Min natt med Le Mat

Plötsligt stod Le Mat-pokalen bara där, vilande i sin koffert i det dunkla nattmörkret i mitt nedsläckta kök. Åter herrelös, men hett eftertraktad. Till formen anspråkslös, men med så många stora mäns blod och tårar på sitt samvete.

Att Le Mat-pokalen hamnade i min vård en natt i förra veckan är resultatet av en rad tillfälligheter. Jag blev ju aldrig mycket till hockeyspelare, det vet ni. Det enda mästerskap jag hittills vunnit under min högst brokiga karriär är juniorturneringen Mikaels Cup i Rydaholms Ishall på våren 1999. Jag tror vi mötte Åseda, Lenhovda och Lönashult och det var alltså inte direkt några stora titaner som vältes på vägen. Det enda hoppet om att en dag bringa pokal Le Mat till mitt hem som resultat av idrottsliga prestationer ställs till min sjuårige son.

Med tanke på hur många riktiga hockeyspelare som offrat blod, svett, tårar och diverse kroppsdelar för att bli svenska mästare kände jag mig både ovärdig och orolig inför det faktum att svensk ishockeys Heliga Graal plötsligt befann sig i mitt hem.

Stanley Cup-bucklan har sin Phil Pritchard – Keeper of the Cup – som varje år reser världen över med den mäktiga trofén och ytterst sällan släpper den ur sikte. Keeper of Le Mat var för stunden Växjö Lakers PR-chef, som råkar vara min släkting och i brist på hotellrum i innerstaden övernattade hos oss inför SHL:s upptaktsträff.

Jag sov oroligt. Tänk om någon jävel skulle bryta sig in och sno den? Det vore inte första gången.

Den ursprungliga Le Mat-pokalen från 1926 är inte densamma som idag delas ut till våra svenska mästare. Någon gång i början av 50-talet försvann den spårlöst, men huruvida den stals eller helt enkelt söps bort av segerrusiga mästare är höljt i dunkel. Trots många rykten och teorier har den förblivit lika försvunnen som Jimmy Hoffa. Hur som helst, en ny pokal fick frambringas å det raskaste, juvelerare Markström i Uppsala ombesörjde det hela och svensk hockey såg sig aldrig om.

Sedan dess har pokalen fått diverse uppdateringar, men det är samma silver som gått vidare genom generationer av mästare. Kvaliteten på det hockey-DNA som samsas på dess yta är högst påtaglig. Även om det rent sanitärt förefaller tveksamt att övernatta en meter ifrån ett föremål på vars yta rader av män snorat och blodat och svettat och säkerligen ollat –  i mitt värdskap ska den ta mig fan inte försvinna. Jag knuffar in kofferten i mitt sovrum och ställer den alldeles bredvid min säng.

När jag sedan ligger där i mörkret och sover räv känner jag historiens vingslag sprida sig i rummet. Det är som om pokalen talar till mig, jag blir klarvaken och återupplever i mitt huvud de 25 år under vilka jag själv följt dess väg. Minns alla stora spelare jag sett lyckas och misslyckas med den mödosamma uppgiften att lägga vantarna på den.

Mitt första riktigt starka minne är nog faktiskt Foppa.

Fem matcher infernalisk kamp, hemvävt mot hopköpt. Envis norrländsk, till svar inåtandades bruksidealism mot en uppkäftig byggmiljardär från Skåne. Yrkesmän som till sist besegrade en skara deltidsbrandmän och gymnasister. Den vilda blicken i den 20-åringe dominantens ännu ofårade ansikte. En frustrerande förlust, en knäckt klubba och en Börje Johansson från Tranås som för ett ögonblick såg ut att sitta mycket löst till.

I ett annat hörn av isen stod Pekka Lindmark, den mustachprydde livsnjutaren och fantommålvakten. På ett sätt en väldigt bra symbol – ja, egentligen själva definitionen av ishockey för en hel generation ungdomar som under uppväxten var fångar i det statliga TV-monopolets högst sporadiska sportutbud. Nu stod han där och hissade SM-pokalen för fjärde gången.

Foppa skulle vinna betydligt mer än Pekka till slut. Dubbla OS, VM och Stanley Cup, Hart Trophy och Art Ross Trophy och mängder av individuella utmärkelser hela vägen in i Hockey Hall of Fame i Toronto.

Men närmare Le Mat-pokalen än den där kvällen i Malmö Isstadion kom han aldrig.

Jag tänker på Färjestad, som vunnit den flest gånger av alla lag under min livstid. I min barndom Thomas Rundqvist och hans mannar, i mina tonår Jörgen Jönsson röda kalufs och de oförglömliga TV-bilderna på en lätt påstruken Sergej Fokin med bucklan i spelarbussen efter guldet 1997. Jag spelar numera hockey med Fokins son och tänker att han kanske också haft bucklan hemma i vardagsrummet? På senare år är det mest Sanny Lindströms tandlösa varggrin och vilda skäggväxt som finns på näthinnan från Färjestads ständiga vinnande.

Jag minns Djurgårdens dubbla guld, när hela hockeytraditionen stod i gungning med framgångarna för Hardy Nilssons torpedhockey. Backar, centrar och forwards var ett minne blott, sades det. Men så blev det ju aldrig riktigt.

Henrik Lundqvist har hissat pokalen två gånger. Är det kanske en förbannelse? Är det därför han aldrig tycks komma åt den där Stanley Cup-bucklan? Var det samma öde, kontakten med Le Mats silver, som fällde Mats Sundin och Daniel Alfredsson i deras jakt på Stanley Cup? Nä. Tomas Holmström vann ju båda, liksom andra både före och efter honom.

Jag minns Niklas Sundström och Modo-polarna efter det förlösande guldet 2007, hur Örnsköldsvik äntligen fick återerövra det guld som senast vanns innan jag föddes och hemsökt det kollektiva medvetandet i staden sedan dess.

Jag tänker på salig Stefan Liv, som inte längre finns med oss. Han vann Le Mat tre gånger och med tanke på hur inspirerad han tycktes bli av dess blotta närvaro hade han säkert kunnat vinna den ytterligare ett par gånger så gott som på egen hand. Om han bara inte klivit ombord på det där förbannade flygplanet och öppnat ett sår som ännu blöder i oss alla. Få spelare personifierar SM-guldet bättre än Stefan Liv och efter honom har HV71 inte varit i närheten av det.

Och så i våras då. Superstarka Skellefteå skulle ju enligt många bara behöva sätta ut skridskorna för att vinna det tredje raka guldet – men en pigg nykomling kom i vägen och blev alltså svenska mästare innan klubben ens fyllt 18 år. Lagkapten? Tomi Kallio, som med sitt tredje SM-guld satte punkt för en karriär som tillhör tillhör de allra starkaste i Sverige.

När bilderna ebbar ut somnar jag till slut. När jag vaknar står Le Mat kvar i sin koffert.

Den morgonen är det inte många resenärer på pendeltåg 35 från Bålsta in mot stan som vet om att de färdas med självaste SM-bucklan. Det enda de ser är en kvinna och en man som ockuperat en egen fyrasätesgrupp med en grällt orange väska.

Det står de svenska mästarna fritt att själva välja hur de vill göra med pokalen – antingen stoltsera med den tills en ny mästare ska koras i finalspelet, eller också återlämna den till SHL innan den nya säsongen börjar. Genom åren har lagen valt att göra lite olika. Växjö valde nu det senare alternativet och med tanke på hur intensivt de krigat för att vinna den är det underhållande att se hur de nu tycks sky den som pesten.

På T-centralen möter vi Alexander Johansson och promenerar tillsammans med bucklan uppför Drottninggatan mot upptaktsträffen. Han har inga problem att lämna tillbaka bucklan, faktiskt vill han inte ens röra vid väskan när så ska ske.

– Nej för tusan. Det är dags nu, säger han.

Sam Hallam, som för övrigt äger själva den väska i vilken pokalen transporterats men inte själv velat transportera den till Stockholm, är inne på samma linje. Att återlämna pokalen är en medveten strategi och något de också diskuterat i den sportsliga ledningen.

– Vi kände att de som vann guldet var den grupp som var här i fjol. Nu börjar en ny säsong och spelare som Ilkka Heikkinen och Richard Gynge har inte vunnit någon pokal, det vore konstigt mot dem att ha den stående där. Jag vill också att killar som Alexander och de andra som var med ska känna att det var då, att den inte längre är vår och att de måste jobba jävligt hårt för att få tillbaka den igen.

Le Mat har färdats från Växjö via Bålsta och är nu återlämnad i tryggt förvar hos SHL. Nu ska det stångas om den i ett halvår framöver, och det är ju själva kampen alla vi på andra sidan plexiglasen bryr oss om.