Hemma igen – efter äventyret: ”Kommer aldrig ångra att jag tog chansen att åka över”

När han lämnade Brynäs för spel i Pittsburghs organisation slog det ned som en bomb. Nu är Niclas Andersén tillbaka i Gävle, staden han numera kallar hemma.
– Nu ville jag hem. När jag började prata med Brynäs och det visade sig att dom var intresserade blev beslutet väldigt enkelt, säger den landslagsmeriterade backen till hockeysverige.se.

GÄVLE (HOCKEYSVERIGE.SE)

Thomas Steen, Willy Lindström, Dan Labraaten, Juha Widing, Ove Karlsson, Emil Meszaros… Raden av storspelare som fostrats i den värmländska klubben Grums kan göra lång. Till den skaran ska vi lägga den 30-åriga VM-backen från 2014, Niclas Andersén, som nu återvänder till svensk hockey efter några säsonger i USA, Ryssland, Schweiz och Finland.
– När jag växte upp i Grums var det i stort sett bara hockey som fanns där. Farsan spelade hockey när jag var liten även om han inte var i Grums hela tiden utan även i klubbar runt om, Säffle, Åmål och sådana ställen, kom jag tidigt in i hockeyn och var med uppe i hallen, berättar Niclas Andersén när hockeysverige.se träffar honom för en intervju utanför Gavlerinken strax efter att vi haft ett långt samtal för OLD SCHOOL HOCKEY med en annan ”grumsare” som bor i Gävle, Willy Lindström.
– Vi hade tio minuter till hallen och jag kunde alltid åka upp dit för att åka skridskor om jag velade. Dessutom har jag hela tiden haft ett fantastiskt stöd hemifrån. På så vis var det fantastiskt att växa upp i Grums och alla ledare där har hela tiden pushat fram oss för att vi skulle bli bättre. Det var en bra tid med mycket glädje runtomkring.

Vilken tandläkare hade du hemma i Grums?
– Jag hade faktiskt inte Meszaros, säger Andersén med ett skratt och fortsätter:
– Pappa och farfar har alltid haft honom som tandläkare, men jag fick gå till landstinget. Däremot började jag faktiskt med Meszaros i skridskoskolan. Då var han coach där. Dessutom har han en grabb som är två år yngre än jag och som jag, inte spelat med, men känner.

Niclas Andersén har bott på många platser runt om i världen, men Gävle är det som just nu känns mest som hemma.
– Jag känner mig hemma här. Även fast vi varit iväg har jag hela tiden haft bostad i Gävle. Även om inte heller min sambo är härifrån så har hon också rotat sig här. Vi har mycket vänner och kompisar i Gävle så vi känner att det är en bra bas att bo på.
– Jag gick i skolan i Leksand och dit är det två timmar dit med bil. Vi har även mycket vänner i Stockholm och det samma sak där, två timmar ner. Till Grums tar det fyra timmar. Dessutom är det nära till Arlanda och vi älskar att resa. Med andra ord, geografiskt sätt är det grymt bra att bo i Gävle.
– Som jag sa har vi fått många vänner här utanför hockeyn. Ibland kan det vara skönt att få koppla av och inte prata hockey eller leva i den bubblan.

FOTO: Icon Sportswire

En viktig tid för Niclas Anderséns som hockeyspelare var den då chansen dök upp att spela i NHL för Pittsburgh säsongen 2015/16. Det blev aldrig spel i NHL utan bara i AHL med farmarlaget Wilkes-Barre/Scranton.
– Jag kommer aldrig ånga att jag tog chansen att åka över och testa på. Jag brukar säga att jag inte kan ångra valen eftersom jag redan gjort dom. Klart att om jag hade varit 20 år och kämpat för en plats i NHL hade jag nog gett det mer tid med några säsonger i AHL.
– Nu ville jag ändå ge det en ärlig chans fast jag var så pass många år (28 år) när jag åkte över. Sanningen är att om man tar en plats så är man tillräckligt bra. Jag tog ingen plats och var inte tillräckligt bra. Sedan hade jag naturligtvis hoppats att åtminstone få gör en eller två matcher, men det hade inte gjort mig till en NHL-spelare i mina ögon.
– Hade jag tagit en plats, spelat 50 matcher och varit ordinarie i Pittsburgh då hade jag sagt att jag var tillräckligt bra, men jag var helt enkelt inte det. Det här är ingenting jag grämer mig över. Tittar du på dessutom på spelarna som var där just då och fortfarande är i NHL så är det en nivå till.

Du får en stor roll i farmarlaget och ett ”A” på bröstet, hur viktig var erfarenheten att vara en Det kapten i en annan liga?
– Jag kan rabbla upp hur mycket som helst jag tagit med mig och då inte bara från USA. Erfarenheterna jag fått med mig därifrån är otroligt stora. Det är ett annat hockeytänk. Utanför och på isen, allting där är annorlunda.
– Vi hade en kapten i AHL, Tom Kostopoulos, som hade varit jättemånga säsonger i ligan. Han hade gjort över 600 matcher både i NHL och AHL. Att få vara med och lära av en sådan ledare var otroligt stort. Jag lärde mig så mycket om hur man ska vara som person och så vidare.
– Dessutom var det en så jäkla rolig grej att få bo i USA och hela den biten. Vår son blev född då vi bodde där borta så vi kommer alltid minnas tiden i USA på det sättet. Jag ser jättemånga bra saker med att ha varit där och, som jag sa, jag kommer aldrig ångra att jag åkte dit.

Den senaste säsongen blev splittrad för Niclas Andersén. En säsong som han inledde i Schweiz med spel i Kloten.
– Det fungerade inte alls för mig i Schweiz. Det är ett fantastiskt land att bo och leva i liksom organisationen och ledarna. Jag har ingenting att klaga över och grabbarna i laget tog hand om mig på ett fantastiskt sätt då jag kom ner. ”Gälla” (Niklas Gällstedt), som var coach där, hjälpte mig mycket.
– Sedan var det så att jag inte kom in i spelet. Det passade inte mig när det kanske inte var så strukturerat och lite för mycket fram och tillbaka. Jag hade en roll där som defensiv back och jag gjorde inte många poäng. Jag kände inte att det var min grej och behövde komma vidare någonstans. Även om jag börjar bli äldre har jag mer att utveckla. Jag kände att i Schweiz kommer jag inte utvecklas lika mycket som i en annan liga.
– Kloten ska ha en stor eloge att dom släppte mig för det är inte alla klubbar som hade gjort så. Sedan kom jag till Helsingfors (Jokerit) där vi hade ett fantastiskt lag, organisation och arena. Där trivdes vi hur bra som helst med allting. Där utvecklades jag väldigt mycket och fick en roll som jag verkligen trivdes med.

Varför valde du att flytta hem till Brynäs igen?
– Efter säsongen sa jag till min agent (Claes Elefalk) att jag var lite tudelad. Jag kände fortfarande att jag kunde vara kvar utomlands, men när åren går, vår son är två år nu, börjar jag känna mer och mer att det här en helhet som ska fungera. Det ska vara en bra stad liksom allting runtomkring. Det var inte längre lönen som var det viktigaste.
– Då kände jag att utlandet kanske ändå är ett avslutat kapitel. Nu ville jag hem. När jag började prata med Brynäs och det visade sig att dom var intresserade blev beslutet väldigt enkelt. Dessutom känner jag mycket för Brynäs eftersom jag har många minnen härifrån. Jag ville tillbaka och uppleva liknande saker igen. Jag tänker då på SM-gulden vi vann 2012.

Tränare för Brynäs är numera Tommy Sjödin, radarkompis till Niclas Andersén en gång i tiden.
– Ja, jag spelade faktiskt med honom. Det är också en rolig grej. Han sa till mig då jag kom tillbaka ”Du är 30 år nu, då har du tolv år kvar” (Skratt). ”Sjödda” spelade till han var 42 år. Jag skattade och svarade ”Jag är glad om jag klarar det till 35”.

Tommy Sjödin.

Påverkade det hör med Tommy Sjödin valet av Brynäs, att du känner ”headcoachen” väl?
– Ja, absolut. Som jag sa så handlar det om en helhet och det kan handla om många olika saker. Det kan exempelvis vara att det är en jättebra stad, men laget kanske inte är så bra eller tvärtom. Då fallerar på dom bitarna.
– Det är så jättemycket parametrar när man väljer, men Brynäs med ”Sjödda” och Janne (Larsson) känner jag till sedan tidigare. (Stefan) Bengtzén känner jag till och jag känner till och med folk på kansliet. Det är små detaljer, men det är också sådant som gör att man trivs.

Du kommer inte vara yngst i Brynäs…
– Nä, precis ha ha…

Nu kommer det som vanligt att vara många unga spelare i laget, hur ser du på din roll kommande säsong?
– Jag är en äldre spelare som ska vara med och ta hand om dom yngre. Visst ska jag vara med och ta hand om dom yngre. Jag skulle säga att det handlar om att lära om livet, vad som krävs för att vara en hockeyspelare på en så hög professionell nivå som möjligt. 
– Sedan tror jag åt andra hållet, att dom har mycket att lära mig om hockey. Det är fantastiska killar som kommer upp och som kan saker jag inte ens jag har fast jag har spelat på elitnivå så pass länge. Givetvis har jag också kvalitéer som jag kan lära ut till dom på isen. Det handlar om att ge och ta.
– Ärliga sanningen är den att jag måste hålla en nivå för annars kommer dom ta min plats. Vi tävlar om platser här precis som man gör i vilket lag som helst. Vi spelar på sex, sju backar och då gäller det att vara en av dom.
– Det är en perfekt mix. Dom unga killarna kommer ligga på oss med blåslampa så det gäller det att vi äldre håller en bra nivå också.