Den avslappnade tränarlegendaren – Old School Hockey Roger Melin

De flesta har koll på hans långa och framgångsrika tränarkarriär. Inte lika många har koll på att Roger Melin som spelare nådde hela vägen till NHL. Idag berättar 62-åringen om sitt liv i hockeyns tjänst. Ett liv som gett honom SM-guld, NHL-spel och SHL-avancemang.

Just nu kvalar Roger Melin med Leksand upp mot SHL mot klubbens starkaste rivaler, Mora. Men det var inte i ett alldeles enkelt läge Roger Melin fick ta över Leksand tidigare under säsongen. Han fick kliva in lite som en räddare i nöden då laget förlorat nio raka matcher.
– Anledningen till att jag tackade ja till Leksand är för att det är en klubb jag alltid velat träna. Det har aldrig riktigt blivit av, men nu fick jag den här chansen. Att jag alltid velat träna Leksand är för att det är ett litet favoritlag sedan jag var liten.

Med vilka tankar gick du in i själva utmaningen?
– Inte mer än att det skulle bli jäkligt roligt att träna just Leksand.

Det fanns inga tankar på att du måste vända skutan?
– Nej, inte alls. Jag har varit med så läge att jag vet att det blir som det blir (skratt). Går det så går det. Du kan inte göra mer än ditt bästa som både tränare och spelare. Det var ingen målsättning, utan jag kände och känner en glädje att få vara här.

Roger Melin förknippas annars starkt med AIK:s avancemang till elitserien 2010 och Brynäs SM-guld 1999, men den 62-åriga tränarlegendaren har också ett förflutet som spelare i AIK under en säsong, 1975/76. Rötterna har Melin dock i Enköping.
– Jag höll på med flera olika idrotter hemma i Enköping, bland annat friidrott, fotboll och hockey. Egentligen var jag bättre på fotboll, men det var svårare att komma fram där. Hockeyn var mindre så jag fick chansen att spela tidigt i A-laget, visserligen var det i Division 5 som är otroligt lågt, när jag var 13 år. Då vann vi Division 5 och säsongen efter, då vi låg i Division 4, var jag mer ordinarie. Då var jag 14 år. Vi gick upp ytterligare en division, till trean, berättar Roger Melin då vi ses för en lunch och intervju på Gavlerinken i Gävle.
– Då skulle jag börja på gymnasiet och flyttade till Upplands-Väsby för att spela med Väsby i Division 2, alltså motsvarande nuvarande Hockeyallsvenskan. Det blev som steg för steg varje år till jag kom till Väsby.

HAMNADE I VÄSBY

När du var i Väsby och fick vara med att vinna både femman och fyran, är just det här med att vinna något som triggar dig att satsa ännu hårdare?
– Jag tror inte att jag tänkte så, men det kanske var så. Laget lyckades vinna flera säsonger i rad så det kanske blev en trigger.
– Jag spelade fotboll samtidigt men där vann jag ingenting. Jag kom inte ens med i A-laget där även fast jag ansågs vara en större talang i fotboll.

Varför valde du att flytta till Upplands-Väsby för att gå på gymnasiet?
– Jag var på hockeyskola nere i Osby. Då var Peter Johansson, som tränade Väsby, ledare där. Han såg väl något i mig och ville att jag skulle komma till Väsby. Det här var stort för mig. Morsan och farsan var skilda så det var morsan och jag som flyttade dit eftersom mina bröder hade flyttat ut redan. Hon fick ett jobb som klubben ordnade.
– Vi bodde i Upplands-Väsby, men jag gick på gymnasiet i Sollentuna eftersom det då inte fanns något gymnasium i Väsby.

Roger Melin i mitten.

Roger Melin debuterar i Väsby IK säsongen 1972/73 och gör som 16-åring två mål och totalt tio poäng på 16 matcher i Division 2.
– Väsby var ett bra lag, i alla fall var man på övre halvan hela tiden i näst högsta serien. Samtidigt var det en väldigt bra serie med Huddinge, Hammarby och alla dom här lagen
– Första säsongen hade jag visserligen lite tur också eftersom det var en center som fick magsår (Arne Nyström) och inte kunde vara med på en halv säsong. Det var min biljett in till att bli ordinarie.
Sedan fick jag ett stort förtroende av Peter Johansson samtidigt som jag var väldigt seriös då.
– Sedan hände det lite saker i min karriär som kanske inte var så bra. Första året spelade jag TV-pucken i Uppland och andra i Stockholm. Då blev jag uttagen till Pojklandslaget. Jag fick chansen att åka med 55:orna (Roger Melin är född 1956) på en liten turné innan dom skulle spela Junior-EM. Vi var några ytterligare 56:or förutom jag var även (Björn) ”Nalle” Johansson, Roffe Ericsson och Kenta Nilsson med.
– Jag kom inte med till EM och det hände saker på vägen. Det var ingen som direkt snackade med mig, men jag fick spela tre eller fyra matcher innan.
– Sista matchen innan EM, som spelades i Gävle, fick jag inte spela. Det var ingen som berättade varför jag inte fick spela. Sedan provade killarna ut kostymer till EM, men jag fick inte prova ut någon. Det var fortfarande ingen som pratade med mig. Bosse Tovland var överledare och ”Sura-Pelle” (Ronald Pettersson) var tränare. Jag förstod inte varför och på kvällen skiljdes laget åt. Vi som skulle söderut, mot Stockholm, skulle åka bussen hem.

”MISSADE BUSSEN HEM”

Eftersom truppen var till synes spikad så passade en del av spelarna på att njuta av Gävle på kvällen.
– Vi var ute och svirade lite. Jag hamnade lite fel så jag missade bussen hem. Jag sa till Bosse Tovland att det här aldrig mer kommer att hända. Då sa han ”Det tror inte jag heller för du kommer inte få vara med något mer”.
– Tanken var inte heller att jag skulle varit med i Junior-EM då. Det var året därpå som var mitt år, men jag fick inte vara med då heller på grund av det här.
– Jag gjorde bort mig där, men jag var ändå väldigt seriös då det gällde träning. Bland annat höll jag fortfarande på med både fotboll och friidrott när jag flyttade till Väsby. Jag spelade lite i Väsbys B-lag i fotboll, men som sagt var, även friidrotten. Bland annat hade jag rekordet för tiokamp i Väsby ganska länge, skrattar Melin och fortsätter:
– Det här gjorde att jag fick vara med på klubbmatcher i friidrott och så vidare. Oftast då udda grenar som ingen annan ville köra. Mina specialgrenar var höjdhopp och häck. Jag har faktiskt tävlat för Uppland i Svealandsmästerskapen när jag var 15 år. Där fick jag möta Raine Söderberg på 100 meter häck. Jag var verkligen långt efter. Det var faktiskt pinsamt.

Arkivbild.

Inför säsongen 1974/75 kontaktar AIK Roger Melin och vill ha honom till klubben för första gången.
– Det var Lasse Norrman som tog kontakt med mig och det var en jättebra gubbe. Jag gillade honom som fan…
– Först var jag inne och tränade med Djurgården, men dom var egentligen inte så jätteintresserade. AIK verkade mer seriöst intresserade så det kändes jättekul att få komma dit, men jag hade lite oflyt med bland annat en knäskada. Det var också anledningen till att jag bara spelade fem matcher.
– Det var ”Ankan” (Anders Parmström) som var tränare och jag fick inte heller riktigt chansen av honom. Jag skadade mig tidigt på hösten, vilket även Ola Fahlqvist gjorde. Vi tränade ihop för att rehabilitera oss.
– AIK var visserligen illa ute och höll nästan på att ramla ur den säsongen så det var ett tufft läge att slänga in en ung kille som dessutom hade varit skadad.

VALDE ÖREBRO

Hade du chans att stanna i AIK ytterligare en säsong eller var Örebro på dig direkt då dom gick upp i elitserien?
– Under min tid i AIK låg jag även i lumpen ute i Kungsängen. Det var jag och Anders Håkansson. Jag hade svårt att komma loss också. Jag minns bland annat då vi skulle spela mot Leksand borta. Då fick jag ta egen bil eftersom jag inte kom loss för ens i sista stund. Håkansson hade på något sätt mycket lättare att komma loss. Han kanske var mer skötsam än vad jag var. Säsongen efter värvade AIK Thomas Gradin och Kenta Nilsson. Jag kände att jag hamnade utanför så det var lika bra för mig att testa något annat.
– Örebro hörde av sig och det blev tre roliga säsonger där även om vi åkte ur, gick upp och sedan åkte ur igen. Vi hade ett roligt gäng. Starkaste minnet är nog ändå då vi går upp igen.

Ni var ett lindansargäng, varför blev det så, hade ni helt enkelt inte ett tillräckligt bra lag?
– Vi var många ganska unga killar, jag, Roffe Ericsson, Christer Lövdahl och allt vad dom nu hette. Samtidigt hade vi även många bra spelare som bland annat Bosse Andersson som gick till Södertälje, Roffe gick till AIK sedan hade vi ”Kneten” (Kent Andersson) även om han var ett par år äldre än jag. ”Kneten” var en jäkel på att göra poäng och otrolig på att dyka upp i dom rätta lägena.

Roger är tätt förknippad med AIK.

Efter tre säsonger i Örebro flyttar Roger Melin tillbaka till Upplands-Väsby och spelar två säsonger i Väsby IK.
– Jag började en tvåårig utbildning på Bosön, en fritidsledautbildning. Det var en bra utbildning och dom två åren jag gjorde i Väsby var kanske mina två bästa även det var i den näst högsta serien. Bland annat kom jag med i den här månadens femma flera gånger. Då var ändå ”Krobbe” (Lars-Gunnar Lundberg), Hardy Nilsson, Martin Karlsson och dom här med i samma serie så jag var i bra sällskap.

FICK OVÄNTAD NHL-CHANS

I Minnesotas tröja.

I slutet av Roger Melins andra säsong i Väsby får han chansen till NHL-spel i Minnesota North Stars organisation. Det blir en match i NHL och nio i klubbens farmarlag Oklahoma City Stars.
– I Väsby hade vi två amerikaner, en målvakt (Keith Allain) och en back (Mike Cerrone). Dom kände en agent som hette Mark Perron. Han skulle komma till Sverige och titta om det fanns några talanger. Nu blev det så att han gick på våra matcher eftersom han kände våra amerikaner. Då tyckte han att jag såg intressant ut.
– Samma säsong kom Washington och Minnesota över hit för att spela DN-cup mot AIK och Djurgården. När Minnesota tränade pratade Perron med Lou Nanne, som var General Manager där, om att jag skulle få träna med dom en gång på Hovet. Det gick bra och Lou Nanne föreslog att jag skulle komma över efter säsongen och provspela.
– Jag gjorde klart min säsong i Väsby, åkte över direkt och spelade nio matcher i farmarligan. Sedan blev jag uppkallad att spela en match i med Minnesota, mot Edmonton borta.

Roger Melin gjorde ett gott intryck på Lou Nanne och ledarna i Minnesota. 
– Minnesota ville skriva kontrakt med mig direkt och att jag skulle stanna kvar där. Jag ringde till skolan och frågade hur det skulle fungera med den. Om jag inte skulle komma tillbaka skulle jag inte få något intyg från skolan att jag hade gått dom här två åren. Då valde jag att åka hem. Sedan skrev vi kontrakt säsongen därpå istället.
– Den säsongen gick Minnesota till final. Nu vann dom visserligen inte, men det var bra mycket svårare att ta sig in i laget då.

Hur minns du NHL-debuten?
– Jag spelade ordinärt för att vara en rookie och fick runt tio minuter. Det var ändå häftigt. (Wayne) Gretzky var med i Edmonton liksom Mark Messier.

FICK SPELA I AHL

Andra säsongen blir det två NHL-matcher för Roger Melin i NHL. Mestadels av tiden får han istället tillbringa i farmarlaget Nashville South Stars.
– Jag gjorde hyggligt ifrån mig poängmässigt (18 mål och totalt 45 poäng på 77 matcher). Vi hade en coach, Gene Ubriaco, och han hatade européer. Han gillade inte alls att vi kom dit och förstörde deras hockey. Han var en coach som älskade ”dumpa, kör, skjut”.
– Själv var jag lite som Janne Larsson, lite finlirare som gärna gjorde en dragning och gillade att lägga en macka. Det hatade däremot han så varje gång jag gjorde en dragning fick jag sitta tio minuter. Redan under säsongen funderade jag över om jag verkligen skulle vara kvar där. Trots allt hade jag ett optionsår så jag hade kunnat vara kvar, men att spela i farmarligan var inte då något som gav en så jättebra ekonomi. Jag kände ändå att jag inte skulle orkat med honom en säsong till.

Hans Segerberg, Roger Melin, Råttan Edberg och Hans-Göran Elo

Säsongen därpå, 1982/83, var Roger Melin istället tillbaka i svensk hockey.
– Hammarby hade gått upp i elitserien då. Peter Johansson var tränare där och han ville att jag skulle komma hem. Peter var kvar där en säsong och då åkte vi ur. Efter det kom Tommy Boustedt (då: Nilsson) in och var där under två säsonger. Vi gick upp med honom och han hade tagit med sig upp till A-laget många av hans juniorer han hade haft. Tillexempel ”Crippe” Due-Boje, Carsten Bokström och alla dom där.
– Dom killarna var jätteduktiga. Vi hade ett bra lag första säsongen också med Peter Nilsson, Anders Johnson, Pär Göransson och alla dom här som gick till Djurgården sedan. Vi hade även Reino Sundberg i målet som var riktigt duktig. Andra säsongen i elitserien hade vi däremot ett väldigt ungt lag och vi klarade inte riktigt av att spela i den serien och tog bara nio poäng den säsongen. Publiken blev också mindre och mindre. I slutet var det max 500 på Hovet så man hörde vart enda skrik. ”Ni är värdelösa era jävlar”.
– Ska jag vara ärlig så var det också mycket därför som jag slutade i Hammarby. Jag tyckte att det var en så otroligt tråkig säsong med dom här glåporden och allt skit. Jag tröttnade på hockey fullständigt.

Hur upplevde du Tommy Boustedt som coach?
– Boustedt var engagerad och hängiven samtidigt som han var lite speciell. Han sköt puckar efter folk som inte gjorde som han sa på träningarna. Han kunde vara tokig men samtidigt bra på sitt sätt.
– Under tiden jag spelade i Hammarby gick jag på en naprapatutbildning. Jag öppnade en praktik och sedan tog jag anställning som naprapat i AIK. Jag jobbade där en säsong. Sedan blev jag erbjuden att börja spela igen i Väsby, eller rättare sagt som assisterande spelande tränare. Jag tackade nej till det eftersom jag fick ett erbjudande från Enköping att träna dom fullt ut och inte spela. Då tog jag det istället.
– Vi spelade i trean då men gick upp i tvåan. Nu gick det lite halvknackigt i tvåan och den säsongen (1987/88) spelade jag nio matcher med Enköping. Då hade jag hållit upp i två och ett halvt år, men det gick ändå faktiskt riktigt bra. Jag gjorde mycket poäng (elva) trots att jag spelade back då.

GJORDE DUNDERSUCCÉ I BRYNÄS

I Brynäs kom genombrottet.

Efter Enköping tränar Roger Melin RA73 två säsonger, Väsby två säsonger, Hammarby en säsong och fyra i Arlanda innan han inför säsongen 1998/99 får chansen i Brynäs.
– Det var inte så annorlunda egentligen. Mitt jobb är ändå att vara nere på isen och utveckla spelare, att försöka få dom att jobba tillsammans. Det jobbet är ganska likartat var du än är.

Hur ser du tillbaka på guldresan med Brynäs?
– Vi var utdömda innan säsongen. Reportrarna trodde inte ett dugg på oss och vi torskade första träningsmatchen mot Modo med 9-1.
– När serien väl började inledde vi riktigt bra och låg i toppen efter tio, elva omgångar. Sedan hade vi ett par svackor under säsongen där vi gick ner oss lite grann, men vi avslutade säsongen ganska bra och hamnade till slut femma.
– Vi började bra mot Djurgården i slutspelet och mot Luleå var det väldigt tajt. Där hade vi flyt och vann avgörande matchen på övertid. Vi växte ju längre slutspelet gick och då även tron på oss själva även om Modo var storfavoriter. Dom hade vunnit serien med runt 20 poäng. Vi kände ändå att vi hade chansen. Sista vändningen i finalserien här i Gavlerinken är kanske det grymmaste jag har varit med om. Det var nästsista matchen och Modo skulle ”bara” avgöra. Vi ligger ett tag under med 4-1, men vi lyckades göra 4-2 och 4-3 innan sista perioden började. I mitten på tredje gör Modo 5-3 och då trodde vi nog att det var kört. Sedan gör vi tre mål på sista fem minuterna och vinner på ordinarie tid.

Är det här någonstans ni vinner SM-guldet trots att det är en match kvar?
– Jag tror nästan det eftersom jag tror att det här tog väldigt hårt på deras killar samtidigt som det var grymt positivt för oss såklart.

Roger Melin och Niklas Wikegård i ett av deras många möten.

Trots att Roger Melin har varit tränare i 31 säsonger har han bara fått sparken vid tre tillfällen. Första gången var i Väsby.
– Det var Niklas Wikegård som ville att jag skulle komma till Väsby så jag gick dit från RA73. Redan innan säsongen hade börjat i Väsby höll klubben på att gå i konkurs. Man hade till och med kallat till presskonferens där ledningen skulle meddela att klubben skulle gå i konkurs.
– Då kliver Gullstedt in, han var någon fastighetsmagnat och den som byggde upp Infra-City, och räddar tillsammans med kommunen upp klubben. Vi lyckades reda ut det mest pinkära, men man ställde in lönen för alla spelare under hela säsongen. Det var bara ledarna som fick lön, säger Melin med ett leende.
– Två tre av spelarna slutade medan resten bet ihop och körde. Efter säsongen sökte sig alla bort därifrån så vi hade inget lag till säsong två. Niklas stack till Boden och spelarna spreds vind för våg. Vi fick i stort sett plocka upp hela juniorlaget och börja om. Vi värvade två gamlingar. Danne Svahn från Huddinge och Mikael Good från Örebro. Två åldermän som egentligen hade sett sitt bäst före datum.
– Vi låg längst ner och höll på att åka ur så när det var fem matcher kvar fick jag sparken. Ska jag vara ärlig så var det hårt med tanke på förutsättningarna.

”NÄSTAN SKÖNT ATT JAG FICK SPARKEN DÅ”

Andra gången Roger Melin får sparken var säsongen 2007/08.
– Det kan jag förstå med tanke på hur Färjestad är och jag var då. Jag tycker själv inte att jag gjorde något bra jobb i Färjestad även om vi vann serien första säsongen. Då åkte vi ur i semin och vi låg femma när jag fick sparken. Resultatmässigt var det ingen katastrof, men jobbmässigt kan jag erkänna att inte var speciellt bra där.
– Det var svårt att komma in ordentligt i klubben och jag kände mig inte riktigt bekväm där. Det kändes nästan som jag vart utslussad. Tommy Samuelsson tog över mer och mer samtidigt som jag kände ”okej. Låt Tommy köra”. Det var faktiskt nästan skönt att jag fick sparken då.

Roger Melin och Anders Gozzi blev ett radarpar i AIK. Foto: Ronnie Rönnkvist.

I stället får Roger Melin ta över Frölunda resten av säsongen, men redan till säsongen därpå kliver han in som coach i AIK som då låg i Hockeyallsvenskan.
– (Anders) Gozzi och jag jobbade ganska nära varandra då vi byggde det laget. Det var ändå Gozzi som var ansvarig för lagbygget, men vi försökte hitta en bra mix av unga spelare som var på väg upp och mycket AIK-spelare. Vi utgick från det här vi jobbat med hela tiden i AIK, att vi i första han ville ha AIK-spelare, i andra hand stockholmsspelare, i tredje hand svenska spelare och i sista hand utländska.
– Sista åren blev det ändå så att vi fyllde på med (Kent) McDonell, (Rastislav) Pavlikovský och så vidare. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss från början, men jag tycker det fungerade bra. Gozzi är väldigt duktig på att hitta rätt typ av spelare vid rätt tillfälle. Vi ville ha lirare som klarade av att spela hockey och inte bara att ”buffla” hockey.

TILLBAKA I BRYNÄS – FICK SPARKEN DIREKT

Foto: Ronnie Rönnkvist

Senaste avskedet kom i oktober 2017 då han fick lämna Brynäs som han bara hade tränat några månader.
– Det är tyvärr ett misslyckande för oss i Brynäs, vi har inte nått resultat och uppsatta förväntningar, sade dåvarande sportchef Stefan Bengtzén till Expressen efter beslutet.
Melin sa så här om beslutet att han får lämna klubben.
– Jag vet inte vad jag ska säga, det är väl förståeligt att dom vill göra något när vi inte lyckats under inledningen. Jag har inget mer att säga än att jag förstår att de vill göra något.

Hur skulle du beskriva känslan att vinna SM-guld kontra att ta upp AIK i elitserien?
– Det var lika stort att gå upp med AIK som att vinna SM-guld. Det jag menar är att det är svårt att jämföra. Känslan när man gör någonting tillsammans, samma känsla var det då jag gick upp med Enköping eller RA73, man känner att det funkar är ”wow”.
– Även om det var Division 2 och 3 första gångerna så var känslan densamma. Ruset och adrenalinkicken när det är på gång, nu är det nära. Det är en så sjuk känsla.

”DÅLIG PÅ ATT VISA KÄNSLOR”

Både när du är med och vinner SM-guld med Brynäs och när ni går upp med AIK vittnar spelare om att en stor anledning till framgångarna är ditt lugn i båset, vad bottnar det i?
– Jag tror att det beror på att jag är dålig på att visa känslor. Jag har alltid haft svårt att visa äkta genuin glädje men även visa aggressivitet eller vad det nu är. Samtidigt blir jag riktigt arg då det går över gränsen. Då svartnar det nästan och jag knappt vet vad jag gör. Men det händer nästintill aldrig.

Kan du dra nytta av det här som coach?
– Jag kan tänka mig att det kan vara en fördel i många ögonblick att kunna behärska sina känslor. Det är ett sätt för mig att tänka också och behålla kylan inom mig själv för att vara fokuserad på rätt saker.
– Det här ett budskap som jag försöker nå ut med det spelarna också. Om ni minns på 1970-talet när ryssarna var som bäst. Dom hade stenansikten och visade knappt några känslor. Jag tror att mycket av deras storhet var just att gör du ett mål framåt så bli inte för glad eftersom då kan prestationen påverkas. Får vi ett mål i arselet, bli inte för ledsen för det påverkar också prestationen. Oavsett så blir man känslomässigt störd. För att kunna behålla fokus så gäller det att avskärma alla yttre känslor. Det är vad jag försöker göra för att klara av att tänka och ta rätt beslut.
– Jag är inte alltid lika lugn som jag ser ut, men jag försöker ändå så gott jag kan behålla fokus.

Vad är det som gör att du hoppar på tränarjobbet i AIK en andra gång efter att klubben varit nära konkurs och det känns som att det är ett eländes elände i hela klubben?
– Vi hade kontakt ganska länge. Från början var det Thomas (Johansson) som var tillförordnad klubbdirektör som ringde och frågade om jag inte skulle komma tillbaka. Det där hade funnits i mitt huvud under en längre tid.
– När det sedan började bli aktuellt var det några klubbar som hörde av sig, Rögle bland annat. Jag tror ändå att det var Gozzis samtal, han ringde tre, fyra gånger, och frågade om vi inte skulle ta det här tillsammans igen. Då blev det ”Kanske, varför inte?”.
– När jag sedan skrev på var det inte klart med att Gozzi skulle jobba i AIK. Då kändes det först att ”Jaha, nu har jag hoppat på det här, men inte Gozzi”. Officiellt var det då fortfarande den gamla eran som var kvar i klubben. Bland annat var det han på fotbollen, Johan Segui tillsammans med Peter Wilke som var klubbdirektör en kortstund, som skrev på mitt kontrakt och gjorde klart med mig.
– Då kände jag mig jävligt ensam för så som jag hade fått det framställt för mig så var det inte dom som skulle leda klubben utan att hockeyn skulle ha en ny ledning och Gozzi vara sportchef. Även om jag inte hade det som krav var det vad jag trodde gällde. Det blev några veckor där som var lite konstiga.

KÄNNER SPECIELLT FÖR FYRA KLUBBAR

Det var bra ändå till slut konstaterar Roger Melin med ett leende.
– Jag tyckte att vi fick ihop det bra och vi jobbade bra allihop. Sedan blev jag jätteförvånad efter säsongen att vi hade gått så mycket minus. Vi hade gått tolv miljoner i förlust. Hur kunde vi ha gjort det då vi inte omsatte speciellt mycket. Det var en kalkylerad förlust sas det. AIK Hockey gick förlust förra säsongen också. Jag tycker inte att vi hade en trupp som skulle kosta så jäkla mycket.

Hur är din relation till AIK idag?
– Jag har bra känslor för AIK. Är det några föreningar jag känner mycket för så är det föreningarna där jag jobbat länge, Brynäs, Linköping, AIK och Arlanda. Det är dom fyra föreningarna där jag har jobbat till mig en känsla.
– Givetvis vill jag att det ska gå bra för AIK, men det är också en förening som har svårt att hitta stabilitet ekonomiskt, organisatoriskt och idrottsligt. Det är dom tre benen jag tycker att AIK ska stå på, alltså en bra organisation, en bra ekonomi och en bra sportslig framgång. Men det känns som det aldrig blir något riktigt av det till slut, tyvärr. Jag önskar verkligen att et ska gå bra för AIK.

Vid sidan av SM-guldet och avancemanget med AIK, vad ser du som din största merit som tränare?
– Det är nog dom andra gångerna jag har gått upp med andra lag. Det har varit lika stort.

Vad ska du göra då du blir stor?
– Jag vet inte, men jag får väl söka mig ett riktigt jobb, avslutar Roger Melin med ett skratt.

Inför kvalmötet med AIK visade Roger Melin prov på sin musikaliska ådra.