”En PR-byrå fick mig att börja twittra”

Sanny Lindström om livet i 140 tecken

Han är den offervillige defensivbacken som har blivit Sveriges kanske populäraste hockeypersonlighet på Twitter. Hockeysverige.se har pratat dåtid, nutid och framtid med Färjestads Sanny Lindström.
– Det började faktiskt med att jag fick rådet av en PR-byrå att testa på Twitter, berättar han.

Sanny Lindström har inte bara visat sig vara en av elitseriens bästa backar, han har på senare tid även klivit fram som hockeysveriges mest uppskattade och produktiva twittrare.
– Jag vet inte direkt hur med- och motspelare reagerar på att jag twittrar. Jag hoppas att de tycker att det är bra att man visar en annan sida av sig själv än bara hockeyspelaren, berättar Lindström för hockeysverige.se.
– Det började faktiskt med att jag fick rådet av en PR-byrå att testa på Twitter eftersom det oftast är väldigt bra att bjuda på sig själv. Då anade jag inte vidden av den genomslagskraft som det skulle få.
– Nu använder jag det som ett avslappnat sätt att hålla kontakten med supportrar från hela landet. Det har visat sig att jag fått en bra feedback från folk och framför allt så tycker jag att det är ett kul sätt att kommunicera med folk.

Du blev även mycket uppmärksammad för Sanny Lindströms Award i våras. Där plockade du ut ett antal spelare som fick olika utnämningar. Har du fått några reaktioner från spelare i elitserien efter det?
– Ja, det har faktiskt ringt en del spelare och även där har det varit ett väldigt fint gensvar.
– Det här var inget jag gick och planerade under någon längre tid direkt utan det var först när det började närma sig som jag satte mig ner och börja fundera på hur jag skulle göra det här på ett bra sätt.
– I första hand gjorde jag det här eftersom jag tycker att det borde finnas en riktig hockeygala varje år. Klarar fotbollen av att ha det så måste väl även vi inom hockeyn klara det. Speciellt nu då man såg genomslagskraften på den här lilla grejen som jag gjorde.
– Vad jag förstår har det nu börjats tala om att ha en riktig gala och om det jag gjorde betytt något för det så är jag självklart väldigt glad.

Nyligen hördes du även som expertkommentator i TV-pucken. Finns det rent av funderingar hos dig att slå dig på journalistyrket efter du slutat spela?
– Det här har vuxit fram under senaste åren och det är väldigt kul att få dela med sig av sina erfarenheter till folk som vill lyssna. Jag fick även chansen att kommentera en del matcher under hockey-VM och, som du sa, även TV-pucken vilket var väldigt kul.
– Men mediebranschen är en väldigt smal bransch där det finns väldigt få jobb. Det skulle nog vara farligt om jag nu då jag börjar komma upp i åren enbart tittar på att bli expertkommentator när jag slutar spela. Jag ska nog titta lite bredare än så.

Visserligen är du 32 år och har tidigare tillbringat tre år i AHL, men finns fortfarande suget kvar att någon gång ändå få chansen att spela i NHL?
– Nej, inte alls. Visserligen måste du hela tiden ha en drivkraft, men för mig är den att vinna ytterligare SM-guld med Färjestad och att förlänga min hockeykarriär med några säsonger till.
– Jag var 19 år då jag åkte över till USA och med facit i hand var jag nog lite för ung. Jag hade dessutom bara spelat i allsvenskan med Huddinge innan och inte fått tillräckligt med erfarenhet.
– Oftast hamnar man i den serie som man hör hemma i. Håller du elitserieklass så spelar du oftast i elitserien, är det allsvensk nivå på ditt spel så hamnar du i allsvenskan och är du så pass bra att du borde spela i NHL så kommer du dit så småningom.

Du gjorde tre säsonger i AHL, UHL och ECHL mellan åren 1999 och 2002. Vad är ditt starkaste minne från de här säsongerna?
– Första säsongens första matcher. Jag kom, som sagt var, från Huddinge till Hershey. Visst spelade vi i allsvenskan här hemma, men det var inte speciellt mycket folk på våra matcher. Nu kom jag till ett lag med en arena som tog 7 500 åskådare och det var lapp på luckan jämt.
– Sedan minns man självklart första mötet med Philadelphia Phantoms. Det var ju derby och bara en och en halvtimmes resa mellan städerna. Vi spelade i gamla Spectrum och det var 17 500 galna åskådare på plats och alla spelare slogs med alla, haha…

Foto: Arkivbild Sanny Lindström i Hershey Bears tröja.

Blev du ofta utmanad på fighter borta i AHL?
– Första året var jag väl inte inblandad speciellt mycket. Jag var ny och visste inte riktigt hur man skulle agera i fighterna. När jag blivit lite varmare i kläderna hände det att jag hamnade i fighter. Totalt blev det kanske blivit nio eller tio stycken under åren där borta. Jag fick ordentligt med stryk några gånger innan jag lärde mig att slåss.
– Det spelas en annan typ av hockey där borta och här i Sverige skulle det inte vara speciellt smart att dra igång några fighter eftersom du då får räkna med att bli avstängd.

Vem är den tuffaste spelare att möta?
– Jag har alltid sagt att det är Robert Carlsson, som nu spela i Södertälje. Han är stenhård i det fysiska spelet samtidigt som han både ger och tar utan att gnälla. Fysiskt väldigt tuff men aldrig fult.
– Det finns även andra som exempelvis Jesse Joensuu som spelade i HV71 förra säsongen. Han ger sig alltid in där det hettar till och, liksom Carlsson, både ger och tar utan gnäll. Sådana spelare har jag alltid gillat att spela mot.
– Sedan har du spelare som är tuffa på andra sätt. Jag tänker då på exempelvis Johan Andersson i Timrå som är helt hänsynslös mot sig själv. Han skulle täcka ett slagskott med näsan om det så skulle behövdes.
– Du har ju även en del spelare som tror att de är tuffa utan att de egentligen är det.

Vilka tänker du på då?
– Vi låter dom killarna fortsätta tro att de är tuffa, haha…
– Det finns säkert många som även tycker jag är feg, men det har jag inga problem med att låta de tycka.

Upplever du att ni mer fysiskt spelande spelare hanteras annorlunda av domarkåren?
– Nej, det tycker jag inte. Domarna pratar om att värna det fysiska spelet så länge det är schysst och jag tycker att dom gör det bra.
– Visst händer det att domarna missar i bedömningen ibland, men för egen del kan jag säga att jag också har missat ordentligt jag med när jag kommit sent i närkampen.

Ni förlorade premiären mot HV71 med 3-2. Vad ligger bakom smålänningarnas vinst?
– HV71 tog vara på chanserna bättre än oss. Det blev en fantastiskt bra premiärmatch som hade nästan allt. Jag trodde innan att det skulle bli en grinig och fysisk match, men så blev det inte alls.
– Vi borde ha haft en större ledning efter första perioden med tanke på alla chanser som vi hade. HV71 är för bra lag för att man ska kunna vinna trots att du bränner så många lägen som vi gjorde. Trots allt gör vi en godkänd premiär och jag är övertygad om att både vi och HV71 kommer ligga i toppen av elitserien när säsongen är slut.

Hur löd tränare Leif Carlssons dom efter matchena?
– Ungefär på samma sätt som jag sa. Han var nöjd med arbetsinsatsen förutom under en del av andra perioden då vid stod på hälarna och då drog på oss en del utvisningar.

Ni möter AIK i dag, har du någon gång varit på väg till AIK?
– Nej, det har jag inte varit. När jag spelade i Huddinge hade jag ett treårskontrakt. Efter andra året var det några elitserieklubbar som anmälde sitt intresse. Vilka klubbar det var vet jag faktiskt inte eftersom jag ändå var bunden att spela ett år till i Huddinge. Jag kan i alla fall tänka mig att AIK var ett av lagen som visade intresse eftersom Mats Hallin var tränare där då och han hade jag haft som förbundskapten i juniorlandslaget.
– Annars är det speciellt att spela i Stockholm. Tyvärr är det bara ett stockholmslag kvar i elitserien nu, men det känns alltid lite extra eftersom jag oftast har både familj och vänner på läktaren.

Vad måste klaffa om Färjestad ska slå AIK i kväll?
– Nu har jag inte sett AIK den här säsongen, men tidigare år har de varit ett hårt jobbande lag. Jag kan inte tänka mig att det är någon skillnad på den biten i år. För oss gäller det att stå upp, jobba hårdare än AIK och att vi sätter dit målchanserna vi får.

Text: Ronnie Rönnkvist