Nu är Conny där han hör hemma

Blir han Levererarn?

Conny Strömberg är klar för Elitserien. Ja. En sanning med viss modifikation är det väl. Inget är definitivt ännu, även om det mesta pekar på att det blir så.

Till MrMadhawk.se säger sportchefen Pontus Gustavsson, även om han förklarar att inget är påskrivet:

– Conny följer med upp i elitserien. Det vore fel om han inte fick vara med. Vi är överens om det. Det är det enda jag kan bjuda på just nu.

Och som han slitit för den här chansen, den gode Conny. Och han får chansen en säsong han fyller 38. Han får den över elva år efter att han vunnit danska ligans poängliga och över tio år efter han huserade i den tyska tredjeligan.

Hans karaktär har gång efter annan ifrågasatts genom åren och trots att han briljerat i princip överallt han än varit har de där chanserna i toppligorna uteblivit både när han jagat kontrakt i Sverige och Tyskland.

Ni är en del som vet att jag följt Conny länge. Jag minns honom från tiden i Arboga där han och parhästen Kjella Andersson (som vi senare kom att ogilla för att han tolkade Levererarns Hitler Reacts-video som att bli jämförd med en nazist) briljerade skrällde laget vidare från dåvarande division 1 till dåvarande Allsvenskan där man hamnade efter jul om man hade varit riktigt bra i ettan under första delen av säsongen.

Året efter fick han sin chans med Modo i Elitserien. Hans hittills enda elitseriechans. Det gick åt helvete. Han fick inte det förtroende som han hade behövt att få för att lyckas. Men jag vill samtidigt understryka att det kanske inte heller var så konstigt. Modo hade ett bra lag på den tiden. Man hade Henrik och Daniel Sedin. Man hade Magnus Wernblom, man hade Mattias Weinhandl, man hade Andreas Salomonsson och Anders Söderberg.

Det fanns en del att ta av, kort och gott. Att en rookie från andraligan inte kom dit och fick en topproll direkt var långt ifrån oväntad, men Conny hade inte varit Conny om han inte själv inombords surade över att inte få förtroendet. Per Bäckman hade, så som Conny har uppfattat det åtminstone, förklarat att han ville och skulle satsa på honom.

Conny lämnade halvvägs in på säsongen. Då hade han inte gjort en enda poäng ”på riktigt”. Hans enda poäng var via ett straffavgörande. Ett straffavgörande som blev klassiskt i samma sekund som pucken letade sig in bakom Reinhard Divis i Leksandsmålet.

Straffen har ni säkert alla sett. Idag, så här över tretton år senare är väl förmodligen inte så mycket för världen. Folk som är för unga för att ha varit med när det begav sig känner nog inte mycket mer än ”vad är det för speciellt med den där?”. Men det är väl ungefär samma känsla som samma personer får över Peter Forsbergs straffavgörande i Lillehammer. Men där och då var det bara magiskt. I båda fallen.

Efter den säsongen har nog Conny aldrig varit speciellt nära elitseriespel, egentligen. Hade det inte varit för de så kallade fylleskandalerna under 10/11 och avslutningen av fjolårets säsong så är det möjligt att han hade varit där redan innan nästa säsong. Men i övrigt har sportcheferna valt att avstå. Av olika anledningar.

Och det är just det där jag tycker är så brutalt fräckt i den här vandringen han gjort mot att vid 37 års ålder – mest sannolikt – ha spelat till sig den där efterlängtade platsen som en ledande spelare i ett elitserielag.

Han har slitit i så många år för att få chansen, men nekats den år efter år efter år.

Han flyttar hem till Sverige och hamnar i Örebro. Delvis tämligen slumpartat, dessutom. Ekonomin har börjat bli sämre i de utländska ligor han huserat i och pengarna blir inte lika lockande i samma veva som hans familjeförhållanden förändras och hans dotter råkar bo i Arboga, vilket passade dåvarande allsvenska nykomlingen Örebro perfekt.

Conny går till en allsvensk nykomling. Han kliver direkt in och vinner poängligan. Spelar kvar en säsong till och vinner poängligan igen. Ändå inte i närheten av något elitseriekontrakt trots att han blir den första spelaren någonsin att vinna poängligan Allsvenskan två år i följd.
Fjärde året i klubben är han med och spelar upp laget i Elitserien, efter att ha kommit tillbaka till klubben via gästspel i både Asplöven och Tingsryd på vägen.

Och nu står han där. Som trolig elitseriespelare och lika trolig som en spelare som ska få komma att hålla i taktpinnen i i PP-spelet. Få den där chansen att göra det han själv tror att han grejar. 55 poäng på 55 matcher.

Det tror jag förvisso blir en alldeles för svår nöt att knäcka med en nykomling. Men tummarna lär vi ju givetvis hålla allihop.

Och lyckas han inte nästa säsong gör han det kanske säsongen efter när han fått en elitseriesäsong i bagaget.
För han är ju långt ifrån färdig med sin karriär ännu, den gode Conny.

Att han ska spela tills han är 40 har han varit inställd på länge. Det är inget han hittat på först på senare år.
Första gången han förklarade det för mig så var han nog inte mer än 32. Vi snackade om Robert Burakovsky som vid tidpunkten fortfarande var aktiv och över 40.
”Jag ska också spela när jag är 40”, förklarade Conny.

Men vi kommer aldrig riktigt komma ifrån att det här som Örebro gjort med Mikael Fahlander i spetsen där man via bara fyra allsvenska säsonger tagit klivet upp i Elitserien är en jävligt fräck grej.

Precis som det kanske nånstans är en ännu fräckare grej att Conny, ratad av alla elitserieklubbar, kliver in i en allsvensk nykomling och får man misstänka kanske tänker att ”Jaja, vill ingen ge mig ett elitseriekontrakt så får jag väl spela upp ett lag som stjärna, så löser det sig säkert”.

Visst blir det något väldigt vackert över det?

Nu återstår bara att se vad dom här smått galna 218 poängen (46+172) på 195 allsvenska matcher under de fyra senaste säsongerna kan omsätta i Elitserien. Conny har 76 assist mer än någon annan spelare har i HockeyAllsvenskan under samma tidsperiod. Bara det är galet. Även om många ”som är bra” givetvis tar klivet upp under normala omständigheter.

Sen får man inte glömma hur rätt det känns att Henrik Löwdahl får vara med om den här resan också. Det är väl på sitt sätt en ännu vackrare historia än Connys. Hur han varit trogen Örebro genom karriären och stannat kvar i klubben alla åren man var i ettan när han utan några som helst tvivel hade kunnat få allsvenskt kontrakt och på sikt kanske mer än så.

Den storyn är också vacker. Men den kanske jag ska överlåta till Uffe att skriva om.

Ytterligare en story värd namnet är ju hur Örebro tog sig upp. Bara det är ganska bakvänt.

Första året av dom här fyra man varit i HockeyAllsvenskan var man nykomling och aldrig menade att gå upp. Andra året var man bra nog att kunna ta klivet, men som helt färska i kvalseriesammanhang var det väl ingen som riktigt räknade att man skulle hålla. Ifjol var man som bäst, men misslyckades totalt i Kvalserien och fick framförallt en sjukt svag start och kunde aldrig hämta sig.

Den här säsongen är deras sämsta sedan nykomlingsåret. Man har varit knackiga i ligaspelet, fått spott och spe för målvaktsspelet och skickade iväg tilltänkte ettan Stefan Ridderwall i mellandagarna och var så vitt jag förstod det helt på det klara med att värva in en lockoutmålvakt om lockouten fortsatt.

Sen vände allt ändå och i Kvalserien har just försvars- och målvaktsspelet – tillsammans med supervändningen mot Leksand – varit den främsta orsaken till att det gått som det gått.

Man går alltså upp till Elitserien under sin egentligen sämsta säsong på tre år. Man var i ett läge där man inte ens själva trodde att man skulle nå Kvalserien överhuvudtaget inför sista rundan i förkvalserien. Den där Karlskoga bara behövde slå avsågade Oskarshamn för att säkra sin plats i Kvalserien. Örebro behövde den hjälpen från Oskarshamn samtidigt som dom själva på bortaplan skulle slå ett fullmotiverat Djurgården.

Inte sällan är det just så. Att hockeyn är en märklig historia av tillfälligheter.

Och du, Conny… min kompis Johan Jönsson, som kallar sig Levererarn på Twitter, lät redan igår kväll meddela att om du vill börja twittra till nästa säsong eller så. Så står namnet till ditt förfogande. Med all rätt. Det var inte tu tal om övertalning där inte.

Och du… grattis som fan.

Ni som missade Connys förarbetet till Henrik Löwdahls matchavgörande 3-0-mål igår ska inte behöva skylla er själva, för övrigt. Nog för att Rögle bjuder honom på att knalla på lite som han vill, men det tar inte ifrån coolheten i målet så mycket att det inte är värt applåder.

Och Fahlander, denna sköna människa som slitit och kämpat för den här leksaken kallad Örebro HK som han håller så kär och som han lyckats så bra med.
Tänk att vi hade en tid då han basade över ett lag i division 1 och brann för både ettan och Örebro.

Han kontaktade oss här på hockeysverige.se och bad om att få starta upp en blogg om hockeyettan på den här plattformen. Man förstår honom. Det är en bra plattform och han är en artist ut i fingerspetsarna som vet vad som gäller. Kände till att det var ett enormt sug efter en samlingsplats för fans till lag i ettan.

Sagt och gjort. Han började köra. Han var en ”jag bara kör”-kind of guy kanske redan innan jag själv var det. Eller så var vi tämligen parallella där, han och jag.
Hur som helst skapade han en magisk buzz runt ettan med sin blogg och när han saknade tiden för att fortsätta efter ett par år hade han byggt upp mer eller mindre ett bloggmonster som Mikael Mjörnberg sedan har ärvt vidare med den äran.

Jag vill nog påstå att den bloggen har en stor grund i att Hockeyettan går mot att etablera sig som en produkt nu.
Nånstans är det väl poetiskt vackert att det sker ungefär i samma veva som Fahlander varit med och tagit upp Örebro till Elitserien.

Ska vi avsluta med min absoluta Conny-favorit på YouTube? Att döma av de 72 000 visningarna verkar det även vara Connys favorit.