När Lusth valde Leksand: ”Vad har du gjort – är du dum i huvudet?”

I boken Översten från Orsa, vilken ni kan beställa här, berättar Mats Lusth om en förbjuden övergång.
Som ung spelare tillhörde han Moras tuffaste spelare, men efter ett proffsår i Schweiz säsongen 1993/94 valde han att skriva på för Leksand.

En dag knackade då på min dörr nere i Zürich. Olle Öst och Conny stod där och ville komma in och prata med mig. Olle hade varit nere och hälsat på Conny. De båda hade druckit whiskey tillsammans. Olle var då sportchef i Leksand och fick då för sig att värva mig dit.

”För helvete Olle, nu har du tagit för mycket whiskey. Du förstår väl själv att jag aldrig kan gå till Leksand?”.

Dels för förutsättningarna jag hade i Schweiz, dels för att jag kommer från Mora. Olle gav sig inte och jag ställde kravet att jag skulle ha det likvärdigt som i Grasshoppers. 
Han kom tillbaka till mig morgonen efter och hade skrivit på ett A4-papper hur vi skulle göra. Då skrev jag på och min dåvarande fru, Monica, grät säkert i en vecka: ”Vad har du gjort Mats, är du dum i huvudet?”

Det var såklart en del folk i framför allt Mora som inte uppskattade flytten. Folk därifrån ringde till mig, gamla materialare och Moraspelare som är äldre än jag. Några av dom sa ungefär:
”Din jävla idiot. Är du dum i huvudet. Hur kan du göra så här mot oss i Mora. Jag ska aldrig mer prata med dig.”
— ”Vi har inte pratat med varandra på tio år, varför skulle vi börja prata nu?”

Jag trivdes bra i Leksand. Olle gjorde det bra. Samma sak var det när jag kom till Färjestad då jag i början bodde hos hans familj. Olle var som en extrapappa för mig då jag kom till Färjestad och var så även i Leksand. Även Roger Johansson och Per-Erik Eklund kom samtidigt som jag till Leksand och han gjorde det bra för alla som kom dit. Sedan blev det lockout och då kom även Uffe Samuelsson hem. Det var ett jäkla skönt gäng som var i Leksand då. Det är häftigt att fått vara en del av det och givetvis speciellt för mig att dra på mig Leksandströjan eftersom jag kommer från Mora.

”Upplevde att jag låg bra till hos honom”

Vi hade Wayne Fleming som coach i Leksand. Tyvärr gick Fleming bort i cancer 2013. Då hade han varit coach i NHL under tolv säsonger. Fleming var en kanadensare som hade den här gamla nordamerikanska stilen, men jag tyckte att han var bra. Inga konstigheter. Jag minns då Uffe Samuelsson kom hem under lockouten och avslöjade Fleming några gånger under träningarna. Det märktes ganska tydligt att Fleming inte ville gå i konflikt med Uffe.

Jag upplevde att jag låg bra till hos honom. Om det hade med Tomas Jonsson att göra vet jag inte, men Fleming hade ibland olika möten. Normalt sett brukar det vara med kaptenen och assisterande. Jag var varken det ena eller andra, men han tog in mig och Jonsson för att fråga vad vi tyckte om olika saker. Jag fick också stort förtroende av honom trots att jag inte lyckades poängmässigt den säsongen. Jag hade rätt mycket utvisningar innan, men i Leksand hade jag inte någon utvisning under 16 första omgångarna. Däremot brukade jag normalt sett göra mycket poäng, men i Leksand gjorde jag bara ett mål på mina 44 matcher i laget. Det hade aldrig hänt tidigare, men jag hade i alla fall några fler assist. Åtta närmare bestämt.

Just poänggörandet då vi hade så många bra forwards och var ett offensivt är något som jag blev besviken över. Framför allt eftersom jag spelade en hel del med Per-Erik Eklund. Han hade verkligen förmågan att servera folk fina passningar. Ser jag tillbaka på hela karriären är också Leksand den klubb där jag haft svårast att göra poäng. Där gick det troll i det trots att jag hade många lägen. 

Mats Lusth och Tomas Jonsson blev goda vänner

Tomas Jonsson och jag blev väldigt bra vänner. En väldigt trevlig kille. En del kontakt har vi fortfarande även om det inte är lika ofta som tidigare. Tomas var kapten i Leksand och han kom fram till mig direkt och det märktes verkligen att han ville att jag skull må bra. I samband med det klickade vi jättebra ihop. Vi vann alla hemmamatcher i grundserien den säsongen, men jag förstår inte varför vi tog så lite poäng på bortaplan med det lag vi hade, Jonas Bergqvist, Tomas Forslund, Niklas Eriksson, Jergus Baca, bra målvakter…

Det här har legat Leksand i fatet under många år. Att laget spelar en fantastisk hockey på hemmaplan, men borta vill det sig inte. Vi blev fyra i serien och Brynäs femma, vilket gjorde att vi fick hemmaplansfördel i slutspelet mot Brynäs. Vi vann första hemma, Brynäs vann i Gavlerinken, men sedan förlorade vi tredje matchen hemma. Då hade vi tidigare alltså inte förlorat någon match på hemmaplan under hela säsongen. Vi lyckades aldrig ta tillbaka det där på bortaplan. Det var väldigt märkligt och jag tycker att vi borde gått längre med det laget vi hade. Under den säsongen spelade jag med lite olika backar. Delvis med Tomas Jonsson och en del med slovaken Jergus Baca, vilken var en riktig sköning. Minns jag inte helt fel spelade jag även några matcher med Roger Johansson i och med att vi båda hade spelat i Färjestad. 

”Monica hade svalt förtreten att behöva lämna Schweiz”

Den säsongen återförenades jag med Åke Lilljebjörn som jag spelat med i Mora och Juniorlandslaget. Vi var såklart vänner, men det var aldrig så att vi vid sidan av och på fritiden umgicks. Åke var lite speciell, höll för sig själv och satt ofta och gjorde teckningar. Han var väldigt duktig att teckna. Samma sak var det i Mora då vi var juniorer, vilket jag berättat lite om tidigare. Ibland dök Åke upp som gubben i lådan på någon fest, hade kul en stund för att sedan försvinna igen. En skön person och, som sagt var, en väldigt bra på målvakt.

Visst trivdes jag bra i Leksand. Framför allt då Monica svalt förtreten att behöva lämna Schweiz. När vi väl kom på plats och kunde bo i ett radhus nära älven så tycker jag att det var riktigt bra. Jag köpte en skoter som jag åkte runt med på vintern. Sedan är Leksand som Orsa, litet. Eftersom vi hade varit i Malmö och Zürich innan kändes det lite annorlunda att nu vara i Leksand.

Jonsson: ”Fick inte fram det sista lilla grisiga”

Tomas Jonsson:
— Olle Öst ringde mig och sa att Leksand hade chansen att ta hem Lusth, så han frågade mig om vi skulle göra det. ”Ja, gör det.” Min första tanke var att den spelstil Mats hade saknade vi i Leksand. Han var en jättebra spelare som även kunde spela väldigt tufft och småfult, så direkt då Olle sa att Mats var tillgänglig kände jag att honom skulle vi bara ha till Leksand och så blev det.

— Mats kanske kände en liten extra press på att han måste lyckas. Han gjorde det bra, men jag upplevde att han inte fick fram det här sista lilla grisiga. Han kallades sig själv som bekant för Överstegrisen även om han inte riktigt var det.

— I Leksand var det speciellt vid den här tiden. Många starka viljor och personligheter så jag tror inte Mats levde upp till sitt fulla agerande under den säsongen, men han var absolut inte dålig. Det lilla grisiga som jag var ute efter kom aldrig fram.

— Mats och jag spelade som backpar nästan hela den säsongen och det var aldrig några problem. Han var rutinerad och vunnit mycket i både Malmö och Färjestad. Jag kunde härja lite fritt då jag spelade med honom för jag visste att det inte var någon som ville kaxa upp sig allt för mycket mot mig för då visste dom att Lusth var där. Mats visste vilken roll han hade. Vi hade Wayne Fleming som tränare och han var väldigt tydlig med olika rollfördelningarna. Jag tycker att det fungerade bra.

— Han bodde i Leksand och jag i Sundborn. Då blev det inte att vi umgicks så mycket på sidan om. När vi var på hallen var det aldrig några problem. Än i dag då vi träffas kramar vi om varandra och pratar som gamla lagkompisar gör. Jag påminner honom alltid att han gjort en säsong i Leksand eftersom han någonstans hade, antagligen skämtsamt, sagt att han förträngt att han spelat i Leksand. Hjärtligt och vi skrattar naturligtvis åt det.

— Nu har vi inte så jättemycket kontakt längre. När jag hoppade in i sport gruppen i Falun och Mats i Orsa då sågs vi och pratades vid, men även i telefon. Det så med många gamla hockeyvänner man har, att när man träffas är det precis som igår. Sedan kan det gå långa perioder där man inte pratas vid.

”Synd att inte Mora och Leksand idag spelar i samma serie”

Mats Lusth:

— Jag tycker att det är synd att inte Mora och Leksand idag spelar i samma serie. Leksand har helt andra muskler och resurser. Jag tycker att Leksand ska vara i SHL med allt laget har i ryggen. Mora har inte det i ryggen som Leksand har, men har ändå varit uppe två vändor, vilket är starkt Sedan vet jag inte om Dalarna mäktar med att ha två lag i SHL. Ska Mora etablera sig måste något stort företag gå in och hjälpa klubben. Jag vet inte om det finns så stora företag i Mora på samma sätt som Leksand har bakom sig. Dessutom har Leksand närheten till Borlänge där det finns många starka företag som stöttar klubben.

— Jag hade ett år kvar i Leksand, men vi hade småbarn samtidigt som min dåvarande fru inte trivdes jättebra där efter att ha bott i Malmö och Zürich. Jag tror hon helt enkelt längtade hem. Jag vet egentligen inte varför det blev just Västerås efter säsongen i Leksand, men jag kontaktade Percy och berättade att jag ville hem till Malmö. Då var Christer Abris tränare där. Han hade svarat Percy att jag var för gammal och på nedåtgående. Det jag då hade att välja på var Västerås och Rögle. Hade jag gått till Rögle hade det varit samma sak som när jag gick till Leksand, att jag skulle ses som en svikare och hela den biten. Då blev det Västerås i stället.