Fick armen söndertacklad – nu är karriären över: ”Ibland måste man lyssna på kroppen”

Det var i november 2014 som han tacklades illa av Färjestads dåvarande forward Anton Hedman. Sebastian Enterfeldt bröt armen och har sedan dess genomgått fem operationer. I dag kom beskedet att karriären är över.
– Armen har helt enkelt inte blivit så bra som jag vill, säger 28-åringen i ett pressmeddelande.

Den 22 november 2014 tacklades Sebastian Enterfeldt hårt av Anton Hedman under en match i Gavlerinken. Brynäscenterns arm fick sig en sådan törn att den gick av. Sedan dess har Enterfeldt genomgått fem operationer och gjort åtskilliga comebackförsök – utan att kunna prestera på samma nivå som tidigare.

Därför har han nu beslutat sig för att avsluta karriären – blott 28 år gammal.
– Armen har helt enkelt inte blivit så bra som jag vill, säger Sebastian Enterfeldt i ett pressmeddelande från Brynäs.
– När jag spelar så får jag viss smärta och rörligheten är inte som den ska vara. Jag känner att jag inte kan få ut max i min prestation, och jag blir för begränsad i mitt spel. Så vill inte jag ha det så det fungerar tyvärr inte längre.

Under karriären hann han med att göra 257 matcher i SHL för Luleå och moderklubben Brynäs. Han spelade även allsvensk hockey med Almtuna under tre säsonger.
– Jag lider med Sebbe som tvingas avsluta sin karriär på detta sätt. När skadan inträffade den 22 november 2014 så hade han hittat en mycket bra kemi tillsammans med Daniel Brodin och såg ut att gå mot en framgångsrik säsong, säger Brynäs sportchef Stefan Bengtzén.
– Sebbe har alltid varit en laglojal spelare som med sin uppoffrande och aggressiva spelstil varit en mycket uppskattad lagkompis. Han har också alltid bidragit till att vara en riktig lagspelare även utanför isen med stort engagemang och hjärta för klubben i alla lägen.

Enterfeldt är bedrövad över att behöva sluta, men har kommit till slutsatsen att han inte har något annat val.
– Det är klart att det är väldigt jobbigt att ta det här beslutet. Jag har levt i hockeybubblan hela mitt liv, och det är svårt att tänka sig att jag inte ska göra det. Samtidigt när armen inte blir så bra som jag vill så går det inte längre. När jag känner att jag inte kan köra till 100 procent så blir det inte bra varken för mig eller för laget. Inte för någon. Ibland måste man helt enkelt lyssna på kroppen.