Old School del nio – Linköping

Jodå, det finns en historia även bakom Linköping – en klubb som ogenerat ses som uppkomlingar av många fans till andra klubbar. 1976 började i alla fall fröna sås til vad som skulle blli en dagens toppklubbar i elitserien. Det började med Bond. Bertil Bond.

Linköpings Hockey Club är en relativt ny förening i svensk hockey. Klubben växte fram ur gamla BK Kenty. Första säsongen under nya namnet var 1976/77. Då spelade LHC i division ett.

Första året som ishockeyförening i ettan så stötte LHC på tufft motstånd i form av Djurgården, coachat av ”Tjalle” Mild och på planen fick de möta bland annat Hans Särkijärvi, två som ni tidigare mött i Old School-serien.

Linköping gjorde direkt en mycket bra säsong och slutade femma efter Djurgården, Huddinge, Hammarby, och Almtuna. Linköpings stora stjärnor första året var Peter Bülow, Stefan Öström, och Bertil Bond. Den sistnämnde hade kommit till klubben på BK Kentys tid från Nacka SK och hade allsvensk rutin från, förutom Nacka SK, tre säsonger i Leksand där hans bror Roland Bond blivit svensk mästare tre gånger. Han spelade fram till 1978, då man bytt namn på föreningen till Linköpings HC. Vi sökte upp Bertil för att få ta del av lite hockeyhistoria från Linköping.

BK Kenty blev Linköpings HC 1976. Varför bytte klubben namn, Bertil?
– Det var så att föreningen bröt sig ur BK Kenty. Främst för att fotbollen var för dominerande. Vi spelare tyckte nog det var ganska skönt att bli självständigt hockeylag. Min tränare då, Peder Rehnström (Som bl a spelat i allsvenskan med Clemensnäs IF och idag är styrelseledamot i Linköpings HC), var han som kom på det nya namnet om jag inte har helt fel.

Om vi börjar från början. Bertil Bond född 12 maj 1948. Bor i Linköping men du låter inte som en östgöte?
– Jag kommer från Leksand från början så jag är mas.

Ditt efternamn Bond och hockeyorten Leksand förpliktar. Du är bror till tidigare svenske mästaren Roland Bond.
– Det stämmer och han spelade en säsong i BK Kenty han med då

Foto: Roland Bond.

han gick på slöjdlinjen här i Linköping. Sen har jag en bror till, Sven, som spelade något år i Färjestad och Djurgården. Sven bor utanför Nice i Frankrike numera och ”Bolle” (Roland Bond) bor kvar i Leksand. Vi tre brukar träffas några gånger om året och har femkamp på respektive brors hemmaplan. D v s Frankrike, Leksand och här i Linköping.

Vad minns du av din tid i Leksands A-lag?
– Jag spelade mest ihop med ”Nisse” Nilsson och Olle ”Mapa” Sjögren. Det var ett härligt gäng med ”Bolle”, min granne Göran Winge, Lars-Erik Sjöberg, Abrahamssönerna (Thommy och Christer), ”Nisse” Nilsson, Göran Lysén m fl. Som tränare hade jag Vladimir Zabrodsky som hade flytt från Tjeckoslovakien under dramatiska former. Han körde samma träning i november som i mars och helst samma lag. En härlig kille som numera bor i Stockholm. Jag träffade nyligen hans son Jan Zabrodsky i Stockholm som var fantastisk i tennis, liksom pappa Vladimir. Jan spelade hockey i bl a Djurgården och Rögle om jag inte minns fel.

Debuten i Allsvenskan?
– Det var Rönnskär borta i Skellefteå. Vi vann med 11-1. Fast jag minns det mest för att det var första gången Leksand flög till en hockeymatch. Det hade annars varit tåg runt om i Sverige. Det här var en stor händelse i Leksand då och Falukuriren hade en bild på framsidan med hela laget samlat på flygpltasen i Rommehed med namn på alla killarna. Fast på mig stod det okänd supporter. Så känd var jag skrattar Bertil.

Vad var den stora skillnaden på hockeykulturen i Leksand och din nya hockeystad Linköping?
– Det var en jäkla skillnad då. Det jag tänker på direkt är att vi jämt, jämt fick vänta på att vaktmästare skulle öppna dörrar till idrottsplatserna, omklädningsrummen och så vidare i Linköping. Jag var van från Leksand där man kunde komma och gå lite som man ville i isstadion. Sen var hela inställningen annorlunda i klubbarna, fast Leksand låg i en högre division så det var väl naturligt.

Men du gick inte direkt från Leksand till BK Kenty?
– Nej, jag spelade i Nacka SK under fem säsonger.

Det var ett ganska bra Nacka SK du tillhörde eller hur?
– O ja. Vi vann kvalserien upp till Allsvenskan ett år och fick möta Brynäs hemma på Nacka IP:s ute rink i första matchen i Allsvenskan. Brynäs hade ett fantastiskt lag då med Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson (Som ni tidigare träffat i Old School), Håkan Wickberg, ”Tigern” Johansson m fl. Vi hade 0-0 efter halva matchen men så småningom vann Brynäs med 5-0. Nacka åkte så småningom ur allsvenskan samma år efter att ha kommit sist i nedflyttningsserien efter IF Tunabro (Idag Borlänge HC), IF Björklöven och MoDo AIK.

Hade ni några kända profiler i laget då?
– De var väl jag då… ha ha. Skämt åsido Lasse Stark som spelade i Djurgården och senare blev proffs i tyska Landshut, Bosse Hansson som kom från Morgårdhammar i Dalarna och hade spelat i allsvenskan med AIK, Kjelle Keijser och Lasse Granlund som spelat i Djurgården, Claes-Ove Fjällby och sen spelade Lennart Lange från Leksand där med mig. Jag och Lennart umgicks inte speciellt mycket i Leksand men sen vi spelade ihop i Nacka så har vi hållit kontakten. Vi hade även några stora f d spelare som tränare. Det var bl a Gösta Westerlund från Gävle som även spelat i Djurgården och Gösta ”Lill-Lulle” Johansson som nu båda har gått bort.

Hur kom du i kontakt med BK Kenty?
– Det var en ren värvning av Magnus Johanssons pappa Rolf Ö Johansson. Tanken var att jag skulle upp och plugga ett år i Östersund på Ungdomsledarinstitutet där vår målvakt i Nacka SK, Börje Forsberg, hade en bror som var rektor. Brunflo IK utanför Östersund kontaktade mig och ville jag skulle spela där. Men jag kom även in på den tvååriga fritidsledare utbildningen på Valla folkhögskola här i Linköping. Det kändes som ett mycket bättre alternativ då.

Hur var BK Kentys satsning då? Fanns visionen om högsta serien redan då i klubben?
– Jo det gjorde den. De hade värvat flera ganska bra spelare som ”Hansa” Persson (Hans-Åke) som bl a spelat i både Brynäs och Timrå och även senare skulle spela för Västerås och ”Lasse” Svensson från Umeå (Björklöven) var två av de riktigt bra värvningarna.

Du spelade fram till 1978 då du endast vid en ålder på 30-år slutade med hockey. Hur kom det sig?
– Jag hade väldiga problem med ljumsken. Jag var hos gamle fotbollsläkaren Sten-Otto Liljedahl flera gånger men jag fick aldrig ordning på det. Sen gillade jag inte riktigt några av ledarnas ledarstil med ett gapande och skrikande vid sargkanten. Det passar kanske vissa men inte mig.

Sedan blev du ledare i Linköping efter din aktiva tid?
– Jag tränade ett 10-års lag ihop med min kompis från Linköpings HC, Peter Bülow, en tid. Men klubben ville vi skulle toppa upp laget för tidigt vilket i mitt tycke är vansinigt. Peters son Johan blev för övrigt en riktigt bra spelare i Linköpings elitserielag och senare proffs i Alleghe i Italien. Idag spelar han i allsvenskan med Bofors. Sen satt jag i LHC:s styrelse något år.

Hur är din kontakt med Linköpings HC och hockeyn idag?
– Jag går inte ens och tittar längre. Jag har inget intresse av att se ihopköpta lag som bara drar på sig en tröja utan hjärta i. Tyvärr är vi för dåliga i svensk hockey på att släppa fram våra unga spelare och ge dom chansen. Men visst går jag och tittar när Leksand är här nu när de har fått tillbaka de fina gamla tröjorna ha ha. Stjärnorna på Leksands tröjor lockar fortfarande, haha.

Tror du Linköping skulle klara sig bra i Elitserien med övervägande egna spelare?
– Absolut! Bara killarna får chansen. Klubben har en bra ungdomsverksamhet så de måste våga satsa på dom. Min gamla klubb Leksand är också dåliga på detta även om det till i år blivit bättre.

Avslutningsvis Bertil, kommer Linköpings HC ta sitt första SM-guld innan din gamla klubb, Leksands IF, tar sitt femte guld?
– Ja det tror jag väl. Sen vet jag inte vad min barndomskamrat P-O Ejendal hittar på uppe i Leksand. Han kanske har fler överrasknigar på gång.

Fakta

Bertil Bond
Född: 1948
Forward
Landskamper: 2 J
Klubbar som aktiv: Leksands IF, Nacka SK, BK Kenty, Linköpings HC
Klubbar som tränare: Linköpings HC P-lag
Bor idag i Linköping

Text: Jante Abrahamsson