Konsultens råd – det kan SHL-klubbarna lära sig av NHL: ”Har ett gyllene läge med nya tv-avtalet”

Under vårsäsongen var han inhyrd konsult hos Linköping HC. Där jobbade han med arena-evenemang och att dra folk till Saab Arena. I dag jobbar Mark Weightman för det stora Groupe CH. På hockeyspråk? Montréal Canadiens. Hockeysverige.se ringde upp honom för att ta del av hans syn på SHL:s framtid.
– SHL-klubbarna är vid ett vägskäl, säger Weightman.

Det svenska språket är rotat, och det beror inte bara på den korta tiden hos LHC. Mark Weightman är gift med en svenska och har sommarhus i Småland, där han om några veckor ska tillbringa lite ledighet.

Men just nu är det full rulle på hans båda kontor. Mark tillträdde som utvecklingsansvarig för Montréal Canadiens och Laval Rocket – Habs relativt nya AHL-lag. Laval är för den mer inbitne hockeyälskaren kanske mer känd som den ort där det ökända Laval Chiefs huserade under några år. Där och då var Laval hockeyns bakgård. I dag är det precis tvärtom.
– I Place Bell har vi fått en toppmodern arena. Bortsett från publikkapaciteten, 10 000 åskådare, håller den absoluta toppklass, berättar Mark Weightman.

Förra sommaren stod det klart att Montréal Canadiens, efter två års samarbete med St. John’s IceCaps på Newfoundland, omlokaliserade sitt AHL-partnerskap till Laval, en förort till Montreal. Canadiens är bara ett av många lag som rent geografiskt har tagit sitt AHL-lag betydligt närmare huvudorganisationen.

TUNNELBANELINJE MELLAN ARENORNA

Toronto Maple Leafs har haft sina Marlies en bra stund men på senare tid har även San José Sharks flyttat sitt AHL-lag till samma stad (och träningsanläggning) i form av San Jose Barracuda; Ottawa flyttade sitt AHL-lag från Binghamton, New York, till rätt sida gränsen i form av Belleville, Ontario. 2015 flyttade Anaheim Ducks sitt samarbete från Norfolk till San Diego. Nästa säsong kommer även Colorado Avalanche att ha sitt farmarlag i den egna staten, då Colorado Eagles tar steget från ECHL till AHL. 

Den trenden lär fortsätta om man frågar Weightman:
– Det finns många fördelar med det här. En general manager, i vårt fall Marc Bergevin, kan när som helst åka och titta på AHL-spelarna på träning eller match. När vi hade vårt AHL-lag på Newfoundland tog det timmar för en spelare att komma till Montreal. Nu kan han vara här på minuter.  För vår del är det optimalt. Det går en tunnelbanelinje från Bell Centre till Place Bell. Spelarna kan bokstavligen talat bo mellan lagen och behöver inte göra några extra saker oavsett var man ska. Det ger en enorm fördel för deras sociala liv. De behöver inte lämna familjer eller flickvänner när de åker, säger han och fortsätter:
– För klubben innebär det, förutom rena besparingar i resor, även att tränarna har tätare kontakt. Detsamma gäller vårt medicinska team. Nu kan samma team behandla spelarna i AHL och NHL och på så sätt vet läkarna exakt vem som är vem och vem som behöver vad. Det blir aldrig en kommunikationsfråga mellan olika läger.

Bell Centre i Montréal. Foto: Hemis/Alamy/IBL

”ÄLSKAR UPP- OCH NEDFLYTTNINGSSYSTEMET”

När det gäller att skaffa sig inkomster har de nordamerikanska ägargrupperna satt upp det väl. I Toronto heter gruppen MLSE (Maple Leafs Sports and Entertainment) och de äger förutom Leafs och Marlies även Toronto Raptors (NBA), Toronto Blue Jays (MLB) och Toronto FC (MLS). Groupe CH som äger ”bara” de två hockeylagen, Canadiens och Laval Rocket, äger ”bara” men har i gengäld tentaklerna ute i andra branscher. Man äger självfallet lagens arenor och ansvarar helt för vad som händer där när det inte är matcher. Det är alltifrån basketmatcher till landskamper till andra nöjesevenemang som även innefattar utomhusarenor och humorföretaget Just for Laughs.
– Vi hade hårdrocksbandet Slayer här nyligen. Den konserten sålde slut flera månader i förväg. ZZ Top är ett annat band som besöker Place Bell snart, berättar Weightman som menar att arenan är optimal för band som är strax under de allra största.

Med det som utgångspunkt glider samtalet över på hans erfarenheter från Sverige, där SHL har brottats med publiktapp och hård konkurrens om besökarna. Det svenska systemet med uppflytning/nedflyttning jämförs ofta med det nordamerikanska med stängd liga och ett farmarsystem. I Sverige finns det de som vill ha det som vi har det nu och det finns de som vill gå mer åt det nordamerikanska hållet. Faktum är att man från andra sidan Atlanten ibland tittar med avund på Sverige:
– Det är lite roligt att du tar upp det här, skrockar Weightman med ett skratt. Ofta händer det att det system ni har för att fostra spelare från väldigt tidig ålder och uppåt – med juniorhockey och sedan spel i Allsvenskan och SHL – är något som kommer upp som något oerhört positivt med svensk hockey. Modellen fungerar uppenbarligen väldigt bra med tanke på den kvalité på spelarna ni fostrar och som hamnar här. Det finns naturligtvis fördelar och nackdelar med båda formerna av hockey.

Han fortsätter med en egen reflektion:
– Personligen älskar jag uppflyttnings- och nedflyttningssystemet ni har i Sverige. Det håller spänning i hela säsongen. Bottenlagen i SHL måste kämpa för att hålla undan för lagen från Allsvenskan. Man vill inte hamna i den sits som Karlskrona gjorde. De fick kvala och det slutade som det gjorde. Men jag kan tänka mig att om jag styrde en SHL-klubb skulle jag också gärna slippa problemen med att möjligen åka ur.

Efter dina månader i LHC, vad skulle du säga att svensk hockey generellt skulle kunna göra för att höja sin standard? Vad kan klubbarna göra för att öka sina intäkter, till exempel?
– Jag vill vara väldigt tydlig med att klargöra att det här inte ska framkomma som någon kritik, för det är det inte. Jag tror att gemene svensk underskattar kvaliteten på hockeyn. Den är riktigt bra och utanför NHL står den sig riktigt väl i konkurrens med andra ligor, men SHL är vid ett vägskäl. Hela produkten hockey håller på att utvecklas. Man är inte en liten business längre. SHL-lagen växer och nu är man en större affärsverksamhet än tidigare.

Foto: Bildbyrån/Josefine Loftenius

”KLUBBARNA MÅSTE FÅNGA INTRESSET VIA ALLA PLATTFORMAR”

Mark Weightman har tidigare jobbat med CFL-klubben Montreal Alouettes, som spelar den kanadensiska motsvarigheten till amerikansk fotboll. Där upplevde han samma växtvärk som många SHL-klubbar går igenom.
– Det spelar ingen roll vad man gör. När man växer är det en övergångsfas och jag gick igenom det med Alouettes. Vi lyckades jobba igenom det och man behöver ha en approach där man behandlar laget som en större affärsverksamhet. Detta går att göra utan att man tappar fokus på hockeyn. Hockeyn måste fortsätta att utvecklas samtidigt.

Weightman pratar passionerat om sina tankar kring utvecklingen av svensk hockey. Han sprudlar av tankar.
– Den hockey SHL erbjuder saknar motstycke utanför NHL när det gäller kvalitet och tuffhet. Jag tror inte att ni förstår hur bra hockey ni har. Men i dag kämpar hockeyn med väldigt mycket om personers nöjeskronor. När jag växte upp fanns det inte på kartan att jag skulle bli ett Kings-fan, vi såg dom bara en gång om året. Allt vi såg på TV här i Montréal var Montréal. I dag är det annorlunda. Det räcker att använda telefonen eller sin surfplatta och se vilken hockeymatch som helst var som helst

Så de svenska klubbarna måste föra sig bättre på alla fronter?
– Till skillnad från förr kämpar klubbarna med all sport överallt hela tiden nu. Det finns så mycket mer att göra för att underhålla sig. Allt är on-demand. För att den fantastiska produkt som SHL-hockeyn är måste affärsverksamheterna göra sitt för att synas och höras. Det gäller alla lag i SHL.

Spontant, vad kan de göra?
– Det handlar om att fånga intresse. Dagens ungdomar kollar inte på TV. Klubbarna måste fånga intresset via alla sociala plattformar. Det handlar om att väva in fansen; fånga intresse. Få någon intresserad. Han eller hon ser något, gillar det och kollar vidare på nätet. Fler klipp, kanske en match online. Fånga in och bygg upp intresset. I slutändan handlar det om att få en person att gå till arena och bli en i publiken. Det måste ske i steg och det har de nordamerikanska klubbarna fångat upp bättre. SHL har ett gyllene läge nu med det nya tv-avtalet. Nu har de resurser att investera för att få sina märken att växa, menar Weightman.

HAR LÄRT SIG SAKER AV TIDEN I SVERIGE

SHL-klubbarna har alltså en del att lära, utan att det för den sakens skull betyder att man egentligen ligger så långt efter. Men det finns saker som Weightman har tagit med sig från Sverige som han önskar implementera, både när det gäller arenadrift men också på läktarna:
– I Sverige är man utomordentligt duktiga på att förvalta ytorna i arenorna. Lagen säger att man inte får dricka alkohol på läktarna men i stället har klubbarna löst det med loger, barer och restauranger där besökarna kan ta en dryck eller måltid och bli påpassade av personal samtidigt som de tittar på matcherna. Dessa ytor används under matcherna – men också före matcherna, vilket är fantastiskt.

En enorm skillnad i Sverige gentemot Nordamerika är att i Sverige är arenan vid liv flera timmar innan nedsläpp. Det är måltider, konferenser och andra evenemang, förklarar Weightman som fortsätter med att berätta om sitt första besök i Saab Arena när han börjat hos LHC:
– Jag kom dit ett par timmar före match och arenan var helt vid liv. Det var folk överallt. I logerna åt folk middag med levande ljus. Lamporna över isen var dämpat men jumbotronen var upplyst och det kändes i luften att det var något på gång. Finns det något bättre än att sitta med en middag och levande ljus för att sedan vända sig ut och kolla på hockey live?

Foto: Bildbyrån/Jonas Ljungdahl

”STÄMNINGEN VAR HELT MAGISK”

Han berättar att i Laval är alla loger bokade inför kommande säsong men att den typ av lösningar som de svenska klubbarna har är något han tittar på för Laval Rocket – men också för samma utnyttjandemöjlighet i Bell Centre, Canadiens hemmaborg.

Sedan finns det en annan sak som han gärna vill ha över till Nordamerika. Den svenska atmosfären i arenorna. Ståplats och sånger.

Ottawa Senators försökte väl sig på något liknande?
– Ja, de skapade en sådan sektion men det går inte att jämföra med Sverige. Sektionen i Ottawa var långt ifrån isen. I Sverige är ståplatspubliken spontan och styrd av egna intressen och den befinner sig så nära isen. För mig var den stämningen helt magisk. Det är något jag verkligen skulle vilja se här, men exakt så kommer vi aldrig att ha det.
Men det vore helt fantastiskt.

Hur är egentligen relationen mellan klubb och fans? Finns det några supporterklubbar?
– Nej, och däri ligger mycket av problematiken att skapa något sånt här. Det måste vara organiskt, självlevande, men man försökte skapa en sektion där de lite mer högljudda personerna kunde stå och sjunga. Det var ett första försök, men det är inte lika organiskt som det ni har i Sverige och Europa, men det är en början.

Du ska komma ihåg att många av de supporterföreningar som finns i Sverige har funnits i över 30 år. Man måste börja någonstans, eller hur?
– Det är sant. Men skillnaden är att det var fansen som startade det och inte sportklubben. Att fansen startar en egen supporterförening är långt bort i den nordamerikanska sportkulturen. Det enda som påminner om det är inom collegesporten.  Men det är en början.