Malmöpågen som blev guld värd – Old School Hockey Roger Nordström

Tillsammans med Pekka Lindmark gav han Malmö ett målvaktsspel som resulterade i SM-guld både 1992 och 1994. I kväll hyllar Malmö Redhawks Roger Nordström för sina insatser i klubbens tröja då hans nummer fem hissas upp i taket i Malmö Arena. Ronnie Rönnkvist har dagen till ära tagit fram en specialskriven Old School Hockey för att uppmärksamma den duktige målvaktens framgångsrika karriär.

Malmös riktiga storhetsperiod i ishockey kom inte helt ologiskt när man hade två av landets bästa målvakter i föreningen. Peter ”Pekka” Lindmark och Roger Nordström var två synnerligen bidragande orsaker till att man bärgade SM-gulden 1992 och 1994.

”Pekka” har som bekant fått sin tröja redan tidigare i Malmö Arena och i kväll är det Nordströms tur att få sin tröja hissad, tröja nummer 5.
– Man blir både hedrad och stolt. Det är stort att få hänga bredvid ”Pekka”, Patrik Sylvegård och Kaj Olsson. Det måste betyda att man gjort något bra i sitt liv.

Varför hade du just tröja nummer fem?
– Det är en rätt enkel fråga. När jag kom upp i A-laget visade materialaren tröjorna jag hade att välja emellan. Det fanns ett par nummer och jag tänkte att jag tar nummer fem eftersom jag aldrig tidigare hade sett en målvakt som hade det numret.

Foto: Arkivbild

När Roger Nordström växte upp hemma i Höllviken var inte direkt Malmö någon hockeystad.
– Då var det egentligen bara fotboll som gällde i Malmö. MFF vann ju guld både hit och dit. Det var bara en liten del som var intresserade av ishockey.
– Jag spelade både fotboll och ishockey. Jag började spela ishockey när jag var tio år och då hade jag redan spelat fotboll sedan jag var fem år i Höllviken där jag bor. Man spelade landhockey vilket man alltid tyckte var roligt, men sedan har ju farsan (Ronny Nordström, bl a i Malmö FF och Kulladal) spelat ishockey. Även han stod i mål.
– Det blev ganska naturligt med ishockeyn och dessutom tyckte jag att det var roligare än fotboll.

En av Roger Nordströms barndomskamrater var Robert Burakovsky, alltså pappan till dagens Washington-stjärna André Burakovsky.
– Jag lärde känna ”Burra” när jag kom till första träningen med MIF i Rosengård. Då var han redan med i laget. Redan den dagen blev vi kompisar direkt kan man väl säga.
– Vi har även alltid varit tajta vid sidan av hockeyn. Vi sov över hos varandra och gjorde i stort sett allt tillsammans, han och jag.

En viktig person i Roger Nordströms hockeyliv blev Roberts pappa Benny Burakovsky. Benny Burakovsky avled i december 2007 vid en ålder av 64 år, men han kom inte bara att betyda mycket för Roger Nordström utan för hela Malmö IF.
– Det var han som gjorde oss till ett så pass bra lag som vi var i pojklagen. Just åldersgrupperna 65, 66 och 67 var riktigt bra.
– Det var han som styrde och ställde där. Samtidigt som han var tuff och hård som tränare så var han väldigt rolig människa, skrattar Roger Nordström.

Kan du tycka att han var underskattad och lite bortglömd som ledare här i Sverige?
– Ja, det tycker jag helt klart. Han var i Danmark under många säsonger. Jag håller absolut med om att han var underskattad här hemma. Han var en person som verkligen kunde få ihop ett lag.

NOBBADE LEKSAND: ”JAG VAR FÖR HEMTAM”

Foto; Arkivbild

Flera av Malmös skickliga juniorspelare valde att lämna Malmö redan i unga år. Bland annat valde Robert Burakovsky och Peter Imhäuser att lämna för att spela hockey och plugga i Leksand. Det var även aktuellt för Roger Nordström att flytta vid den här tiden, men han valde att stanna kvar hemma i Skåne.
– Jag var nästan på väg lite till Leksand jag också. Jag var lite för hemmatam medan dom två förmodligen var lite mer äventyrliga, säger Roger Nordström med ett skratt och fortsätter:
– Jag hade väl inga andra erbjudanden heller. Det var inte så mycket som lockade med att värva spelare från oss här nere. Vi hade en spelare som spelade i juniorlandslaget, det var Johan Hemström. Vi var väl lite undanskymda han och jag och blev kvar här nere.

Säsongen 1983/84 var det dags för Roger Nordström att debutera i Malmös A-lag. Man låg i det som då hette Division 1 Södra och i dag motsvarar Hockeyallsvenskan.
– Det var mot Rögle hemma och vi förlorade med 9-2. Vi slog aldrig Rögle vid den här tiden, men jag har för mig att jag ändå gjorde en bra match trots att vi förlorade med 9-2.

På den här tiden tävlade du om målvaktsplatsen i Malmö med rutinerade Tommy Byström, hur minns du idag tillbaka på det?
– Det var roligt. Jag kom upp till A-laget när jag var 16 eller 17 år. Tidigare hade man stått där och sett varje match och nu tänkte man – ska jag upp till dom där stora grabbarna?
– Det var roliga grabbar allihopa. Kaj Olsson, som också har sin tröja hissad i taket, var med liksom ”Nippe” (Krister Bergström) och Magnus Rapp. Det var en rolig tid det också.
– Magnus Rapp såg jag förresten på Idol när hans grabb var med där. När jag såg honom på programmet sa jag att det där måste vara Magnus Rapp, och så var det också.

Hur minns du idag tillbaka på Percy Nilssons intåg i Malmö IF?
– Det var han som redde upp allting. Annars hade vi gått i konkurs kan jag tänka mig. Han var frälsaren som kom och såg till att hockeyn kunde finnas kvar överhuvudtaget.
– Speciellt kommer jag ihåg presskonferensen på Sparbanken när alla nya spelare presenterades. Det var Pekka, Mats Lusth och så vidare.

Foto: Bildbyrån

PERCY BAKOM DET STORA LYFTET

Förutom Peter Lindmark och Mats Lusth presenterade Percy Nilsson Håkan Nordin, Anders Svensson, Håkan Åhlund, Matti Pauna, Carl-Erik ”Cacke” Larsson och Bo Svanberg som Malmös nyförvärv. Drygt två veckor senare valde dock Håkan Nordin att tacka nej till kontraktet. I gengäld fick man Johan Sälle och Tommy Mörth att skriva på för Malmö.
– Man trodde ju egentligen inte på det här. När man väl satt där på Sparbanken och spelare efter spelare kom in så tänkte man att det var ta mig fan sant ändå.
– Det fanns nog folk som tänkte att om Roger Nordström ska vara kvar i Malmö så kommer han aldrig att få spela. Jag själv tänkte lite tvärtom eftersom det ändå var min idol, ”Pekka”, som kom till klubben. Det skulle bara bli kul att se ”Pekka” spela och dessutom att få spela i samma lag och få ta lite lärdom av honom, vilket jag också gjorde.

Vad betydde det för dig att Peter Lindmark kom till Malmö?
– Det betydde nog en hel del även om inte han var den som sa till mig att jag skulle göra si eller så. Jag såg ungefär hur han gjorde och det blev så att både han och jag hade ungefär samma stil när vi spelade.
– Det var ett väldigt lyft när han kom till Malmö, det får jag lov att säga. Framför allt betydde det mycket att alla dom här killarna kom. Först spelade vi i allsvenskan, men sedan gick vi upp till elitserien 1990.

Hur vart din och ”Pekkas” relation vid sidan av hockeyn under dom nio säsonger ni var Malmös målvaktspar?
– Skitbra! Vi var jättebra kompisar. ”Pekka” är en så väldigt snäll människa. Sedan var det så att vi själva fick bestämma vem av oss som skulle spela. Han spelade mest av oss i början när vi var i allsvenskan, men sedan spelade vi i stort sett två matcher i stöten.
– Ibland kunde ”Pekka” säga ”jag känner inte för det här i dag, det är bättre att du tar matchen”. Det var inte så att man krigade om att få stå varje match som det kan bli mellan två målvakter.

Hur skulle du beskriva miljön kring Malmö IF när Percy Nilsson var ny i organisationen?
– Vi var kompisar allihop och hade kul både vid sidan och på banan. Vi fick en bra sammanhållning i laget och hade en del partaj tillsammans, men när det var träningar och match var det stenhårt. Då var det bara att vinna som gällde.
– Timo (Lahtinen) sa också att det var frihet under ansvar. När det sedan är träning eller match ska alla vara hundra procent, vilket alla var också. Alla ville verkligen vinna i det här laget och ingen var nöjd med att man förlorat eller spelat dåligt.

TOG KLIVET UPP 1990

Pekka Lindmark. Foto: Bildbyrån

Säsongen 1989/90 tar Malmö klivet upp i elitserien efter att ha vunnit den allsvenska finalen mot Modo med 3-0 i matcher.
– Alla tänkte att nu ska Malmö gå upp direkt då alla spelare hade kommit, men det tog ett tag innan allt klaffade. Vi sabbade allt säsongen innan då vi förlorade mot Osby med 3-1 på hemmaplan. Vi missade allsvenskan då och jag tror att det var anledningen till att vi inte gick upp den säsongen. Några veckor senare mötte vi Osby i fortsättningsserien och vann med 12-3.
– Säsongen efter föll allt på plats och vi gick upp efter att ha vunnit mot Modo, (Raimo) Helminen avgjorde.

Malmö vinner sitt första SM-guld säsongen 1991/92. Säsongen innebar också Roger Nordströms nationella genombrott då han stod 22 matcher i grundserien medan Peter Lindmark stod 19 matcher.
– Jag kommer mest ihåg då vi spelade finalmatcherna. Vi mötte Djurgården och vann i den femte och avgörande matchen med 4-2.

Du spelade ingenting i finalserien, var det en stor besvikelse för dig?
– Jag spelade ingenting alls i slutspelet. Det var ”Pekka” som stod dom matcherna. Men någon besvikelse kan jag inte säga att det var då jag inte fick spela. Jag visste att han var en av världens bästa målvakter.
– Vi hade delat på spelandet hela säsongen, men det gäller att man får igång en målvakt när man kommer in i slutspelet. Sedan får han stå vidare om det går bra. Man kan inte hålla på att byta och ha sig mitt i slutspelet.

Hur var stämningen i fotbollsstaden Malmö då ni spelade hem stadens första SM-guld i ishockey?
– Då tog vi över lite. Jag tror att det var så att vi hade mer folk på en vanlig seriematch än vad fotbollen hade då dom hade SM-slutspel. Det var helt fullsatt och mer fart kring våra matcher än deras.
– Hela staden var som i ett glädjerus. Jag tror att hela stan var ute på gatorna och man viftade med stora MIF-flaggor. Det var helt enormt.

Foto: Arkivbild

HOCKEYN STÖRRE ÄN FOTBOLLEN EFTER SM-GULDET

Timo Lahtinen.

Malmö vinner sitt andra och senaste SM-guld säsongen 1993/94 efter att man misslyckats med att försvara SM-guldet säsongen dessförinnan. När det drog ihop sig till SM-slutspelet var det Roger Nordström och inte Peter Lindmark som lagt beslag på förstaspaden i MIF.
– Det var en helt fantastisk resa och det var då som jag fick ta hela slutspelet. Vi mötte Rögle i kvartsfinalen och som vi slog ut. Det fanns inte i Malmö att vi skulle kunna förlora mot Rögle. Det var en väldig rivalitet vid den här tiden, speciellt mot Rögle. Det var också ofta som Timo och Percy sa att det handlade om vi mot Sverige. Det här gjorde oss ännu starkare faktiskt.
– I finalen mötte vi Modo. Det började inte bra och vi förlorade första matchen hemma med 6-3. Sedan åkte vi upp till ”Ö-vik” och förlorade även andra matchen. Man hörde mycket folk på stan som sa då att nu har inte Malmö en chans eftersom man hade förlorat två i rad.
– Jag kommer ihåg när jag och (Mats) Lusth åkte hem efter den matchen. Vi sa till varandra att det här vänder vi, det finns inget annat. Vi vinner både tredje och fjärde matchen. Sedan avgör vi i femte matchen på hemmaplan och det var något helt enormt.

Finalseriens stora spelare var annars Modos Peter Forsberg som redan då var en av världens bästa spelare.
– Peter avgjorde andra matchen i sudden death, men framför allt kommer jag ihåg att han var väldigt, väldigt bra. Han var också lite grinig på (Daniel) Rydmark som hade som uppgift att markera Peter. Framförallt var han grinig i sista matchen då han var på domaren Börje Johansson efter slutsignalen.

Var Börje så ”jäkla dålig” som Peter Forsberg sa till Albert Svanberg i TV?
– (Skratt) Han brukade i alla fall aldrig döma för oss och det tror jag inte att han gjorde då heller. Jag får nog lov att säga att han var en bra domare och jag tror inte att han var någon som höll på Malmö direkt.

Roger Nordström spelade ytterligare fyra säsonger i Malmö innan han flyttade till tyska Krefeld.
– Jag tänkte att jag ville prova på någonting annat. Trots allt hade jag ändå varit i Malmö från 1976 till 1998. Petri Liimatainen spelade i Krefeld då, men det var egentligen Roger Hanssons frus pappa som hade kontakter i Tyskland. Roger själv, Bosse Svanberg och ”Burra” var också ner dit och spelade.
– Jag fick kontakt med samma agent som Roger Öhman hade. Klaus Weber heter han. På så vis hamnade jag i Krefeld.

FINLÄNDARNA TOG ÖVER I MALMÖ

Under dom fyra säsongerna efter SM-guldet 1994 förändrades stora delar av truppen. Borta var Mats Hallin, Mats Näslund, Peter Sundström, Peter Lindmark med flera. Nya namn var i stället Juha Riihijärvi, Janne Ojanen, Mikko Peltola, Kari Harila, Harri Suvanto, Mika Arvaja och så vidare.
– På slutet spelade vi nästan med ett helt finskt lag. Det var givetvis inte samma sak, men vi blev bra kompisar med dom också. Vi fick kanske också ett lite annorlunda spel eftersom Timo slutade efter 1994.
– Efter Timo kom Hannu Jortikka. Det var en helt annorlunda tränare mot vad man var van vid. Han gapade, skrek och hade sig. Det passade inte riktigt oss. Det var också lite motsättningar. Även om vi fick in mycket finnar så blev inte dom heller riktigt poppis hos honom. Det var Jortikka som skulle bestämma allting och jag tycker inte det blev riktigt bra när han kom. Det tyckte nog inte dom flesta andra heller.
– Till slut fick han sparken, men han kom tillbaka en vända till och han håller på fortfarande som tränare.

Åter till Krefeld. Där kom Roger Nordström att stanna under fem säsonger och efter säsongen 2002/03 kunde han dessutom titulera sig tysk mästare.
– Jag har alltid sagt att det var en väldigt tur att jag flyttade dit. Dessutom kunde jag lite tyska redan innan jag åkte dit ner vilket också var en liten fördel.
– Jag flyttade ner 1998 och hade varit nere innan och tittat på hur vi skulle bo. Eftersom jag inte hade varit någon annanstans än Malmö så visste man ju egentligen ingenting. Vi fick ett väldigt bra boende, ett stort trevåningshus, utanför Krefeld.
– Man var väldigt nervös, men allting flöt på och det var också härligt lag det. Det var rätt många nya den säsongen jag kom dit. Bland annat kom Thomas Brandl, den tyske stjärnan, dit från Düsseldorf.

Redan första säsongen i Krefeld fick Roger Nordström träna och dela målvaktsjobbet ihop med den tjeckiske landslagsmålvakten Karel Lang.
– Det var bra. Han skulle dra sig tillbaka och ville få in en målvakt som han tyckte var bra. Man kan säga att även han var med och tog dit mig.
– Han var 40 år då jag kom dit så vår relation blev lite som den jag och ”Pekka” hade i Malmö. Vi blev också väldigt bra kompisar och i början växlade vi om vem som skulle stå, men sedan sa han att jag fick ta över jobbet eftersom han hade gjort sitt.
– Jag har varit nere ett par gånger i Krefeld och hälsa på i klubben och då har jag även träffat på Karel, en väldigt snäll människa.

Hur minns du idag guldet med Krefeld 2003?
– Det var nog ännu värre än när vi vann med Malmö. Hela stan var ute. Det är rätt hårda poliser i Tyskland, men den kvällen körde motorcykelpoliserna runt i hela stan med Krefeld-flaggor.
– Vi spelare åkte i ”cabbar” runt hela stan efter matchen och det var så mycket folk ute så att det var helt otroligt.

Vad gjorde er till mästare som du ser det?
– Vi hade en riktigt, riktigt bra kedja och som gjorde i stort sett alla målen. Det var en österrikare (Christoph Brander), en kanadensare (Brad Purdie) och en gammal tjeck (Patrik Augusta), så det var inte många tyskar i laget.
– Precis när det blev slutspel kom vi inte i ett sådant flyt att det kvittade vad vi gjorde, det blev mål ändå.

FÖRLORADE SIN VÄN OCH MÅLVAKTSKOLLEGA I CANCER

Coach guldsäsongen var NHL-legendaren Butch Goring, en speciell människa enligt Roger Nordström.
– Han var väl lite halvtokig. Han var ute en natt på stan innan någon match i finalserien med en flagga som han gick och viftade med och hade sig, skrattar Nordström.
– Det var en riktig kanadensare kan man väl säga. Han var väl en bra coach eftersom han fick det att fungera, men jag tror mera att det var spelarna som var så pass bra att vi vann guldet.

Som målvaktskollega guldsäsongen hade han 14 år yngre tyska landslagsmålvakten Robert Müller. I maj 2009 kom det tragiska beskedet att han hade förlorat kampen mot cancern endast 29 år gammal.
– Han var också en väldigt underbar och snäll människa. Vi var tajta…
Nordström tystnar lite innan han fortsätter:
– Först opererade man Robert och man trodde att det hade blivit bra. Sedan gjorde han någon match, men då visade det sig att cancern hade kommit tillbaka igen. Just då hade han fått sitt andra barn och hade då två barn och fru. Han fick cancern och gick bort i en sådan tidig ålder, det var inte roligt alls.

OS i Albertville 1992. Foto: Bildbyrån

Roger Nordström kom att spela 53 A-landskamper. Sin stora turneringsdebut gjorde han i OS 1992 i Albertville, eller rättare sagt i Méribel.
– Det var första gången jag var med. Jag minns så väl när jag och Roger Hansson skulle flyga upp till Globen där vi skulle samlas. Då var (Börje) Salming och alla möjliga legendarer med. Det kunde inte vara någon som visste vem jag var. Så kändes det lite faktiskt.
– När vi stod och checkade in stod Salming vid sidan om mig och han sa: ”Tjena Roger, hur är läget?” Då gick det upp för mig att dom kanske vet vem jag är ändå.

Turneringen blir ett misslyckande för Tre Kronor som redan i kvartsfinalen blir utslagna av Tjeckoslovakien.
– Det var en häftig grej att få åka med till OS. Tyvärr gick det inte så bra. Det var heller inte direkt något roligt OS vid sidan av. Vi åt i sådana här tält och vad jag har förstått var det ett av dom sämre OS när det gällde boende och mat.

Hur var det att jobba med Tommy Söderström?
– Det fungerade bra. Han var mest intresserad av att knäcka roulettespel och sådant, haha…
– Tommy var en skön typ får man lov att säga. Han brydde sig inte så mycket ishockey egentligen, av det jag har förstått, men han var en väldigt bra målvakt.

Vid VM 1994 vinner Sverige brons.
– Då var det jag och Tommy Salo. Vi började med att möta Norge. Där slutade det tre lika. Efter det mötte vi Frankrike, vilket var min första match, och vann med 6-0. Till slut kom vi fram till semifinalen där vi mötte Kanada och jag stod. Där hann vi inte med alls samtidigt som Kanada hade ett riktigt bra lag.
– Vi förlorade till slut med 6-0, vilket var lite synd. Vi gjorde också en bra turnering, men inte i den matchen. Sedan slog vi USA och fick brons, vilket var min första medalj.

Foto: Bildbyrån

HEMMA-VM 1995: ”ALLA VILLE HA BILJETTER”

VM 1995 spelas i Globen och Sverige tar ett silver.
– Visst var det en stor upplevelse. Där bor man dessutom bra precis bredvid hallen på Globe Hotel. Vi hade helt egen våning på hotellet.
– Det var en väldigt rolig turnering, men det var också väldigt mycket jobb i och med att det var en hemmaturnering. Alla polare och föräldrar frågade om det finns biljetter hit och biljetter dit. Det blir nästan mer ansträngande vid sidan om då man spelar hemma, men sedan är det självklart skönt att få spela på hemmaplan.

Blir det ett annat tryck på er spelare socialt och medialt då man spelar på hemmaplan?
 – Ja, det blir lätt så. Du kan vara med ifred om du är borta i stället för allt det här med att skaffa biljetter till kompisar och så vidare. Sådant tar ju också på krafterna och framför allt på fokuseringen. Samtidigt är det väldigt kul att få spela inför familjen, kompisarna och alla svenska fansen.

Roger Nordström spelade två matcher i VM 1995 medan Thomas Östlund spelade dom övriga.
– Jag gjorde väl en sådär turnering, säger han självkritiskt.

Hur förändrades Tre Kronor när Conny Evensson drog sig tillbaka efter VM 1992 och Curt Lundmark klev in som head coach?
– Jag tyckte om båda två och det var ett väldigt bra par. Conny och Curre hade jag bara vid OS 1992. Sedan tog Curre och Pelle Mårts över. Det var roliga människor bägge två. Curre kunde ena stunden vara lite spexare och andra stunden vara ganska hård.

Fick du ta del av Conny Evenssons svarta ögon?
– Dom såg man nog någon gång och då var det inte roligt, men dom var ju framgångsrika. ”Pekka” hade Conny som tränare i Färjestad och han sa att dom svarta ögonen var inte roliga, haha…

Hur ser Roger Nordströms liv ut idag?
– Det ser väldigt bra ut. Jag har en firma ute på landet som tillverkar sådana rullar som tar bort ludd från kläderna. När jag tittar ut nu ser jag åkrarna och mycket annat vackert som finns här nere i Skåne.
– Dessutom har jag en väldigt trevlig sambo som jag träffade sju år sedan, min gamla ungdomskärlek faktiskt. Vi var även tillsammans på 1980-talet. Nu träffades vi igen så man kan väl säga att livet lekar. Nu får vi också hoppas att Malmö lyckas ta sig upp i SHL igen. Då hade allt varit perfekt, avslutar Roger Nordström.