Leksingen med stort Djurgårdshjärta – Old School Hockey Totte Bengtsson

Folke ”Totte” Bengtsson debuterade i Leksand 1961 då han var 17 år gammal. Säsongen 1962/63 utsågs han till Sveriges bästa junior och säsongen 1968/69 blev han svensk mästare.  Idag bor ”Totte” i Rimbo norr om Stockholm och han avslutade sina stora år som hockeyspelare i Djurgårdens IF, ett lag som fortfarande ligger honom varmt om hjärtat.

Vad kommer namnet ”Totte” ifrån?
– Jo, det var så att jag inte kunde säga Folke när jag var barn och då lät det tydligen som jag sa just ”Totte”. I Djurgården kallades jag ibland för Siljanssvängen eftersom jag aldrig stod stilla på skridskorna. Leif Boork moderniserade smeknamnet till Siljansbågen när det kallades att man åkte i bågar i stället för svängar.

Folke ”Totte” Bengtsson är en genuin leksandskarl som växte upp i ett Leksand som redan då blomstrade av idrott.
– Jag växte upp vid Torget och det fanns spolade isbanor lite varstans i Leksand då. Ishockey var bara en av alla sporter jag höll på med då. Det var även slalom, som jag verkligen älskade, fotboll, stavhopp och så vidare.
– Vi var många killar i samma ålder som höll ihop och for runt och gjorde rackartyg, ”Nubben” Andersson som också spelade under en tid i Djurgården, Lennart Lange, Göran Winge, Roland Bond, ”Öst-Olle”, ”Mapa” Sjögren, Rune Årjers och givetvis min kusin Bengt ”Fisken” Ohlson. När vi började spela hockey mera organiserat så var även Lars-Erik Sjöberg ofta med oss. Men han kom ju från Laknäs så han var tvungen att ta bussen hem ganska tidigt på kvällarna för att komma hem. Sjöberg var även han i Djurgården under några säsonger.

– ”Fiskens” pappa var ju fiskhandlare i Leksand, därav hans smeknamn och vi fick gamla fisklådor av honom till att bygga sarg med.

Hade du några idoler då du som grabb sprang och kollade ishockeymatcherna på Siljansvallen?
– Jo, det är väl klart att man hade det. Åke Lassas och Vilgot Larsson var Leksands stora spelare då och två killar som man verkligen såg upp till. Utanför Leksand var Djurgårdens Sven Tumba och Forshagas ”Dubbel-Nisse” Nilsson mina stora idoler.
– Det fanns även en kille i Wembley Lions, Bill Gibson, som jag gillade som hockeyspelare. Han hade varit uppe i Leksand och spelat med Wembley i slutet av 1950-talet och jag fastnade för hans sätt att spela hockey.

Många jämförde dig med Sven Tumba.
– Så var det väl och det kom efter att jag gjort 48 mål på tolv matcher under en säsong som pojklagsspelare, ett snitt på fyra mål per match alltså. Tumba var ju en stor målskytt så därifrån kom väl jämförelsen.

”Totte” tillsammans med Lars ”Nubben” Andersson och Lennart Lange kom att bli ett begrepp inom ungdomsishockeyn i Sverige under flera år. Man gick under namnet ”TV-kedjan” efter succéspel i TV-pucken 1960.
– Det var ganska vanligt redan då att man använde sig av klubblagskedjor i TV-pucken. Alla vi tre kom från Leksand och kände varandra mycket väl redan som barn. Vi visste hela tiden vart vi hade varandra ute på isen. ”Nubben” var en fantastisk framspelare, Lange levererade hur bra passningar som helst och jobbade även mycket hårt och jag var väl den som gillade att göra mål.
– Efter finalspelet i TV-pucken det året blev jag faktiskt utsedd till turneringens bästa forward och fick ta emot ett pris för det av ”Putte” Kock ute på Bromma Hotel, något jag aldrig glömmer.

Under åren i Leksand hade du tre olika huvudtränare, Des Moroney, Rune Mases och Vladimir Zabrodsky, tre relativt olika personligheter. Hur skulle du beskriva deras ledarskap?
 – Des var enormt bra som tränare. Jag minns så väl då vi skulle ut och springa i skogen för att få upp konditionen. Då sa han bara helt lugnt att ”no fucking woods for Leksand” ha ha …
– Ishockey skulle spelas och tränas på is och inget annat. Som spelare var han väldigt krävande men även mycket duktig.
– Rune hade en väldigt respekt med sig tack vare sin stora kunskap. Jag tror att han tog intryck av hur Des var som tränare och tog med sig dom bästa bitarna från hans ledarskap in i sitt eget. Runes sätt att träna och leda laget har satt prägel på hela verksamheten i Leksand och gör nog det lite än idag.
– Vladimir smet ordagrant hit till Sverige från Tjeckoslovakien via Schweiz. Det var Olle Grundel som var ner och hämtade upp honom till Leksand. Vladimir var ganska tystlåten inledningsvis och många av oss förstod först inte vad han menade. När vi alla började förstå varandra visade det sig att han var en mycket bra tränare. Det var han som värvade mig till Djurgården så småningom.

Säsongen 1968/69 vinner Leksand sitt första SM-guld efter att slutspelet för Leksands del avgjorts i en nu klassisk match i Örnsköldsvik mot MoDo.
– Säsongen var faktiskt lite upp och ner. Jag minns att vi vid något tillfälle satt på Björn ”Lollo” Lassas café efter att vi hade förlorat flera matcher i rad. Vi sa till varandra att poängen vi har kan ingen ta ifrån oss så nu gällde det bara att ta nya poäng i nästa match i stället.
– Sammanhållningen var fantastisk i laget och det var bara tre ”utlänningar” i laget. Det var ”Nisse” Nilsson och Lennart ”Lillen” Gustafsson som kom från Värmland och ”Uffe” Mårtensson som var från Surahammar, alla övriga var masar. Jag tror att just sammanhållningen var nyckeln till guldet?

Ditt 1-0 mål mot Modo i sista matchen gjorde att det till slut blev guld till Leksand.
– Just när jag gjorde målet var det väl som vilket mål som helst. Vi visste ju inte att vi vunnit SM-guld när slutsignalen gick uppe i ”Ö-vik eftersom det var 12-13 minuter kvar på matchen i Göteborg mellan Frölunda och Brynäs.
– Det gick bra och det visar sig nog efteråt att det är kanske mitt viktigaste mål i karriären. Ett av mina roligaste mål att få göra är annars mitt tredje mål när vi vann med 5-4 mot Djurgården i SM-slutspelet 1964. Jag kom in från utvisningsbåset och fick en passning, gick i mellan Eddie Wingren och ”Rolle” Stoltz och gjorde mål. Vilken känsla att få göra det målet inför 14 500 åskådare på Johanneshov. Målet innebar att vi skulle få spela en helt avgörande match om guldet mot Brynäs i sista omgången. Tyvärr vann Brynäs den matchen.

Varför lämnade du Leksand efter guldåret?
– Man kunde inte komma in på idrottshögskolan med bara realexamen så jag och Jan-Olov Kroon flyttade ner till Stockholm för att plugga. Jag pluggade i kapp mina ämnen och andra året så kom jag in på skolan.

Varför just Djurgården?
– Leksand hade sedan tidigare ett väldigt gott samarbete med Djurgården efter att både Lars-Erik Sjöberg och ”Nubben” Andersson spelade där under sin skoltid i Stockholm. Sedan ville heller inte Leksandsledningen att jag skulle spela i samma serie och då spela mot mitt gamla lag.
– Det var väldigt stora kontraster i början att spela i Djurgården och att bo i Stockholm. Jag hade åkt sakta en lång stund i en bilkö på Hornsgatan då en polis stoppade mig och undrade varför jag hade kört mot fyra rödljus. Jag sa att jag kom från Leksand och inte hade lagt märke till ljusen för några sådana hade vi inte där. Då skrattade han bara och lät mig åka vidare.

”Totte” gjorde sju säsonger i Djurgården och han var under flera av säsongerna en av lagets viktigaste offensiva spelare. Han kom aldrig riktigt upp i samma nivå som han hade haft under åren i Leksand. Många hävdar att Djurgården inte spelade ”Tottes” typ av hockey.
– Vi hade inte något speciellt bra lag när jag kom till Djurgården. Det var väl egentligen bara Björn Palmqvist och ”Stickan” Larsson som var riktigt etablerade landslagsspelare då. I Leksand hade killarna mer eller mindre förbjudit mig att vara i egen zon. Nu skulle jag vara nere i egen zon jämt och spela. I Leksand fick jag också puckar på ett hel annat sätt än vad jag fick i Djurgården och det påverkade givetvis mitt spel också. Tyvärr tappade jag min landslagsplats under mina år i Djurgården.
– Ett av åren gick jag en utbildning i Ängelholm för att bli badmästare. Jag pendlade därifrån till våra matcher och tränade under veckorna med Rögle. Men åren i Djurgården var mycket bra dom med och jag har trivts väldigt bra under mina säsonger i klubben.

Vilken av säsongerna är din bästa i Djurgården?
– Det är svårt att svara på det eftersom Djurgården inte var något direkt topplag under mina år i klubben. Säsongen 1974/75 var min kanske bästa säsong poängmässigt och det var ju då som Djurgården höll på att bygga upp ett nytt lag trots att vi åkte ur det året.

Största framgången med Djurgården?
– Vi vann väl ingenting med Djurgården så jag hade väl inga direkta framgångar där. Säsongen 1973/74 så vann vi i alla fall Ahearne Cup före Dynamo Moskva och Leksand. Även London Lions med ”Honken” Holmqvist, ”Uffe” Sterner och Tord Lundström var med i Ahearne Cup det året och var om inte favoriter till segern i alla fall publikfavoriter. Vi vann även nedflyttningsserien det året och det måste väl räknas som framgångar.

Vilka var dom drivande spelarna i omklädningsrummet under de här åren?
– ”Kenta” Nilsson hade kommit fram då och han var en härlig kille i omklädningsrummet liksom Peter Gudmundsson. Annars var det mest ”Myggan” Wallin och Anders Hedberg som ifrågasatte och drev på mest. Björn Palmqvist var en annan men han var ju från Bjästa och lite mer tystlåten. ”Lill-Stöveln” Öberg hade också mycket bra åsikter.

Var det stor kontrast med lagsammanhållningen mellan Djurgården och Leksand?
– Jo, men visst var det skillnad mellan Stockholm och Leksand. I Leksand kunde du få fram ett budskap till alla spelarna på en halvtimme medan det kunde ta två dagar i Stockholm. Det har ju ingenting med Djurgården som förening att göra utan det är ju storleken på stad det handlar om då.
– Jag hade inga som helst problem med att lära känna killarna i Djurgården och jag kände flera av dom redan innan jag flyttade ner hit. ”Lill-Stöveln”, ”Kurre” Thulin och jag umgicks väldigt mycket och gör så än idag. I slutet av vår tid tillsammans spelade vi i samma kedja och efter att vi gjort en bra match så skrev tidningarna att ”Gubbkedjan har börjat röra på sig”, skrattar Bengtsson.

Vad är det dråpligaste du råkat ut för i Djurgårdströjan?
– ”Lill- Stöveln” var tränare för Djurgården och vi hade tagit med oss en psykolog till bortamatchen mot Mora. Vi låg på golvet innan matchen och skulle tänka på något bra som vi gjort. Men de flesta av killarna höll på att somna i stället. Efter första perioden så låg vi under med 5-0 och ”Lillen” kom in i omklädningsrummet i pausen och var galen. Han slängde ut psykologen och sparkade till papperskorgen så citronskalen flög igenom hela rummet. ”Kurre” Thulin, som var lagledare då, kom just in genom dörren då papperskorgen kom flygande, så vände han och gick upp på läktaren i stället.
– ”Lillens” utskällning hjälpte faktiskt och vi vände och vann matchen med 7-5.

Efter Djurgården valde ”Totte” att först spela för Trångsund i division 2 och senare även med Ekerö IK i division 3.
– Anledningen till att jag lämnade Djurgården var väl att jag och tränaren ”Tjalle” Mild inte drog riktigt jämt. Någonstans bottnade det nog i att det var jag som tog hans plats i landslaget. Sedan var det ofta så att ”Tjalle” och ”Lill-Stöveln” Öberg munhuggs i tidningarna. Jag tog väl lite parti för ”Lillen” och lämnade Djurgården och började i Trångsund som han tränade.
– Alla tre har skrattat gott åt det här efteråt och jag och ”Tjalle” var mycket goda vänner fram till han gick bort för några år sedan.

I januari 1963 var det dags för ”Totte” Bengtsson att göra debut i Tre Kronor. Sverige skulle spela en dubbellandskamp mot Finland i Tammerfors och Helsingfors. ”Totte” sattes i en kedja med barndomsidolen Sven Tumba och kompisen från Mora Mats ”Tuppen” Lönn. Första matchen förlorade Sverige med 3-5 men returen vanns med hela 6-1.
– Vi åkte båt över till Finland och det var ett fruktansvärt oväder så nästan alla i laget var dåliga när vi kom fram. Då pratar jag inte om någon fyllsjuka utan många hade haft en rejäl sjösjuka.
– Vilgot Larsson hade tipsat mig innan jag åkte att du ska passa på att spela poker mot Sven Tumba. Han älskar att spela om pengar och är inte speciellt bra på kort. Så jag tjänade väl en slant på den där resan, ha ha…
– Själva matchen minns jag faktiskt inte alls mer än att i returmötet som spelades i Helsingfors spelade ”Garvis” Määttä på ”Tuppens” plats i vår kedja.

Vad sätter du högst på meritlistan med Tre Kronor?
– VM debuten 1966 i Ljubljana gick väl helt okej, men vi hamnade utanför prispallen. Jag kom tvåa i Tre Kronors poängliga efter Lars-Göran Nilsson.

– Vid VM 1967 i Wien vann vi silver vilket var väldigt stort. Jag kommer också ihåg förlusten med 9-1 mot ryssarna i samma turnering, den förlusten var inget rolig. Förbundskaptenen Arne Strömberg sa innan matchen att vad ni än gör så dra inte på er några onödiga utvisningar. Efter 3.25 så åker ”Totte” Bengtsson ut två minuter och när jag ska hoppa in över sargen till avbytarbåset efter utvisningen ser jag hur Strömberg kommer springande högröd i ansiktet och skrikande på mig som en galning. Jag blev i alla fall bästa poängplockare i Sverige under den turneringen.

Det blev även ett OS för dig.
– Det stämmer, 1968 i Grenoble. OS var något väldigt stort att få vara med om trots att vi slutade på en fjärde plats. Vi hann även med att se på lite andra sporter då vi var där. Bland annat såg vi när fransmannen Kelly vann sina tre alpina guld.
– Inmarschen på invigningen missade vi eftersom ”Honken”, jag, Tord Lundström, Lars-Erik Sjöberg och minns jag inte helt fel så var även Lennart Hyland med, vi hade i alla fall inte hunnit med att äta middag. Så vi käkade i stället och sedan såg vi invigningen från läktarplats till Arne Strömbergs förtret.

Hur nära var du ett NHL-kontrakt 1964?
– ”Uffe” Jansson var talangscout för New York Rangers och hade tagit med mig, ”Uffe” Sterner, Juha Widing, Jan-Erik ”Prillan” Sjöberg (Senare fotbollsspelare i DIF) och Sören Blomgren till ett läger i Winnipeg. Man fick ju spela fem matcher för ett proffslag innan man själv blev klassad som proffs. Efter den femte och sista matchen sa klubbens General Manager, ”Muzz” Patrick att ”Totte” Bengtsson vill vi ha. Att ”Uffe” Sterner skulle spela där var redan klart då och jag erbjöds ett kontrakt på 12000 dollar om året vilket var en hisklig summa då. Sterner, som var några år äldre än jag, avrådde mig att börja spela där redan nu.
– Jag ringde hem till pappa som undrade i fall jag var galen. Jag hade ju lovat Leksand fortsatt spel där så nu var det bara till att åka hem. Man ska inte gråta över spilld mjölk men visst hade varit kul att ha spelat i NHL några år.
– Första matchen där borta hamnade jag i ett bråk. Jag hade slagit undan skridskorna på en kille bakom mål. Han for upp och kastade handskarna. Då använde jag klubban och petade den i hans mage, och det skulle jag inte ha gjort. Jag blödde som en gris efter det slagsmålet.

Vilken kontakt har du med hockeyn idag?
– Jag bor ju i Rimbo utanför Stockholm så jag åker in till Hovet och tittar då och då. Speciellt när Leksand är här nere i Stockholm.