GÄSTKRÖNIKA: Ett HVeri jag vill helst vill men inte kan glömma – och en guldjakt jag vill minnas för evigt

Vid sämsta möjliga tajming har hela MittMediakoncerens digitala plattformar rasat samman. Därför publiceras stjärnkrönikören Stisse Åbergs krönika inför kvällens finalrysare här på hockeysverige.se i stället. Håll till godo!

Det här skulle bli en av de där arbetsdagarna som man längtar efter.
Det blev ett HVeri i stället.
Jag är kanske inte mest den frejdigaste av krönikörer i Brynäshejaklacken. Men just nu känns det som bara ett Brynäsguld kan rädda mig och de tidningar jag skriver i.

För telefonen ringde redan 06,21.
Den fortsatte ringa.
Jag bläddrade i tidningarna på köksbordet. Inga sportsidor i den ena och var det sportsidor så var det gamla i den andra.

Gefle Dagblad och Arbetarbladet drabbades nån gång på onsdagskvällen av ett datahaveri i nån serverhall nånstans i den tidningskoncern vi ingår i. Fråga mig inte om detaljerna.

Jag märkte bara effekterna. Som ni läsare. Inget om Brynäs i papperstidningen. Inget om Brynäs på nån av våra sajter – det enda ställe vi kunde publicera oss på var facebook.
Jag är som vanligt modest med de tunga värdeorden. Det här är ingen katastrof. Det är bara en motgång att jobba sig igenom – även om att inte kunna publicera sig är något riktigt tungt och tufft för en tidningsmänniska.

Men.
Det är framför allt inte värre än de underlägen som Brynäs har hanterat under slutspelet och som gör att man nu torsdagen den 27 april 2017 har möjlighet att spela hem det 14:e SM-guldet. Men tanke på det, jag kallar det för HVeri som tidningarna drabbades av, så befarar jag de värsta.

Lika bra det.

HV71 är nämligen hockeylaget som plockar fram de värsta minnena ur mig.
Jag nämner det också.
Jag nämner verkligen det.

Det fanns en tid då schemat av nån anledning gjorde att jag alltid var satt att bevaka bortamatcher mot HV71 i gamla Rosenlundshallen.

Det var på den tiden Brynäs a-l-d-r-i-g vann där och en gång kunde en målvakt i HV71 som hette Kenneth Johansson inte hålla sig för skratt när jag kom inlommande för att göra en intervju efter…1–8 tror jag det var.(Kollade, 18 oktober 1988)

Men det här var ännu värre.
Det här det…HVärsta.

1) SM-finalspelet 1995. Brynäs hade tagit sig till final och ledde faktiskt med 2–1 i matcher och var på väg att vinna guld i Rosenlundshallen (det stod 1–1) – när Michael Sundlöv sträckte sig och tvingades avbryta den matchen och Lasse Karlsson fick hoppa in.
I den femte och avgörande räddade Per-Johan Johansson Brynäs till förlängning och 4–4 med två mål, det sista med en och en halv minut kvar.

I förlängningen pressade faktiskt Brynäs på, men så slog blixten ned och den hette Johan Lindblom (just han ja, dagens HV71-tränare) först föll, men reste sig och skickade in ett oväntat skott som slank in vid Lasse Karlssons bortre stolpe.

4–5. Knäpptyst i Gavlerinken. HV71:s första SM-guld.

2) Det där var den sjätte april 1995 – men jag har inte glömt den 21 februari 1993 heller. Just dagen råkar vara med födelsedag och det pågick ett skid-VM i Falun men jag pendlade hem för att skriva hockey.

Brynäs–HV71.
Efter första perioden stod det 4–0.
En bit in i den andra perioden stod det 5–0.
Till Brynäs.
Lättskrivet, som man säger i branschen när vinklarna är stenklara.
När andra perioden var slut stod det 5–5.
I den sista perioden gjorde HV71 6–5 och vann och 3 808 åskådare var där tillsammans med mig.

Det där är HV71 för mig. Det är laget som kommer och stjäl saker och ställer till allmän oreda. Nu har jag i alla fall fått det här ur mig – och hoppas det hjälper.

Klockan tickar mot nedsläpp.
Klockan tickar mot tryckstart.
Klockan skenar förresten.

(När jag sätter punkt är den 14.20 på eftermiddagen och ingen vet ännu vad som kommer att fungera i min tidningsvärld – så alla förstår att det här är skrivet i allmän desperation och frustration).

Stisse Åberg, Gefle Dagblad och Arbetarbladet
@stisseaberg