”Jag hade grov ångest många dagar”

Våren 2017 var han HV71:s stora hjälte när SM-guldet säkrades mot Brynäs. Sedan dess har Linus Söderström genomgått ett skadehelvete som han fortfarande inte har repat sig ifrån. Hockeysverige.se träffade målvakten på hemmaplan i Gustavsberg för att prata om det tuffa året han har bakom sig – och den osäkra framtiden.
– Det är inte någon operation eller injektion som fungerar just nu., säger Söderström.

GUSTAVSBERG (HOCKEYSVERIGE.SE)
Säsongen 2016/17 blev Linus Söderström hela HV71:s stora hjälte. Efter en imponerande rookiesäsong i SHL fick han sitt stora genombrott i slutspelet då han förde sitt lag till SM-guld. Säsongen 2017/18 hoppades han och många med honom skulle bli minst lika framgångsrik, men skador begränsade honom till 14 matcher i SHL.

Hockeysverige.se stämde träff med den 22-årige målvakten på Ekvallen i Gustavsberg, där allting började för Linus Söderström.
– Första gången jag åkte skridskor här var jag tre eller fyra år. Då var mamma, pappa, jag och brorsan helt ensamma här på bandyplanen, berättar Linus Söderström då vi slår och oss ner på Ekvallens bandyläktare.
– Jag gick på hockeyskolan här, men sedan var jag även en sväng till Hammarby. Efter det kom jag tillbaka hit under sex säsonger innan jag kom in på Djurgårdens hockeygymnasium, HV71 och New York.

Anledningen till att Linus Söderström började med hockey var till stor del hans mammas förtjänst. Men en legendarisk djurgårdsledare hade också ett finger med i spelet.
– Morsan var ekonomiansvarig i Djurgården då jag var liten. Där jobbade även K-G Stoppel. Det är lite kul eftersom K-G hjälpte och supportade mig väldigt mycket då jag var i Djurgården.
– Hon tog i alla fall hem kassettband – det här var tidigt på 2000-talet – som jag kollade på. Det var så intresset började.

Foto: Bildbyrån/Stefan Lantz

”SJUKT HÄFTIGT ATT VINNA MED HV71”

Intresset tog honom till oanade höjder. Från Djurgårdens juniorverksamhet vidare till juniorlandslaget, där han var förstakeeper i två JVM, och sedan vidare till HV71 via allsvenskt spel med Vita Hästen. Och redan under sin första säsong i SHL blir han alltså svensk mästare efter ett mycket starkt slutspel.
– Det tog någonstans mellan ett halvår och ett år för mig att inse vad vi hade åstadkommit. Vad vi gjort för en hel stad, vad vi faktiskt hade vunnit och hur stort det var. Det var inte så mycket tårar för mig just då. Det var mer eufori. Man vart helt galen och fattade inte vad som hade hänt. 
– Det är kanske när man vinner ett till guld med samma klubb som det blir mer känslosamt. Nästa gång jag vinner SM-guld då vet jag hur jäkla stort det är. Speciellt i Jönköping. Nu har jag bara vunnit en gång, men det kändes väldigt speciellt att vinna där med tanke på historien.
– Det var sjukt häftigt att vinna med HV71 med tanke på historien och att de inte vunnit sedan Stefan Liv och Johan Davidssons tid.

Hann du få en speciell känsla för klubben redan under din första säsong?
– Jag blev bra omhändertagen, fantastiskt ledarteam, bästa i hela ligan. Dessutom fick jag vinna guld. Då är det inte så svårt att få starka känslor för klubben på kort tid.

Med tanke på succén under guldsäsongen ser du då förra skadefyllda säsongen som en motpol?
– Egentligen vet jag inte vad jag ska svara på det eftersom jag var skadad hela säsongen. Jag var skadad hela vintern, kom tillbaka och spelade en match och sedan blev jag skadad igen och pajade mig ännu mer. Det här var mot Djurgården på Hovet.

”ÅNGRAR ATT JAG INTE NJÖT TILLRÄCKLIGT MYCKET”

– Det jag ångrar mest efter SM-guldet är att jag inte njöt tillräckligt. Jag var väldigt snabbt på nästa säsong och nästa blad, vilket är en bra egenskap. Jag tror ändå jag hade behövt slappna av och kanske festa lite mer. Bland annat åkte jag inte med på lagresan. Jag hade behövt utnyttja det där lite mer, återhämta mig mentalt och bara slappna av.
– Nu var jag snabbt på nästa säsong. Sommarträningen är rätt rolig och jag kände att den hade gått bra, men då gick jag sönder helt så… I alla fall har jag levt ett väldigt annorlunda liv under elva månader där det i princip har varit rehab varje dag.

Hur kände du hockeymässigt att det fungerade då du spelade förra säsongen?
– September och oktober var rätt lugnt skademässigt, men i början av oktober fick jag första symptomen av min ”sports hernia” (bråck). Sedan gick det bara utför. Min sista match på hösten var i november mot Linköping. Jag släppte in fem kassar, blev utbytt och var jättedålig. Då var det ”Nej, det här går inte”.
– Det blev som det blev och jag åkte och opererade mig i New York. Jag ”rehabade” för hårt och drog på mig ytterligare en skada. När jag kom hem igen spelade jag två matcher, men jag fick ont igen och nu sitter jag här och är fortfarande skadad.

Hur kände du att tillvaron med operationer och allt var borta i New York, du var väl även med till en bortamatch mot Montréal?
– Jag har bara bra saker att säga. Jag blev jäkligt bra omhändertagen av deras ”medical team”. Då var Garth Snow general manager och han var riktigt schysst mot mig. Självklart var det drygt att bo på hotell under två månader, men de gav mig bra förutsättningar och tog hand om mig väl.
– Det där i Montréal var rätt häftigt. Jag åkte med dit för Bauer har sitt huvudkontor där och jag skulle dit och fixa nya skridskor och lite sådant. Då åkte jag med laget dit och sedan kollade jag på matchen också.

Foto: Ronnie Rönnkvist

”PAJADE MIG IGEN”

Två månader vid sidan av isen i en ny stad, skadad, samtidigt som kompisarna var på isen var givetvis inte det mest upplyftande för Linus Söderström.
– Jag hade grov ångest många dagar. Dessutom hade jag problem med en häl vilket jag hade haft sedan slutspelet säsongen innan.
– Operationen gick bra och jag skulle åkt hem efter fem, tio dagar. Men det tog väldigt lång tid eftersom jag skulle träffa en specialist i Green Bay. Då blev det tal om att jag skulle operera foten också. Man sa att jag inte att jag kunde åka dit och operera foten om jag inte ”rehabar” det andra bättre.
– Då fick jag vänta några veckor i januari. I slutet av januari fick jag åka till specialisten och träffa honom. Då sa han att jag inte behövde någon operation för foten. I stället fick jag en spruta och då blev det bättre. Under den delen av februari pajade jag mig själv igen och det är så här det ser ut.

Linus Söderström är fortfarande skadad och osäker på när han kan göra comeback.
– Det är inte någon operation eller injektion som fungerar just nu. Jag har varit väldigt skadebenägen för att jag inte har någon bra funktion i kroppen. ”Vladde” (Vladimir Egorov) som är en av de bästa i Sverige, Europa, världen, hjälper mig just nu att få tillbaka den biten. De flesta av mina skador är i det här området, säger Söderström och pekar mot buken.
– Nu är jag hemma och ”rehabar” och hoppas att jag mår bättre snart. Vi har bra plan som jag gillar och senaste veckorna är dom mest positiva som jag har haft på ett halvår.

Kan du stå på is ännu?
– Nej, ingenting.

Har du någon plan för när du kan göra det?
– Nej. Jag tar en vecka i taget nu. Det har varit så många faser och olika metoder senaste halvåret. På måndag vill jag inte att det ska vara sämre än måndagen innan. Jag har haft så många bakslag och nedåtgående trender så…

Hoppas du kunna spela den här säsongen?
– Ja, det är klart att jag hoppas det. Jag vill bli frisk så snabbt som möjligt och sedan kunna åka över till Islanders organisation. Det är vad jag vill och jag är dedikerad till att spela i världens bästa hockeyliga.
– Nu är det en fas där jag måste ha mycket tålamod. Får jag bara ordning på det här så kommer det gynna mig då det gäller skadebiten, men också som en bättre tränad atlet.

Förhoppningsvis är du starkare mentalt när du tagit dig igenom det här.
– Ja, som sagt var, elva månader. När jag vann SM-guld tänkte jag: ”Jag är i rätt bra form nu och den vill jag ha kvar till nästa säsong”. Sedan blir det så här. Det känns som jag är tillbaka på ruta ett igen, vilket är tufft.

Linus Söderström utanför hallen där han fostrades som spelare.
Foto: Ronnie Rönnkvist

BLEV EN FÖREBILD FÖR ALLA MED ASPERGERS

Linus Söderström uppmärksammandes stort för sitt fina spel i SM-slutspelet 2017, men också lika mycket för att han gått ut och talat öppet om sin adhd och Asperger som han blev diagnostiserad för då han var sju år. Under senaste åren har flera personer hyllat honom för modet att gå ut och talat om det här. Bland annat SDE Hockeys Frida Setzman.
– Jag har alltid varit öppen om min diagnos och velat dela med mig. Sedan gör media sitt. Dom sköter sitt och jag sköter mitt.

Påverkade det här dig som hockeyspelare?
– Nej, inte egentligen. Jag har ett bra exempel utan att nämna namn. När jag var yngre och spelade här (Värmdö) var det några andra som också hade diagnoser. Min mamma och pappa var väldigt öppna till de som jag spelade i samma lag med, tränare och föräldrar hur jag fungerade för det var lite ”out of control” då jag var liten.
– Jag kommer ihåg att de andra spelarnas föräldrar, det var inte många, varken spelaren eller föräldrarna ville inte gå ut med det eftersom de inte ville ses som annorlunda. Det här är faktiskt något som jag tänkte på innan jag gick ut med det. Jag tycker faktiskt att man ska kunna gå ut och tala öppet om sin diagnos och bli accepterad för det.
– Det finns folk som gör det, men inte tillräckligt många. När jag fick frågan av TV4 inför mitt andra Junior-VM då kände jag att det inte var några problem för mig att tala om det. Det var något som behövdes göra.

Du har blivit något av en förebild tack vare att du gått ut och talat om det här. Det har också gjort att flera vågar prata om sina olikheter, hur tänker du kring det?
– Häftigt. Det här visste jag inte. Jag är glad över att ha kunnat skicka en bra effekt till många. Det känns väldigt bra, avslutar Linus Söderström med ett leende.