Linköpings ungrare berättar om långa vägen till eliten: ”Jag flyttade själv till Sverige som 13-åring”

Som 13-åring flyttade han till Sverige för att kunna satsa mot att bli hockeyspelare. Den här säsongen betalade satsningen av sig för Linköpings ungrare Vilmos Galló, när han fick göra SHL-debut. Dessutom fick han representera sitt Ungern i VM. En unik upplevelse, på sitt sätt.
– När jag gjorde 4-2 målet mot Vitryssland kollade jag upp och såg fans som började gråta eftersom den här segern var så viktig för dem, säger Galló till hockeysverige.se

BARKARBY (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det är inte allt för vanligt att vi får se ungerska hockeyspelare i SHL. Till nästa säsong tycks det bli två, János Hári i Leksand och Vilmos Galló i Linköping. Den sistnämnde klev fram som en stor överraskning i SHL förra säsongen. Den 19-årige forwarden från Budapest svarade under sin debutsäsong för fem mål och totalt nio poäng på 41 matcher. Hans fina spel tog honom dessutom till VM-spel för sitt Ungern.

Vilmos Galló. Foto: Bildbyrån/Peter Holgersson

Men vem är denne ungerske landslagsspelare? Hockeysverige.se stämde träff med Vilmos Galló i Barkaby norr om Stockholm för att få en liten bättre bild av honom som person och hockeyspelare.
– Jag flyttade hit till Sverige när jag var 13 år eftersom jag kände att i Ungern fanns det inga alternativ för att utvecklas inom hockeyn. Jag kände redan då att jag ville bli hockeyspelare och vi tog då ett beslut inom familjen att jag skulle flytta själv till Sverige första året. Sedan kom även min familj hit, säger Galló till hockeysverige.se och fortsätter:
– Jag började spela hemma i Ungern då jag var fyra år. Anledningen till att jag började spela var att min äldre bror (Illes Galló) spelade. Tränarna såg att han var ganska duktig på skridskorna och tog honom till hockey. Det gjorde att min familj blev kär i hockeyn direkt och sedan tog de även mig dit. När jag själv sedan började blev jag också kär i hockeyn.

När Vilmos Galló var 13 år kom han alltså till Flemingsbergs IF i södra delarna av Huddinge. Där fick han chansen att spela med bland andra Robin Kovacs. Men inledningsvis var Galló långt ifrån någon stjärna i laget.
– Det var jättebra i Flemingsberg. När jag flyttade till Sverige var det ganska jobbigt. Framför allt var jag nästan sämst i laget eftersom de andra var så mycket före mig i utvecklingen, både fysiskt och mentalt. Jag åkte mest runt och letade efter puckarna.
– När jag flyttade dit kom jag till en familj där pappan var vår fystränare (Vesa Kokkonen). Han var riktigt hård och vi fick träna en massa extra, löpning och en massa skridskoteknik hela tiden. Jag tror att det också var därför som min utveckling gick så pass bra och på bara några år tillhörde jag toppfemmorna i Flemingsberg.
– Jag spelade med 95:orna då (Galló är född 1996) och vi hade en grupp som tränade enormt mycket. Jag tror faktiskt vi tränade hårdast i Sverige i den ålderskullen på grund av vår fystränare.

LÄRDE SIG SVENSKA FORT

Galló gick i Annerstaskolan i Flemingsberg och redan tidigt var han mån om att lära sig svenska.
– Jag fick börja i en klass med invandrare som inte kunde svenska. Där fick vi läsa upp svenskan tillsammans. Annerstaskolan var en riktigt bra skola för mig som kom utifrån. Dessutom gick jag på hockeyprofil där jag fick två till tre träningar extra per vecka vilket hjälpte mig mycket i min utveckling som hockeyspelare.

Var det viktigt för dig att snabbt lära dig svenska språket?
– Ja, jag försökte lära mig det så snabbt som möjligt. Jag visste att skulle jag lyckas i Sverige så måste jag kunna språket. Sedan gjorde ju hockeymiljön, med många svenskar, att jag fick prata mycket svenska. Det kanske också är därför som jag idag inte har så mycket brytning som jag kanske borde ha, säger Galló på en svenska som knappt har någon som helst brytning.

Spelade du fotboll också när du kom till Sverige?
– Nej, men det är ganska roligt att nästan alla i Sverige spelat fotboll, innebandy och hockey när de var unga. Sedan valde de sport. För mig var det aldrig så. Jag spelade bara hockey och det tog upp nästan all min tid.

Fem gånger under säsongen fick Vilmos Galló måljubla. Foto: Bildbyrån/Peter Holgersson

HOCKEY VÄXER I UNGERN

Fotbollen är den stora sporten i Ungern, men Galló kan konstatera att hockeyn i landet växter.
– Intresset blir större och större. Framför allt nu med den uppmärksamhet vi har fått i internationell och ungersk media.
– När jag var barn hade vi knappt några ishallar. Vi fick spela på uterinkar och i varje årskull kanske det var 100 spelare. Idag är det 66 lag i olika åldersklasser i Ungern så det har utvecklats enormt mycket. Man ser också att media börjar följa hockeyn mer och inte bara fotbollen, även om vi ska vinna guld i fotbolls-EM nu, skrattar Galló som för bara några dagar sedan kom hem från VM i Ryssland.
– VM var helt underbart. Vårt mål var att hålla oss kvar och det var nästan att vi lyckades. Det var nästan ett mirakel att vi kunde vinna matchen mot Vitryssland (5-2) med tanke på att vi var så mycket efter dem för bara tre eller fyra år sedan.
– Dessutom var våra fans så bra. Vi låg under med 7-1 mot Kanada men de hejade på samma sätt som att vi skulle haft ledningen med 7-1. Det var så sjukt. När jag gjorde 4-2 målet mot Vitryssland kollade jag upp och såg fans som började gråta eftersom den här segern var så viktig för dem.

Efter varje match sjöng de ungerska fansen nationalsången medan spelarna stod uppradade.
– Ja, exakt. Efter varje match som vi torskade sjöng fansen nationalsången för oss. Det är en ganska fin tradition i Ungern, men nu var det speciellt. Och när vi vann och fick sjunga med till musiken… (Galló skakar på huvudet och spricker upp i ett stort leende), man fick verkligen gåshud. Det här kommer vara ett minne för livet.

Hur mycket saknades skadade János Hári?
– Mycket! Jag tror att jag skulle ha spelat med honom och en kille som heter Balázs Sebok, som spelar i den finska ligan (KalPa). János är en av våra bästa spelare och han hade kunnat bidra mycket.

Hur många i det här VM-laget skulle kunna ta en plats i SHL?
– Jag vet faktiskt inte, men jag tror inte att vi har någon back som skulle kunna platsa idag. Däremot har vi några unga backar som kanske skulle kunna platsa i framtiden. Bland forwards kanske en eller två ytterligare skulle platsa i SHL, men det där är alltid svårt att svara på.

”NÄRA ATT JAG SKULLE GÅTT TILL ETT ALLSVENSKT LAG”

Innan vi dricker ur kaffet kommer samtalet in på Linköping där Galló spelat sedan 2013, men det var först under förra säsongen han debuterade i SHL.
– När jag började i J20 förra sommaren var jag aldrig med på att jag skulle spela i SHL den här säsongen. Sedan fick jag chansen i en träningsmatch mot Skellefteå. Tränaren (Dan Tangnes) måste ha sett någonting i mig som han tyckte om och började kalla upp mig mer och mer.
– Det var först faktiskt nära att jag skulle gått till ett allsvenskt lag som hade ett juniorlag eftersom jag trodde att jag aldrig skulle få chansen i Linköping. Jag kände att det skulle vara bättre att satsa på ett lag i allsvenskan där det var lite lättare att komma upp i A-laget.
– Nu fick jag stöd av lite människor runtomkring mig som tyckte att jag skulle avvakta lite eftersom jag hade ett år kvar som junior. Så här efteråt var det rätt beslut som jag tog.

Hur var det att ta steget in i SHL ute på isen?
– Det var helt underbart. Jag försökte inte vara rädd. Jag ville vara tvärtom, våga gå in i situationer där inga andra vågade gå in och kanske reta några gamla spelare i motståndarlagen. Det kanske också var därför jag fick stanna kvar i laget.

Är det någon speciell spelare du tänker på när du säger att du retade upp?
– (Jere) Karalahti retade jag upp lite när vi mötte HV 71. Jag sa någonting med Finland…, jag kommer inte riktigt Ihåg vad jag sa men det blev lite crosschecking i bröstet, säger Galló med ett lätt skratt.

Galló kallar Dan Tangnes ”den bästa tränaren jag haft”. Foto: Bildbyrån/Peter Holgersson

BERÖMMER TANGNES

Den som plockade upp Vilmos Galló i A-laget var alltså Dan Tangnes, en tränare som ungraren uppskattar mycket.
– Han är den bästa tränare jag någonsin har haft. Det är grymt hur bra han kommunicerar med alla spelare. Även fast jag inte fick en så stor roll utan satt bänkad rätt mycket kände jag mig ändå delaktig i allt. Han får verkligen alla spelare att känna sig delaktiga och viktiga i laget. Det är inte många tränare som klarar av det.
– Han är ung och jag tror att han lärt sig jättemycket under säsongen och till nästa säsong kommer han att bli ännu bättre.

Givetvis är steget från Flemingsberg till Linköping stort och Galló har givetvis utvecklats mycket som hockeyspelare under resans gång.
– När jag kom till Linköping var Tomas Montén min tränare och han hjälpte mig att utveckla mitt spel. Tidigare var jag en spelare som spelade överallt, powerplay, boxplay och jag gillade inte att backchecka så jättemycket.
– När jag flyttade till Linköping fick jag börja i J20 direkt där man ställde ganska stora krav. Jag kände att de andra spelarna var på mig om jag gjorde något fel. Det här gjorde att det var ganska jobbigt första säsongen. Det ser man på statistiken också. Tomas sa efter den andra säsongen i Linköping att han efter första säsongen tänkte låta mig gå eftersom han inte såg hur jag skulle kunna utvecklas mer.
– Efter andra säsongen sa han i stället att jag hade blivit en av J20-lagets bästa spelare och att de alltid försökte matcha mig mot lagens förstakedjor. På så vis var jag en jätteviktig del av laget och att de ville att jag skulle vara kvar en säsong till.

Du måste ha underkastat dig mycket träning men även varit lyhörd för att lära dig?
– Jag tror att en av mina bästa egenskaper är att jag lär mig ganska snabbt. När jag flyttade till Linköping tränade jag inte för att bli bra till nästa match. Jag ville träna så hårt som möjligt för att bli bra om ett eller två år.
– Det var så jag tänkte, att just det året som jag flyttade var inte så jätteviktigt. Jag såg mera på framtiden.

”VI HAR VÄRVAT RIKTIGT BRA”

Niclas Bergfors. Foto: Ronnie Rönnkvist

Nu tappar Linköping stora namn som Jonas Junland, Chad Billins, Daniel Rahimi, Nichlas Hardt med flera. Trots det tror Vilmos Galló att man kommer få ett starkare lag den här säsongen.
– Vi har tappat många bra spelare, men vi har även värvat riktigt bra också. På pappret kommer vi ha ett starkare lag en förra säsongen, i alla fall har vi offensivt ett riktigt bra lag. Bland annat har vi fått Niclas Bergfors från KHL. Han har dessutom NHL-meriter.
– Dessutom har vi kvar den bästa offensiva kedjan med Broc Little, Garrett Roe och Andrew (Gordon) så jag är inte alls orolig. Jag tycker till och med att vi har en bättre chans den här säsongen jämfört med den förra.
– Nu har vi 13 forwards så jag måste på något vis få en plats i laget. Jag kommer jobba på hårt i sommar för att ta den platsen och börjar träna redan nu på måndag för att lyckas.

Hans stora mål nästa säsong är också att ta en plats i laget.
– Ja, framför allt redan från början av säsongen och sedan utvecklas mer och mer ju längre säsongen går. Sedan får vi hoppas jag kan göra lite mål också. Det är ju alltid roligt att få göra lite mål, avslutar Vilmos Galló.