Luleåtalangen om sorgen: ”Pappa kom och väckte mig på natten”

Nils Thomasson var ombytt för Luleå i SHL-premiären mot Brynäs. Han fick ingen speltid, men för den 18-årige centern var det ett kvitto på att han kommit en bra bit på vägen efter den tragedi som präglade tidiga tonåren. För hockeysverige.se berättar han om sorgen efter storebror Gustav som gick bort 2014.
– Vi växte upp, spelade hockey och gjorde det mesta tillsammans, säger han.

LÄS ÄVEN: Nils Lundkvist om morbror Jan Sandströms hjälp mot genombrottet

När Luleå spelade hemmapremiär mot Brynäs fanns ett nytt ansikte med i hemmalagets laguppställning. 18-årige centern Nils Thomasson var för första gången ombytt i en SHL-match, även om det inte blev någon speltid i matchen.

Större delen av sin unga karriär har Thomasson tillbringat i Luleå, men moderklubben är faktiskt Bensbyn.
– Det är en liten by på några hundra personer utanför Luleå där jag är uppvuxen och fortfarande bor. Där hade vi ett litet byalag som jag spelade mina första år i fram till U12, berättar Nils Thomasson och fortsätter:
– Efter det gjorde jag en säsong i Brooklyn. Det började med att vi var för få i Bensbyn. Vi splittrades och hamnade i lite olika lag. Några var 98:or och några 00:or så vi gick åt olika håll.

Nils Thomasson är en av tre bröder som spelade hockey hemma i Bensbyn.
– Det som fick mig att börja med hockeyn var att brorsan spelade. Vi var några där i byn som höll på med landhockey och sedan blev det hockey. Båda brorsorna, David och Gustav spelade. Sedan har jag en kusin, Samuel Hagnelöv, som spelar. Han är några år yngre, 05:a, bor i Stockholm och spelar för Göta/Traneberg. När jag var liten gick jag dessutom mycket med morfar på hockey i Coop Arena.

”HOCKEYN FICK MIG ATT KOPPLA BORT DET DÄR LITE”

Den två år äldre brodern Gustav finns inte i livet längre. Det var i mars 2014 som tragedin inträffade, en tragedi som förändrade livet för Nils Thomasson och hans familj.
– Han tog bort sig 2014, berättar Nils Thomasson med ett lugn i sin norrbottniska dialekt även om det hörs att det givetvis är ett jobbigt ämne att prata om.
– Det var en kväll i mars. Han gick iväg hemifrån. Jag gick och lade mig och somnade. Men pappa kom och väckte mig på natten och sa att han hade dött.

Nils Thomasson tystnar innan han tar upp tråden.
– Klart att det var tufft. Hockeyn fick mig ändå att koppla bort det där lite, jag fick lite annat att tänka på. Vi båda var väldigt tajta även om han var två år äldre än jag. Vi växte upp, spelade hockey och gjorde det mesta tillsammans, säger han.
– Brorsan spelade J16-hockey i Luleå, men sedan kom han inte in på hockeygymnasiet här utan flyttade till Boden för att gå på hockeygymnasiet där. Han dog under J16-året. Han var i Luleå när det hände, men han hade pendlat upp till Boden under en tid.

Hur mår du i dag?
– Det är lugnt och går trots allt bra.

Foto: Bildbyrån/Ola Westerberg

LÄS ÄVEN: Nils Höglander om sorgen efter sin syster Tilda

FICK CHANSEN I U17-LANDSLAGET

Hockeyn fungerade som terapi för Nils Thomasson under de tyngsta stunderna. Säsongen 2016/17 gav hans slit utdelning när han fick chansen i U17-landslaget. Han är besviken på sin egen insats i turneringen.
– Det var mäktigt att få dra på sig landslagströjan och spela för sitt land. Det var kul och lärorikt.
– Vi var i Tjeckien och spelade en femnationersturnering. Vi spelade fyra matcher. Där spelade jag lite med (Brynäs Marcus) Westfält och (Linköpings Nikola) Pasic, men även en del med Albin Eriksson. Jag tog inte riktigt för mig i den här turneringen så det gick lite tungt.

Vad betydde det för din utveckling att ändå få den här chansen i landslaget?
– Det var ett kvitto på att jag hade gjort något bra och en motivation till att fortsätta satsa på hockeyn.

”OBESKRIVLIG” KÄNSLA EFTER PREMIÄREN

När Luleå har hemmapremiär mot Brynäs i Coop Arena fanns alltså Nils Thomasson med i laguppställningen som extraforward.
– Det var väldigt mäktigt och något som jag drömt om och gick på matcherna. Jag har alltid följt Luleå Hockey och det är mitt favoritlag. Samtidigt spelade vi i den stad som jag är uppvuxen i så det var kompisar som var där och kollade. Det var min J20-tränare som sa till mig dagen innan jag skulle spela.

Blev du nervös?
– Lite nervös blev jag väl. Samtidigt spelade jag match med J20 samma dag och även dagen innan så jag fick för stunden mest fokusera på dom matcherna. Vi hade match med J20 klockan 12 och sedan klockan 18 med A-laget.

Att glida in på isen inför 6 200 åskådare i Coop Arena, hur var den känslan?
– Den är obeskrivlig faktiskt, en dröm och väldigt mäktigt. Speciellt när vi dessutom vann.

Om du tittar framåt på resten av säsongen, hur går tankarna?
– Fokus ligger på att göra det bra i J20. Förhoppningsvis får jag fler chanser i A-laget. Om jag får chansen igen gäller det att göra det så bra som möjligt, avslutar Luleå-talangen.