Luleås backklippa om sin långa kamp: ”Klart det funnits mörka stunder”

I december genomförde han ett fullt träningspass för första gången på tio månader. En månad senare var Robin Jonsson tillbaka i spel, efter nästan ett år på sidan. I en lång intervju berättar Luleåbacken om cancerbeskedet, och hur hans rygg egentligen mår.
– Vissa morgnar har man vaknat upp och bara tänkt: ”Varför har jag ont där idag?”, säger han till hockeysverige.se.

Vi börjar i torsdags, i Gavlerinken. Brynäs har precis besegrat Luleå med 2-0, och på presskonferensen efteråt väljer Luleås tränare Joakim Fagervall att namnge två personer han blev lite extra imponerad av i förlusten. Dels formtoppade målvakten Joel Lassinantti, och dels Robin Jonsson.

Chad Billins.

För ovanlighetens skull har backen spelat hela matchen, i stället för att kliva av efter två som varit det vanliga tidigare under säsongen. Han har precis kommit tillbaka efter sin andra långa frånvaro från ishockeyn, och nu spelat fem matcher totalt.
– Det kändes helt okej, faktiskt. Framför allt var det skönt att spela en hel match, det har jag inte alltid klarat av tidigare. Sen var det roligt att spela med Chad Billins också. Det var vår första match ihop, men jag trivdes att spela ihop med honom, säger Robin Jonsson till hockeysverige.se och fortsätter:
– Chad är ju en riktigt bra offensiv back, medan ”Siggy” (Luleås andra nyförvärv Jonathan Sigalet) är mer av en tvåvägsback. Dom har verkligen gjort det bra och breddar vår trupp ordentligt.

För att göra en lång historia kort fick Jonsson ryggproblem för ungefär ett år sedan, och opererades i våras. I december genomförde han sitt första hela träningspass, och nu har han spelat fyra matcher med Luleå. Och 31-åringen är nöjd med hur det känts så här långt.
– Jag tycker det blir bättre och bättre varje match. Det var ju längesen jag spelade regelbundet, men jag känner att jag hittar rätt mer och mer.
– Jag var medveten om vad jag behövde göra nu i början. Det har handlat om att spela enkelt och bara försöka komma in i det, och det är klart att det tar ett tag.
– Men jag känner mig rätt pigg. Jag känner inte att jag inte hänger med. Det handlar mer om att komma in i det, när man kan hålla i pucken lite extra och hur mycket tid man har och såna saker. Nu har jag ju spelat ett par matcher också, så det känns bra.

Har du några känningar efter matcherna?
– Ryggen är kanske inte fullt klar än. Den behöver tid att anpassa sig, och då är det framför allt tiden mellan matcherna jag tänker på. Jag kan inte alltid gå fullt på träningarna, utan det finns en nivå till där innan jag kan känna som jag gjorde tidigare.
– Det är lite därför jag klivit av efter två perioder i vissa matcher också. Det är läkarna tillsammans med tränarna som bestämt det, så förhoppningsvis kan det leda till positiva saker framöver. Samtidigt måste jag ju spela mer och mer, så kroppen får känna på maxbelastningen mer och mer.

Senast Robin Jonsson spelade matcher var det med Jonas Rönnquist som tränare. Nu har han tackat för sig, och Joakim Fagervall har tagit över vid spakarna hos Luleå Hockey. En förändring som kanske inneburit lite extra svårigheter för Jonsson. Eller?
– Jag har ju suttit mycket på läktaren och sett dom spela, så jag blev inte jätteöverraskad över spelsystemet nu när jag kom tillbaka. Men det är klart, första två, tre matcherna var man kvar lite i det gamla spelsystemet av gammal vana. Jag vet vad vi vill göra, men det handlar om att få kroppen och huvudet att göra det när det är skarpt läge också. Men så länge man justerar till nästa byte så är det lugnt.
– Processen att komma in i det nya spelet har gått relativt snabbt ändå, och mina lagkamrater har hjälpt mig jättebra där.

Joakim Fagervall.

31-åringen vill dock snabbt påpeka att han fått mycket stöd och hjälp av Luleås nya ledarstab, bestående av Fagervall och legendarerna Stefan ”Skuggan” Nilsson och Anders Burström.
– Tränarna ska ha mitt fullaste beröm. Dom har haft tålamod med mig, även nu under inspelningsperioden, och har aldrig ifrågasatt mig  på något sätt. Har jag haft en dålig dag så har de accepterat det.
– Jag har egentligen kunnat styra min värld helt själv, kan man säga. Har det inte känts bra har jag sagt det, och då har de köpt det rakt av. Då har jag kunnat kliva av och ladda för fullt för nästa träning i stället.

Det blev närmare ett år vid sidan av isen, och Robin Jonsson såg inte alltid ljust på sin hockeyframtid under rehabiliteringsperioden.
– Nog har det funnits mörka stunder. Man har undrat vad man gett sig in på, hur lång tid det skulle ta…Man har tvivlat på sig själv och vissa morgnar när man vaknat har kroppen inte känts allt bra.
– Det har inte hänt så ofta, men det är klart det kommit tillfällen där man undrat vart man är på väg. Man har tänkt ”Varför svarar inte kroppen? Varför har jag ont där idag?”. Men det är en del av processen.

Och det är här är alltså andra gången han tvingats till en lång kamp för att komma tillbaka till ishockeyn.Under försäsongen 2002 upptäckte hans dåvarande lagkamrat i Bofors, Fredrik Eriksson, en knöl i Robin Jonssons arm. Knölen växte, och junioren fick reda på att det var cancer. Den då 18-årige backen opererades strax därefter och knölen togs bort och hela underarmen möblerades om. I samma veva tog läkarna bort två muskler i underarmen.
– Jag kände igen en del scenarion från då, absolut. Det var ju ingen dans på rosor med sjukdomen direkt… Det handlar om att ha ett stort tålamod. Det kan ta längre tid att uppnå vissa mål, och det handlar om att försöka vara lyhörd och lyssna på kroppen. Du måste utvärdera dag för dag och sen försöka maximera det så mycket som möjligt. Kan man bara gå en promenad en dag, ja då gör man det.

Foto: Bildbyrån

Har du haft nytta av att ha haft sjukdomen nu när du var borta från hockeyn länge igen?
– Ja, det finns många likheter, samtidigt som det är två helt skilda grejer. Då var man ju mer orolig för livet.Då handlade ju tankarna om allt från ”Ska jag överleva” till ”Ska jag behöva ta bort armen?”. Nu finns ju inte dom aspekterna med, utan nu har det handlat om ren smärta. Cancern hade jag inte ont av, utan den fanns bara där som något annat. Det här har ju varit en annan typ av skada, med en annan typ av process, både mentalt och rent fysiskt.
– Men jag har haft nytta av det ändå. Just när det gäller tålamodet kände jag mig trygg hela tid under rehaben. Jag visste att det skulle ta lång tid nu också.

Skulle du orka med att gå igenom en liknande period en gång till, för att komma tillbaka till hockeyn?
– Det är svårt att säga. Jag är fortfarande långt ifrån i mål med den här processen, eftersom jag inte ens kan spela flera fulla matcher på rad än. Vem vet, jag kanske inte är i mål förrän jag är 40?
– Får jag en skada till så kommer jag ta det då. Säger huvudet ”kör”, så kör jag. Säger huvudet att det får vara nog så är det nog. Men den här gången har huvudet aldrig sagt att det ska vara nog. Jag ville ge mig själv chansen att spela igen, och jag fick bra stöttning av klubben.

31 år gammal känner backresen fortfarande en  kärlek till idrotten han utöver, trots två långa frånvaroperioder. Och den svenska mästaren från 2006 verkar vara sugen på att spela många år till.
– Jag kan säga så här: Jag känner mig inte klar med hockeyn.