Old School – Åke Lassas

50-talets Scott Stevens

Den här veckan tar Old School en rejäl blick i bakspegeln och hittar den gamle Leksandsbacken Åke Lassas – som A-lagsdebuterade under andra världskriget och blev en av första vassa fysiskt spelande backarna i svensk hockey.
– Intresset för tacklingar kom efter matcher mot kanadensiska flygare i Falun, säger Lassas.

En av svensk hockeys stora backar och tillika pionjärer för ishockeyn i Siljansbygden var Åke Lassas som idag har nått den aktningsvärda åldern av 83 år. Han kom att debutera i Leksands IF redan 1940 och då hör det till saken att Leksands första hockeymatch kom att spelas 16 januari, 1938, en klassiker i fyra perioder mot Mora IK som vanns av Leksand med 11-0. Åke var inte ensam i familjen om att vara framgångsrik inom hockeyn. Hans två nu avlidna bröder, Nils och Björn (Lollo) kom även de att nå relativt stora framgångar. Exempelvis så spelade ”Lollo” vid nio tillfällen med Tre Kronor. Bröderna Lassas pappa Lassas Anders Eriksson var för övrigt med att starta upp Leksands IF redan 1919.

– Jo så var det skrattar Åke och fortsätter; jag antar att far vår betydde en hel del för föreningen men nu var det så länge sedan, herregud det är 90 år sedan nästa år.

Åke Lassas kom att vara Leksands IF trogen under hela sin storhetstid i ishockey vilket kom att innefatta 23 A-lagssäsonger.

– Det blev bara ett kortare gästspel med Karlstad/Göta då jag gjorde lumpen i Kristinehamn berättar Åke vidare. Sen hjälpte jag väl till i Orsa IK under någon säsong efter Leksandstiden men det var i division tre.

– Jag satt och pendlade upp med bilen från Leksand till Orsa tre till fyra gånger i veckan och det blev jobbigt, så jag jobbade vidare inom Leksands IF efter den utflykten. Jag hade också mitt glasmästeri där som skulle skötas, då gick det inte att pendla.

Hur kom det sig att det blev hockey för dig?
– Vi hade ingen is hemma vid Kärringberget där jag bodde utan vi åkte skridskor på en liten vik i Dalälven som kallades Havadet men heter Avandet. Det var väl där allt började kan man säga. Det blev hockey där på vintrarna och sedan sparkade vi boll på somrarna. Men annars så var bandyn den starka sporten vintertid i Leksand innan hockeyn kom.

Du var inte alldeles bortkommen som fotbollsspelare heller?
– Jag var nära att skriva på för AIK som fotbollsspelare, men bror min, Nils, som bodde i Solna då avrådde mig å de bestämda för att skriva på för ”svartfötterna” som han kallade AIK, haha. Men AIK är en fin klubb det med, men jag har alltid haft mitt hjärta i Leksand.

När du drog på dig Leksands A-lagströja 1940, vem var du backpar med då?
– Jag var faktiskt inte back i början utan var forward, men vilka jag spelade med i samma kedja minns jag inte. Men de som var med i laget på den tiden var Ingemar ”Strömmingen” Söderberg i målet. Lok Karl Johansson och Bertil ”Krabbo” Bröms var backar sen var det jag, Anders Brisell, ”Stickan” Lyck, ”Kalle” Juvas och Einar Jonsson som var forwards. Ni vet på den här tiden var vi så vältränade, så vi bytte inte så ofta, haha.

När blev du back?
– Det var redan efter något år och i början spelade jag i lag med ”Nisse” Holfve och senare med Vilgot Larsson. Två mycket fina killar.

Hur har hockeyn utvecklats från den tiden du debuterade i Leksands IF till idag?
– Oj oj oj… Det är två helt olika sporter måste jag säga. När jag började med ishockey så spikade pappa fast medar på mina kängor när vi skulle åka. Så är det väl inte idag kan jag tro ha ha… Sen började Konsum här i Leksand sälja några skridskoskenor fastsatta på någon form av gummisko som blev likt disktrasor kring fötterna när de blev blöta. Ishockeyn var annorlunda på många sätt då. Till exempel så fick inte forwards tackla i anfallszonen vilket fick spelet att vara mycket annorlunda.

När blev egentligen hockeyn stor i Leksand?
– Jag måste nog säga att det var när vi gick upp i högsta serien första gången 1948. Vi hade kvalspelat mot Karlbergs hockeypojkar i sista matchen och vunnit med 4-0 nere på Kristinebergs IP i Stockholm. Ingemar Söderberg hade varit helt fantastisk i målet och de kom att bli hans sista ishockeymatch då han kom att emigrera till USA på våren och bosätta sig för gott. Då vi kom hem med tåget till Leksand så var det säkert 4-500 personer där och mötte upp oss. De hade tidigare stått uppe på Siljansvallen och lyssnat på ett referat från vår match via någon radioutsändning. Efter det här så förknippar alla man träffar Leksand med ishockey.

Vad är din största framgång som ishockeyspelare?
– Det måste nog ändå vara då vi vann division två med Leksand 1948, men jag höll på ända fram till 1963 så det finns så många andra fina framgångar med både med Leksand och Tre Kronor. Jag glömmer inte när Svenska Ishockeyförbundets ordförande Helge Berglund invigde vår första konstfrusna isbana i Leksand eller då första hallen stod klar 1965 efter att så många i föreningen och på orten jobbat så hårt för att förverkliga våra mål. De båda stunderna är verkligen fina ishockeyminnen för mig.

– En annan stor framgång måste väl ha varit till VM 1949 då jag och Hans ”Stöveln” Öberg från Gävle var lite banbrytare då vi togs ut i VM-truppen. De hade bara varit spelare med från klubbar kring Stockholm och Södertälje tidigare så det var extra kul för oss båda.

Du spelade 94 A-landskamper
– Min första VM-turnering var 1949 i Stockholm sen var jag med i London 1950, 1951 i Prag, OS i Oslo 1952, VM 1954 i Stockholm, 1955 i Krefeld och 1956 i Cortina OS sen var det slut. Året därpå så vann Tre Kronor guld och då tyckte förbundsgubbarna att jag var för gammal för att vara med. Jag spelade oftast i par med Åke ”Plutten” Andersson från Hammarby IF och Sven Thunman från Södertälje SK som senare blev allsvensk domare.

För gammal?
– Jag var 33 år då men ärligt talat så kom jag inte riktigt överens med ledarna i Tre Kronor. Herman Carlsson och Folke ”Masen” Jansson var ledare i AIK och jag hade tidigare tackat nej till spel i AIK i både fotboll och hockey så det gjorde väl mig inte så populär hos de båda.

Inspirerades av kanadensare

Du var omtalad del för din skridskoskicklighet och dels för dina hårda tacklingar. Hur tränade du upp just de egenskaperna?
– De säger att jag åkte skridskor både framlänges och baklänges

Foto: Åke Lassas.

lika snabbt ha ha… jag vet inte om det stämmer men vi tränade skridskoåkning jämt. Jag vet att Vilgot Larsson till exempel åkte varje dag fram och tillbaka på Siljan mellan Leksand och Rättvik. J

– Just intresset för tacklingar, som inte var alldeles vanligt då, kom nog efter att vi mötte kanadensiska flygare som var stationerade i Falun och även efter de matcher vi spelade mot brittiska lag som även de var kanadensare. Jag var fascinerad över deras kunskap i tacklingskonsten och tog väl efter en del.

Du vann Guldpucken redan 1956. Vad betydde det priset för dig?
– Det var ingen stor grej då och jag minns faktiskt inte på vilka grunder jag fick den men jag fick ta emot utmärkelsen hemma i Leksand av Börje Lantz på Aftonbladet. Idag är jag oerhört glad och stolt över utmärkelsen.

Om du skulle plocka ut ett All Star team då Åke, hur skulle det se ut?
– Då får det bli ett Leksands All Star team med Christer Abris i mål och hans bror Thommy tillsammans med Vilgot (Larsson) som backar. Vad tror du om en kedja med Nisse Nilsson, ”Sigge” Bröms och ”Stickan” Påvels till det?

Hur nära följer du hockeyn idag?
– Jag försöker gå på så många matcher som möjligt i nya hallen. Men hälsan stoppar mig lite fast nog följer jag killarnas framfart i både tidningar och tv.

Och alla dina vänner från tiden som hockeyspelare?
– De som bor kvar här i Leksand ser man på Noret ibland och det är trevligt. De flesta av killarna som fortfarande är i livet från de tidiga lagen bor kvar här i Leksand och det visar väl på trivseln i Leksand.

Legendfakta
Född: 1924
Back
Moderklubb: Leksands IF
Landskamper: 94 A
OS Brons: 1952
VM Silver: 1951
VM Brons: 1952, 1954
Guldpucken: 1956
Klubbar som spelare: Leksands IF
Bor i Leksand

Text: Jante Abrahamsson