LHC:s amerikan bakom det mesta i nya segern: ”Nu har jag kommit in i det”

Linköping mot Frölunda brukar innebära fartfyllda tillställningar och tisdagens drabbning i Saab Arena var inget undantag. Den fartfyllda hockeyn bjöd på sju mål – när tillställningen än en gång gick till förlängning. Och när allt summerats var matchhjälten en stor liten amerikan i hemmalaget.

Den som var i Saab Arena under lördagen fick se en av säsongens bästa matcher där två lag bjöd upp till hård kamp när LHC besegrade Skellefteå efter förlängning – och de som var på plats under tisdagen blev inte besvikna heller. LHC höll fortet i vad som närmast kan beskrivas som ett kontrollerat sjöslag, där såväl hemmalaget som gästande Frölunda var på rejält spelhumör.

Efter att Frölunda chockat Linköping med ett ledningsmål blott 17 sekunder in i matchen jämande spelet ut sig och mycket kring LHC’s anfallsspel handlade om den irrationelle amerikanen Joe Whitney. Med knappt tre minuter kvar, vid ställningen 1-2, fick Whitney pucken serverad av en Frölundaback i mittzonen. Friläget var ett faktum och med ett distinkt handledsskott över Johan Mattssons plockhandske hade han gett hemmalaget ledningen:
– Frilägen är jobbiga. Jag får så mycket tid att tänka. Jag tänkte först lägga den mellan benen men jag var så trött. Jag skjuter gärna över handsken så jag drog bara på ett skott, sa Whitney med ett skratt efter matchen.

En mållös andraperiod blev till slutakten och den var bara drygt fem minuter gammal när LHC för första gången tog ledningen i matchen och det var igenom ett rappt skott från Whitney, som serverats av Olle Lycksell.
– Där försökte jag skjuta via målvakten in. Egentligen var det viktiga att få pucken på mål, vi hade många som störtade in och så jag hoppades åtminstone på en retur, förklarade han sakligt.

Att gå från målskytt till syndabock kan gå fort. I Whtneys fall tog det 26 sekunder. En slashingutvisning gav Frölunda chansen till kvittering och den tog gästerna som nådde likaläge genom Simon Hjalmarsson.

Hur är det att gå från målskytt till att sitta utvisad och se ledningen försvinna så fort?

– Det är många känslor därute. Att göra mål ger en kick, känslorna rusar. Att sedan dra på sig en utvisning, och en som de gör mål på…. Då kommer man ner igen, säger han och fortsätter
– Jag vill inte kommentera om det är utivsning eller inte. Jag spelar hårt och det är jobbigt att de får in pucken där. Man kommer ner på jorden igen. Men det är bara att börja om igen.

FORTFARANDE OBESEGRADE HEMMA

Det var precis vad LHC gjorde. Laget höll förlustnollan på hemmaplan intakt efter att  man avgjort i powerplay. Ett powerplay som man fick tack vare Whitneys hårda jobb mot Samuel Fagemo längs sargen. Fagemo hängde inte med och fällde amerikanen. I powerplay var det sedan 30-åringen från Reading Massachussets som serverade den officielle målskytten Lukas Bengtsson –  men nog såg det ut som att James Wright var siste man på pucken.

Två mål och en assist och överlag inblandad i det mesta. Det ser ut som att Joe Whitney har hittat hem på riktigt i SHL – något han själv håller med om:
– Nu har jag kommit in i det. Det tog lite tid att anpassa sig men nu har jag börjat komma in i det. Men jag har fått bra support av mina lagkamrater här. Men i slutändan är det bara hockey. Det är kul, jag lär mig. Det är ett bra lag vi möter idag. Det var skönt att vi kunde vinna till slut.

Du är inte den största spelaren på isen men du kommer ändå ifrån sarghörnen som en vinnare väldigt ofta. Vad gör du?
— Min fördel är att jag har en lägre tyngdpunkt. Jag är van vid det nu, så klart. Men jag spelar hårt och ibland kan de större spelarna inte riktigt gå ner så långt och det utnyttjar jag.

HEMMA BRA – HEMMA BÄST

LHC’s hemmafacit är fortsatt fläckfritt. Joe Whitney har hittat hem i spelet. Och han har nu två hem i Linköping. I den lägenhet som han tidigare var ensam i finns nu fru och två barn.
– Nu är familjen här så nu har jag två familjer. Den lilla där hemma och den stora här, säger han och gestikulerar med armarna runt omklädningsrummet. Det är oerhört kul här. Jag har roligt.

Det syns om inte annat på isen. Den lille trollgubben, han mäter bara 168 centimeter i strumplästen, har anpassat sig till Sverige – och lärt sig lite svenska.
– Ha det bra, hejdå, avslutar han och skrattar.