Old School del sjutton

Efter ett jul- och nyårsuppehåll är nu Ronnie Johanssons Old School-serie tillbaka. Nu med Timrå som klubben i fokus, där bland annat Mats Näslund berättar om sin första idol och om känslan att vinna Stanley Cup 1986.

Timrå IK bildades 1928 under namnet Wifstavarvs IK som 1942 slog ihop med Östrands IF och bildade Wifsta/Östrands IF. 1966 ändrades namnet till Timrå IK – ett namn som hängt med sedan dess, förutom under sammanslagningen med Sundsvall 1990-94, då man gick under benämningen Sundsvall/Timrå.

Tre legendariska Wifsta/Östrands- eller Timrå IK-spelare är Bert-Ola Nordlander, Lennart ”Tigern” Johansson och Mats Näslund. Alla växte upp i Sundsvallsområdet men de lämnade staden redan i unga år. Bert-Ola bor på Ingarö utanför Stockholm och spelade i allsvenskan med AIK, ”Tigern” i Gävle och spelade med Brynäs och Mats i Höllviken utanför Malmö, där han spelade för Percy Nilsson i Malmö. Mats spelade även hos ”Tigern” i Brynäs IF och även i Boston Bruins och Montreal Canadiens där han blev Stanley Cup-mästare.

Vart i Sundsvall växte ni upp?
”Tigern” – Det heter Skönsberg och ligger utanför Sundsvall så jag är inte från Wifsta/Östrands IF från början utan spelade i Heffners IF som spelade i en lägre serie en Wifsta. Det blev sen ett naturligt steg att byta klubb som alla vi grabbar ville spela i en högre serie vilket Wifsta/Östrand tillhörde.

B-O – Jag växte upp bara 4-500 meter från gamla rinken i Östrand, Järnvägsgata hette det. Vi var faktiskt tre killar som växte och spelade i Tre Kronor från samma gata. Det var jag ”Eje” Lindström och ”Lill-Strimma” Svedberg.

Mats – Jag växte upp i Timrå gångavstånd till Bert-Ola. Mina föräldrar och Bert-Ola och Lena umgicks så vi kände väl varandra hyfsat. ”Lill-Strimma” lärde jag känna lite för när, ”Strimma” spelade i Mora en tid och var till Timrå, så kom han ofta in och slipade skridskorna hos pappa. Pappa fick inget betalt men jag kunde få en femma ibland för besväret. ”Strimma” var en mycket fin kille och kanske min första idol som grabb.

Vad tror ni ishockeytraditionen i Timrå betydde för er unga killar när ni växte upp i Timrå?
B-O – Vi var nere på rinken jämt. Så vi levde för hockeyn och Wifsta då. Jag debuterade redan som 15-åring i A-laget. Jag hade bara spelat fyra juniormatcher innan. Då spelade jag forward med bland andra ”Eje” Lindström. Men i A-lagsdebuten fick vi spela backar ihop. Jag är säker på att det var IK Huge vi mötte.

Mats – Jag tror framförallt det betydde att vi inta bara fick föräldrar som ledare till ungdomslagen utan riktigt entusiastiska hockeyälskare som ledare. Jag fick debutera i elitserien då vi var klara för att åka ur. ”Eje” var tränare och han släppte fram två juniorer mot Södertälje SK och det var jag och Per Sjölander. Jag minns att jag drog på mig en utvisning sen jag hakat Arne Carlsson och han var väl dubbelt så gammal som jag. haha.

”Tigern” – Överhuvudtaget så visar det sig att klubbar med traditioner alltid återhämtar sig och kommer tillbaka. Traditioner växer sig fram i klubbarna genom ett bra arbete i klubben och genom att gamla ledare stannar kvar länge i klubben och mixas med nya unga. Just mixen också som Mats nämner med ledare med och utan barn i klubben är viktig. Timrå verkar utnyttja traditionen bra.

Vet ni varför klubben böt namn från Wifsta/Östrands IF till Timrå?
B-O – Det var något med Timrå kommun som var sponsor till

Foto:

Bert-Ola Nordlander.

Wifsta. De räknade ut att de skulle tjäna på att ha sitt namn i klubben då man på det viset lockade bort ungdomar från gatan och in i idrottslivet. Ett mycket bra initiativ tycker jag.

Vilka var stjärnorna i Wifsta eller Timrå när ni klev upp i A-laget?
B-O – En stor kille då var Orvar Kempe. Sen har vi Mats pappa ”Tjotten” Näslund och Mats farbror, ”Lillen” Näslund, och ”Svenna” Lindström.

”Tigern” – Jag tyckte alla var stjärnor när jag kom utom jag själv, haha. Men Bert-Ola var annars den stora stjärnan då. Sen var bröderna Östen och Sören Boström fantastiskt bra hockeyspelare men ”Eje” Lindström hade just flyttat till Grums IK annars tillhörde han de stora stjärnorna i Wifsta då.

Mats – Mina två kusiner Håkan Pettersson och Stefan Pettersson spelade där då, sen har vi Olle Åhman, Åke ”Tåget” Söderberg, ”Bulla” Berggren och så vidare. Det var hur många fina killar som helst.

Av alla ledare och spelare ni träffat på i klubben. Vem har betytt mest tror du för föreningen?
B-O – Vi hade en mycket bra tränare som hette Stig Andersson som betydde massor för mig och för klubben. Lagledaren Ingemar Nordin var också en mycket drivande ledare. Sen hade vi en bra ordförande som hette Eskil Lindeskär.

”Tigern” – Jo, Stig Andersson var en härlig ledare med en enorm entusiasm. Ibland vågade han inte se tredje perioderna för han var så nervös. Det var extra kul att vinna med Stig som tränare för han blev så glad så han nästan grät. Hans entusiasm smittade av sig till oss spelare på ett bra sätt. Det är sådana ledare man behöver i svensk idrott.

Mats – Om jag bara ska lyfta fram en ledare så är det Verner Persson som byggde upp mycket av ungdomsverksamheten i Timrå. Han flyttade senare ner till Stockholm igen och nu har han tyvärr gått bort.

Vad var hemligheten till Timrås fina plantskola tror ni?
B-O – Lite av hemligheten är nog att MoDo och Timrå inte har några stora konkurrenter i sitt upptagningsområde där ändå hockeyn är så stor. Men det viktigaste är nog ändå att Timrå har fantastiskt duktiga ungdomsledare.

Mats – Just det som jag nämnde tidigare med att klubben fått bra ledare till sig. Det är nog mycket de det bottnar i. Killarna har fått lära sig åka skridskor riktigt och sen har klubben en väl fungerande organisation.

”Tigern” – Traditionen ånyo. Just killar som t e x ”Eje” Lindström har betytt mycket för Timrå. Han var t e x en duktig skridskoåkare själv och kunde lära ut de till ungdomarna och gör det än idag.

Vilken kontakt har ni med klubben idag?
B-O – Inte så mycket tyvärr. Jag försöker se så många matcher med Timrå jag kan på TV. Jag har en bit upp till hemmamatcherna som jag bor på Ingarö utanför Stockholm, inte alls långt från Hans ”Tjalle” Mild (Old School Djurgården) faktiskt. Men vi var uppbjudna av Timrå till en match i våras med våra respektive fruar. Det var vi som spelade med Wifsta första året klubben var i högsta serien. Jag tror vi var nio stycken som var kvar i livet från det året. Timrå spelade i special tillverkade tröjor den kvällen som var exakt som våra vi hade då. Vi blev hyllade på röda mattan av hela hallen och de underbara fansen hade gjort en banderoll till oss kvällen till ära som de vecklade ut över hela ståplatsläktaren. Ett mycket uppskattat minne för mig.

Mats – Jag är hem ofta eftersom jag har en stuga kvar där uppe. Sen hamnar jag ofta bredvid Timråfolk när jag är ute på hockey med landslag eller bara tittar på någon match så visst har jag bra kontakt med klubben allt.

”Tigern” – Inte mycket alls. Jag går självklart och tittar när de kommer hit till Gävle men mer än så blir det inte.

Varför lämnade ni Wifsta/Östrands IF eller i Mats fall Timrå IK?
”Tigern” – Det var inte så märkvärdigt. Jag ville flytta på mig och prova på något nytt så det blev Brynäs IF. Då var faktiskt Brynäs sämre än Wifsta så det var inte för att byta upp mig direkt även om vi tog mängder med SM-guld senare med just Brynäs.

I Timrås bok Hockeydynamit så skriver Ola Liljedahl att du lämnade Wifsta för Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg fick en bil och de fick inte övriga i klubben?
”Tigern” – Jag har aldrig gillat orättvisor utan nog ska det vara lika för alla i ett lag så visst var jag lite sur. Det kan vara ett problem i dagens hockey då det syns allt för väl i plånboken vilka som är de så kallade stjärnorna i laget. I Brynäs höll vi hårt vid lika för alla spelare oavsett namn och meriter. Men att ”Strimmas” bil skulle vara anledningen till att jag lämnade Wifsta är fel.

Bert-Ola och Mats?
B-O – Det var tack vare att jag fått jobb på Atlas i Nacka utanför Stockholm. Jag var där två och ett halvt år innan jag började på Electrolux. Där blev jag kvar i 37 år. Det var tal om spel i både Djurgården och AIK men Djurgården hade så mycket bra backar då. ”Rolle” Stoltz, ”Lasse” Björn och Ove Malmberg var alla landslagsbackar. AIK hade då Herman Carlsson som ordförande och han påverkade det hela en del som han även var UK bas i Tre Kronor.

Mats – Vi åkte ur elitserien med Timrå IK och skulle jag fortsätta att utvecklas som spelare så var jag tvungen att spela elitserien. Så det blev Brynäs, som inte var min favorit klubb som grabb, haha.

Vad var den stora skillnaden på klubbarna?
B-O – Det kanske inte var så stor skillnad på isen mellan Wifsta och AIK men hemma i Timrå så gick man på fiket tillsammans efter träningen. I AIK släntrade man hem direkt så sammanhållningen blev lite bättre i Wifsta. Men jag trivdes mycket bra i AIK också och har ett stort hjärta även för dem.

Mats – Brynäs hade mer stjärnor än vad Timrå hade. Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Stig Salming med flera var fortfarande kvar. Så man kan säga att det var lite mer stjärnglans över Brynäs då. Men de var bra killar i båda föreningarna. Du vet, jag var 19 år när jag kom till Brynäs så man tänkte inte så mycket på hur organisationen var uppbyggd, utan jag gick bara ut och körde.

”Tigern” – När jag kom ner till Gävle så var som sagt Wifsta/Östrands IF bättre än Brynäs och här i Gävle var både Gävle GIK och Strömsbro IF storebröder åt Brynäs IF.

Bert-Ola, Världsmästare 1962. Vad är det starkaste minnet från den turneringen?
– Givetvis matchen mot Kanada då vi vann med 5-3. Det sista sju minuterarna var som en evighet då Kanada gick från 4-0 till 4-3. Men när ”Nisse” Nilsson slog in 5-3 pucken då släppte allt.

Kände ni er klara som världsmästare redan då?
– Jag och ”Uffe” Sterner hade redan innan turneringen sagt till Lennart Hyland att vi skulle vinna VM, något han skrattade åt. Kanada hade tidigare aldrig förlorat mot Sverige i ett VM så det var en oerhörd skräll. Men laget kändes bra redan vid avresan på Bromma. När vi slagit Kanada så kändes det som vi skulle fixa guldet.

Var det svårare att slå sig in i landslaget när ni tog er upp än idag?
B-O – Svårare vet jag inte men det var mer annorlunda. Jag debuterade mot Norge redan 1956 och fick mitt genombrott först i dubbellandskamperna mot Sovjet 1959 innan de tog ut mig till OS i Squaw Wally 1960. Vi killar fick mer tid på oss att etablera oss i Tre Kronor då.

”Tigern” – Jag var center och då hade man två backpar och tre

Foto: Williams Förlag

Lennart ”Tigern” Johansson.

femmor. Och under åren var det ungefär samma spelare i alla matcher. Jag var center liksom Sven Tumba, ”Akka” Andersson och ”Nisse” Nilsson och av oss fyra var jag den sämste, så det blev inte mycket spel i landslaget för mig.

Mats, du har vunnit OS, VM, SM och Stanley Cup. Går det att värdera någon som den roligaste framgången?
– Jag brukar säga att Stanley Cup är roligast. Vi spelade 118-119 matcher ihop innan vi blev mästare. Vi hade jobbat ihop så hårt så länge. Sen då att vinna i den stad som kanske har det största intresset för ishockey (Montreal) i världen tillsammans med Toronto gör det hela lite extra kul.

Paraden?
– Paraden var en måndag morgon och folk hade tagit ledigt från jobben för att kunna vara med ut och hylla oss. Det var en miljon människor ute på gatorna. Det var äldre damer, strippor, ja alla sorts människor, haha

Du vann OS guld -94 – Ditt starkaste minne från Lillehammer?
– Det var en fantastisk turnering i ett underbart vinter landskap och norrmännen var otroligt entusiastiska. Det var ett sportsligt sett mycket lyckat OS. Men jag vet inte vad jag minns bäst från finalen mot Kanada om det var Tommy Salos räddning eller Peter Forsbergs straff som jag minns bäst. Det var i alla fall fantastiskt kul att vinna OS.

”Tigern” du är svensk mästare med Brynäs IF både som spelare och ledare. Vilket är störst?
– Det första guldet som spelare vann jag 1964 och det var absolut störst. Den känslan slår allt. Sen var de givetvis kul att vinna flera mästerskap som en extra bonus, haha. Som ledare vann jag det första guldet redan 1967 och den senaste 1980 men det är inte samma sak som att vara spelare. Det är trots allt spelarna på isen som måste göra jobbet. Fast guldet 1980 var lite extra kul. Mats var förresten med då. Vi var ganska nederlagstippade inför elitseriestarten då flera av våra bästa spelare slutat som Lars-Göran Nilsson, Tord Lundström och ”Krobbe” Lundberg. I semifinalspelet vann vi först borta mot Leksands IF med 9-4 och hemma ett par dagar senare med 8-2. Leksand var stora favoriter och hade vunnit själva elitserien. Vi vann sen den femte och avgörande finalen mot Västra Frölunda IF på Hovet med 2-1.

Dagens Timrå är numera ett etablerat elitserielag. Är tiden förbi som lindansare?
B-O – Jag upplever att klubben har en helt annan stabilitet numera med bra ledare och tränare. Sen tycker jag Timrå har valt ganska bra importer vilket är viktigt. Annars tycker jag överlag att det är för mycket utländska spelare i elitserien. De spelar oftast på bekostnad av våra unga svenska killar och det är inte bra.

”Tigern” – Det blir nog inget guld i år men Timrå har verkligen lyckats med sina finska värvningar. Jag tror klubben scoutar riktigt bra. Timrå hade nog sin chans ifjol då man förlorade mot MoDo i slutspelet efter några riktigt bra och tuffa matcher men klubben är stabil som elitserieklubb numera.

Mats – Absolut! Har Timrå lite flyt i år så tror jag absolut man kan gå till final.

Timrå har aldrig vunnit SM-guld så när ser vi Timrå IK som svenska mästare?
”Tigern” – Ja du ha ha… en omöjlig fråga att svara på men tyvärr tror jag det dröjer. Det krävs inte bara ett bra lag och organisation. Det krävs även en himla massa tur. Fast vem vet hur det går i ett slutspel?

B-O – Inom fem år hoppas jag. Det krävs inte bara bra spelare och ledare utan en himla massa tur i slutspelet också. Men det gäller även att hålla truppen skadefri under en lång tuff säsong också.

Mats – Nästa år!

Fakta

Bert-Ola Nordlander
Född: 1938
Back
Moderklubb: Wifsta/Östrands IF
Landskamper: 195 A – 1 B
OS Silver: 1964
VM Guld: 1962
VM Silver: 1963, 1967, 1969
VM Brons: 1965, 1971
Guldpucken: 1967
Sveriges All Star team: 1961, 1962, 1963, 1968, 1969, 1971
Klubbar som aktiv: Wifsta/Östrands IF, AIK, Hammarby IF
Bor på Ingarö utanför Stockholm

Lennart ”Tigern” ”Johan” Johansson
Född: 1941
Forward
Moderklubb: Heffners IF
Landskamper: 39 A – 9 B – 4 J
OS Silver: 1964
Klubbar som aktiv: Heffners IF, Wifsta/Östrand IF, Brynäs IF
Bor i Gävle

Mats Näslund
Född: 1959
Forward
Moderklubb: Timrå IK
Landskamper: 173 A – 6 B – 43 J
OS Guld: 1994
OS Brons: 1980
Canada Cup Silver: 1994
VM Guld: 1991
VM Silver: 1981
VM Brons: 1979
JVM Silver: 1978
JVM Brons: 1979
JEM Guld: 1977
Svensk Mästare: 1980, 1992, 1994
Stanley Cup Mästare: 1986
Guldpucken: 1980
Sveriges bästa junior: 1977
Elitseriens poängligavinnare: 1981
Lady Byng trophy (NHL:s gentleman): 1988
NHL All Rookie team: 1983
JVM All Star team: 1978
Viking Award (Bäste svensk i NHL): 1985, 1986
Sveriges All Star team: 1979, 1980, 1981, 1982, 1983
Klubbar som spelare: Timrå IK, Brynäs IF, Montreal Canadiens, Malmö IF, Boston Bruins
Bor i Höllviken utanför Malmö