Magic Boy – sagan om ”Foppa”

Old School Hockey – Peter Forsberg

Han är en av de mest meriterade svenska ishockeyspelarna genom tiderna och tillika en av de tveklöst bäst. Peter Forsberg var svensk hockeys affischnamn under hela sina imponerande karriär. I dagens Old School Hockey berättar han om sin fantastiska karriär för hockeysverige.se:s Ronnie Rönnkvist.

I kamp med i första hand Mats Sundin och Nicklas Lidström är Peter Forsberg 1990- och 2000-talets bästa svenska hockeyspelare. Hans meritlista är nästan löjligt lång och bara genom att skrapa lite på ytan hittar vi JSM-guld, Guldhjälmen, Hart Trophy, två Stanley Cup-titlar, Guldpucken, VM-guld, dubbla OS-guld, vinnare av NHL:s poängliga, NHL:s All Star team, Årets Rookie i NHL och så vidare.

Nu är han dessutom utsedd till att vara ambassadör för hockey-VM i Sverige.
– Jag ska försöka promota VM så mycket som möjligt. Innan VM har vi kört något som heter My Game där vi ambassadörer får dela ut en massa biljetter till ungdomar och promota turneringen på så vis.
– Under VM är vi där för att snacka och synas lite. Det är jättekul med ett VM på hemmaplan och vi ambassadörer ska göra allt vi kan för att göra det till en så bra folkfest som det går, säger Peter Forsberg till hockeysverige.se.

Denna söndag ska vi dessutom bjuda er läsare en längre intervju med Peter Forsberg i artikelserien Old School Hockey där han berättar om delar ur sin fantastiska karriär.

Peter Forsbergs resa började naturligtvis uppe i Örnsköldsvik, där han föddes den 20 juli 1973.
– Jag kommer nog inte håg första träningen, det gör jag inte. Det minne jag har är att jag åker runt på brorsans träning och farsan var tränare för hans lag.
– Vi bodde inte så nära Kempehallen direkt utan det var några kilometer dit. Jag har inget minne av att jag har gått till någon träning eftersom det var för långt. Oftast fick jag åka bil med mor eller far annars blev det att cykla på försäsongerna när jag blev lite äldre. Jag fick även skjuts av min tränare som bodde bredvid oss.

Vilken betydelse hade pappa Kent Forsberg och din bror Roger Forsberg för att du skulle välja just hockey?
– Farsan tränade både fotboll och hockey även om han lade av ganska tidigt med båda sporterna. Självklart har man stångats med brorsan när vi växte upp. Vi spelade innebandy, pingis, fotboll på baksidan och landhockey på vintrarna.
– Vi har haft våra matcher. Bland annat hade vi ett hobbyrum som kanske var 3×5 meter där det spelats några innebandymatcher. När vi spelade landhockey var alltid brorsan med eftersom jag oftast spelade med killarna som var lite äldre. Han var två år äldre än jag och hade några polare som alltid var ed och spelade.

Foto: Bildbyrån (Arkivbild)

Peter Forsberg var även en mycket lovande fotbollsspelare. I Domsjö spelade han bland annat tillsammans med en av sina bästa kompisar, Andreas Salomonsson.
– Jag spelade fotboll till det att jag var 15 år, men det var inte så att jag tränade ihjäl mig för fotbollen, skrattar Forsberg.
– Jag spelade fotboll på somrarna och när man kunde resten av året. Mycket mer än att jag gick till träningarna och var med och spelade matcherna var det inte.

Hur viktiga var åren på hockeygymnasiet i Modo?
– Jag tror att dom åren var jätteviktiga. Vi hade ett otroligt bra gäng där som verkligen ville bli hockeyspelare. Vi tränade hårt varje dag och det var alltid kamp på träningarna. Det var till och med hårdare kamp på träningarna än på matcherna. Jag gick i samma klass som Markus Näslund och han var väldigt driven på det här med att träna så det var bara att hänga på honom.
– Man bygger mycket under den här tiden mellan 16 till 18 år. Vi var väldigt seriösa, tränade otroligt mycket och höll inte på med så mycket annat. Det var hockeyspelare som vi ville bli och tränade stenhårt för det.

Var det här du och Markus Näslund lärde känna varandra?
– Nej, vi spelade ihop i TV-pucken (guld 1988, givetvis). Markus bodde på andra sidan stan så jag hade mött honom med hockeylaget, men tyvärr även med fotbollslaget eftersom dom alltid vann. Han var jätteduktig även i fotboll så jag visste tidigt vem Markus var, men han kom inte till Modo förrän han började på hockeygym.
– Det var andra killar runt omkring Markus som kom till oss medan han själv stannade kvar och spelade i Örnsköldsviks SK i division 2. Sedan kom även han och då gick vi ekonomisk och hockeygym tillsammans. Då var det naturligt att vi hängde tillsammans med ytterligare 4-5 stycken på hockeygym.

Foto: Bildbyrån

Säsongen 1990/91 elitseriedebuterar Peter Forsberg. För motståndet stod Färjestad.
– Första matchen var mot Färjestad borta. Jag fick hoppa in och spela sista perioden och jag tror att vi låg under med 5-1 inför den perioden. Färjestad hade ett oerhört bra lag då med bland andra Håkan Loob. Jag tror att vi förlorade med 7-2 till slut, så det var väl ingen rolig första match haha…
– Fast det var inte A-lagsdebuten, utan enbart första matchen i elitserien. Jag var med mot Huddinge i allsvenskan året innan.

Hasse Andersson skriver i boken ”Magic Boy” att du satt och läste matchprogrammet inför tredje perioden när tränaren, Jan-Åke Andersson, säger till dig att du ska spela?
– Jo, det där stämmer faktiskt. Jag läste inte matchprogrammet utan jag läste deras laguppställning. Oj, vad många bra spelare dom här har, halva gänget var ju mina idoler, skrattar Forsberg och fortsätter:
– Då skrek tränaren att jag skulle sluta läsa programbladet eftersom jag skulle ut och spela. Oj då…, men jag satt inte och läste någon krönika utan det var laguppställningen.

Oberörd av trejden till Québec
Säsongen 1993/94 lotsar tränarteamet Kent Forsberg och Anders Melinder fram Modo till SM-final mot Malmö. Trots ledningen med 2-0 i matcher vänder Malmö och vinner finalserien med 3-2.
– Vi kom in i slutspelet som åttonde lag och chockade väl egentligen när vi vann mot både Leksand i kvartsfinalen och Djurgården i semifinalen.
– Nu tog vi oss ganska långt och ledde med 2-0 mot Malmö, men det blev lite jobbigt när dom fick tag på oss och i stället fick spela sin hockey. Vi hade en lite tunn trupp och jag kom ihåg att jag kollade att Malmö hade 13-14 landslagsspelare och vi hade högst en. Det här var på den gamla goda tiden när Percy (Nilsson) köpt ihop några av dom bästa spelarna i Sverige.
– Jag tycker ändå att vi gjorde det bra som tog oss till final och dessutom var nära att vinna. Men man ska komma ihåg att vi mötte ett bra lag.

Foto: Getty Images

Du blev draftad av Philadelphia Flyers, men byttes bort i en trejd tillsammans med en rad ytterligare spelare mot Eric Lindros. Du kom i stället att hamna i Québec Nordiques. Hur reagerade du på det?
– Jag brydde mig väl egentligen inte så mycket eftersom jag inte hade varit över och inte hade någon jättekoll på NHL ändå. Att jag blev bortbytt till just Québec spelade ingen roll för mig. Tvärtom tyckte jag att det var att komma till en lite mindre stad. Québec var dessutom verkligen en hockeystad.
– Ser man till helheten så blev det hela en drömsituation. Organisationen såldes till Denver året efter, vi hade draftat högt plus den här trejden med Lindros där vi fick fem spelare ytterligare (Chris Simon, Mike Ricci, Kerry Huffman, Ron Hextall och Steve Duchesne) viket innebar att vi kunde bygga grunden till det lag vi hade under flera år.

Du reste över till Québec 1994 för NHL-spel, men möttes av en lockout. Var det frustrerande?
– Nej, det gjorde inte mig någonting eftersom jag fick åka hem och spela några matcher till med Modo.
– Det kanske var ett bra sätt att komma in i det. Först åkte jag över till traningcampen, sedan fick jag åka hem en månad och spela med Modo och framför allt träna lite till för att hålla i NHL och sedan köra igång efter jul.

”Fick en tackling så att hjälmen flög”
NHL-debuten fick Peter Forsberg göra mot Philadelphia Flyers. Alltså den klubb som valt att sälja honom året innan.
– Vi spelade borta mot Philadelphia och den var väl inte alltför enkelt. Philadelphia var kända för att ha ett ganska stort och tufft lag. Där fick jag träffa på Lindros igen och han gav mig väl en tackling så att hjälmen flög.
– Jag har för mig att vi klarade oss rätt bra och jag tror att vi vann med 3-2 vilket måste varit helt okej.

Peter Forsberg får även sin första stora individuella utmärkelse säsongen 1994/95 då han utses till årets rookie och får ta emot Calder Trophy.
– Självklart var det kul att få en bekräftelse på att det gick bra. Jag började lite sådär när jag kom in i ligan. Jag gjorde fyra poäng i första tre matcherna, men sedan hade jag åtta matcher i rad utan att ta någon poäng alls, tror jag. Då kände jag att det här går fort och kanske inte fungerar riktigt bra.
– Sedan började det flyta på riktigt bra och jag spelade ihop med Owen Nolan och Bob Bassen. Att jag sedan fick ihop 50 poäng på 47 matcher tycker jag var rätt starkt med tanke på den start som jag hade.
– Jag hade nog inte trott att det skulle gå så bra, men tittar man i efterhand var jag ändå en ganska sen rookie eftersom jag var 21 år. Tittar du på andra rookies som exempelvis Paul Kariya så var han nästan två år yngre än jag så det var kanske lite fusk att jag fick den utmärkelsen.

Foto: Getty Images

Du är med Colorado Avalanche och vinner Stanley Cup första gången 1996. Vad låg bakom den här framgången?
– Vi hade plockat in några riktiga vinnare som Patrick Roy och Mike Keane. Dessutom hade vi ett bra lag sedan förut. Vi andra killar som kom upp var otroligt hungriga och det var vår första chans att gå långt i ett slutspel.
– Vi hade ett riktigt bra lag och största motståndarna som vi hade på vägen var Detroit eftersom dom hade vunnit serien.

Kan du se likheter mellan lagen 1996 och 2001?
– Nja, lite annorlunda var det nog ändå. När vi vann ’01 hade vi inte vunnit på några år och vi hade åkte ur två år i rad i sjunde semifinalmatchen mot Dallas. Redan innan säsongen ’01 sa vi att nu ska vi bara vinna Stanley Cup, det finns inget annat.
– Det var sista chansen för Ray Bourque att få vinna Stanley Cup och man ska komma ihåg att vi hade ett bra lag då också. På backsidan hade vi bland andra Adam Foote, Ray Bourque och Rob Blake. Det är Hall of Fame-klass på dom spelarna. Sedan hade vi Patrick Roy i målet och en hel drös bra forwards. Vi hade ett bra lag och egentligen borde vi även ha kunnat vinna redan 1999 och 2000.
– Vi fick ihop det mot slutet även om jag själv var skadad (sprucken mjälte). Det var otroligt kul eftersom vi hade vunnit 1996 och sedan varit så nära två år i rad och nu då fick vi äntligen vinna för Bourque i hans sista match.

Nio raka divisionstitlar med Avalanche
Colorado har varit en röd tråd genom Peter Forsbergs hockeyliv. Han gjorde sin första match i stan 1995 och sina sista två matcher 2011.
– Det var helt otroligt att få spela i Colorado under den här tiden och det var många otroligt bra hockeyspelare som kom förbi och spelade där under några år. Just Pierre Lacroix som var GM fick ihop allting med laget. Vi vann nio raka divisionstitlar. Att man skulle få hamna i en sådan organisation som ville vinna är få förunnat. Alla har inte samma tur att hamna i organisationerna som just vill vinna.

Foto: Getty Images

Får du promenera i fred när du går på gatorna i Colorado om du återvänder dit i dag?
– Jo, men nog känner dom igen mig eftersom jag spelade så länge i Colorado och genom att vi då var så bra som lag. Nog känner dom igen oss gamlingar som var bra på den tiden haha…
– Hockeyn är ganska stor i Colorado, men något mycket är det inte att man stoppar mig på gatan fast visst finns det folk som fortfarande känner igen än.

Peter Forsberg kom att spela i en och en halv säsong i Philadelphia mellan 2005 och 2007 innan han såldes vidare till Nashville.
– Vi ledde ligan fram till jul med Philadelphia, men sedan blev det sämre samtidigt som min fot inte funkade och lite såna här grejer. Det var en lite jobbig tid i Philadelphia tack vare det, men det var ännu en organisation som verkligen vill vinna Stanley Cup. Det var kul att ha varit där och bra personer runt omkring. Personligen för mig gick det väl sådär eftersom det inte funkade som jag hade hoppats att det skulle göra.

Du spelade sedan i Modo mellan 2008 och 2010. Är du besviken över att ni inte lyckades knipa ett SM-guld?
– Jag vet inte om jag kan säga att man är besviken. Vi missade slutspelet ett år trots att vi hade ett bra lag när Markus kom tillbaka.
– För mig vart det ännu sämre med foten. Självklart ville vi vinna, men det hade inte varit på grund av mig i så fall. Det gick tungt då kan man väl säga och det var ingen rolig tid där man fick kämpa sig igenom säsongerna och matcherna.

Vann VM-guld – som 18-åring

Foto: Bildbyrån (Arkivbild) VM 1992 blev en blott 18-årig Peter Forsbergs stora ”coming out party”.

Sitt internationella genombrott fick Peter Forsberg 1992 när Tre Kronor vinner VM-guld i Prag.
– Nästan alla läser tidningarna och självklart fick vi reda på svarta löpsedlarna som var hemma i Sverige efter inledningen av turneringen. Jag själv var ju, som sagt var bara 18 år, och läste inga tidningar. Jag själv hade ingen aning och fattade väl heller inte vad tidningarna skrev, skrattar Forsberg.
– Vi hade inte något jättebra lag på pappret jämfört med andra lagen och vi tog oss som sista lag till kvartsfinalen. Där fick vi möta Ryssland som var storfavoriter. Alla spelade på topp i den matchen plus att vi hade Tommy Söderström i buren som stängde igen totalt. Sedan hade vi ”Sudden” (Mats Sundin) som åkte från egen blå och smackade upp pucken i krysset bakom deras målvakt (Michail Sjtalenkov). Det behövdes inte så mycket mer än så och för mig handlade det om att inte vara i vägen.
– Vi fick en relativt lätt semifinal när det blev Schweiz vilket var lite tur eftersom vi på pappret hade ett bättre lag. Schweiz hade ju slagit Tyskland i sin kvartsfinal. Jag minns innan finalen mot Finland att grabbarna berättade hur det kunde vara på Sergels Torg så man var taggad till tusen. Jag gjorde 1-0-målet på en inövad variant där Johan Garpenlöv brottade ner deras back och efter det rullade det på. Vi ledde ett tag med 4-0 innan Finland gick upp till 4-2. Det var en enorm känsla när Arto Blomsten slår in 5-2-baljan och vi fick vinna guldet.
– Jag tror inte att man förstod det som mötte oss på Sergels Torg. Jag var med 2006 också och då förstod man på ett annat sätt. Efter guldet 1992 var man mer som i ett rus. Jag skulle ju hem och gå till skolan dagen efter. Jag gick ju faktiskt fortfarande på gymnasiet. Nu minns jag inte om det var just skola dagen efter men det var en otrolig upplevelse och man vill att alla ska få vara med om den här fantastiska känslan. Det var i maj och solen sken över Sergels Torg samtidigt som 40 000 människor står och jublar.

Hur minns du JVM 1993 i Gävle där du satte det otroliga rekordet med 31 poäng (7+24) på sju matcher?
– Det enda som var bedrövligt var att vi inte vann över Kanada. Vi förlorade med 5-4, tror jag att det var. Annars gick det fantastisk bra i den turneringen och vi vann ett silver.
– Jag, Markus Näslund och Niklas Sundström spelade ihop och hade nog även gjort det en tid i Modos A-lag.

Hur lyckades det bara bli ett mål (Johan Tornberg) på två finaler mot Finland i VM 1998?
– Det var en väldigt defensiv hockey samtidigt som det var två bra målvakter (Tommy Salo och Ari Sulander) också.
– Tänker man tillbaka så hade jag själv inte många målchanser och det var inte direkt någon fram och tillbaka hockey så att det var målchanser i varje byte. Det var väldigt tillknäppt och tittar man på målet som vi gör så är det ett backskott som slinker in.
– Det var täta matcher och kanske var det eran när det var som mest defensivt, skrattar Forsberg.

”Inte meningen att straffen skulle bli så”

Foto: Bildbyrån (Arkivbild)

OS 1994 i Lillehammer har blivit en klassiker i svensk ishockey. Peter Forsbergs nästan magiska straff och Tommy Salos räddning på Paul Kariyas straff blir det som till slut avgör att guldet kom att hamna i Sverige.
– Det var helt otroligt att straffen gick in och att det blev ett ”game winning goal”. Fast egentligen var det Salo som räddade straffen efter som avgjorde. Att sedan få vara med att vinna Sveriges första OS-guld i hockey var självklart väldigt stort.
– Fast straffen, det var egentligen inte meningen att det skulle bli så där, men det blev otroligt bra. Tänker man efter nu när man snart är 40 år så skulle jag nog inte göra den nu inte. Man var ung och dum samtidigt som man tänkte att man inte hade något att förlora.

Vilket av OS-gulden, 1994 eller 2006, värdesätter du mest?
– Jag vet inte och det är svårt att svara på det där. Guldet 2006 var otroligt kul det också. Det hade strulat med foten och jag hade haft problem med ljumsken. Att då få komma dit och vinna det OS-guldet tillsammans med ”Sudden”, Lidström, ”Lunkan”, Alfredsson och några till som jag spelat ihop med så länge betydde mycket.
– Samtidigt betydde första OS-guldet och det där med straffen att jag fick en grund att stå på. När jag var 23 år hade jag vunnit OS, VM och Stanley Cup vilket betydde att jag inte kände samma press 2006, men båda var otroligt kul. Fast 2006 att vinna med grabbarna och det var nästan sista gången som vi kunde vinna något tillsammans var otroligt kul.

Kan du i dag ångra alla försök till comeback som du gjorde när foten började strula?
– Hade jag inte gjort alla försöken kanske jag hade tänkt att jag borde ha gjort dom. På något vis känner jag en ro att jag verkligen försökte allting, men det gick inte att få ordning på foten.
– Sedan gick det inte bra vilket är lite tragiskt men jag känner att jag i dag inte behöver bry mig eftersom det ändå inte gick att göra någonting åt det. Det funka bara inte och då vet jag det i alla fall. Hade jag däremot vetat 2004 att det inte skulle gå att ordna hade jag lagt av, men jag försökte ändå få ordning på det så länge det gick.

Du har varit väldigt orädd i rinken tycks det. Har du aldrig känt dig just rädd eller obekväm med situationer ute på isen?
– Inte direkt i yngre år, men kanske nu när man blivit lite äldre och inte hade riktig koll på hur jag kunde flänga och köra med foten fram och tillbaka. Jag vet ändå inte om jag kan säga något speciellt tillfälle när jag kände mig direkt rädd.
– Jag har heller inte varit med om att få något dyngspö eller liknande.

Text: Ronnie Rönnkvist