Djurgårdsbacken avslutade sitt JVM med skadebesvikelse: ”Inte riktigt fattat ännu vad som hände”

Det JVM som började bra slutade i dubbel besvikelse för Djurgårdens storväxte back Adam Ollas Mattsson. Dels tvingades han avsluta turneringen för personlig del efter kvartsfinalen, med tre frakturer i benet. Från läktaren tvingades han dessutom se på när laget missade medaljerna helt och hållet.
– Jag tror ändå den största anledningen till att vi inte gick hela vägen var att vi inte riktigt spelade ut. Vi blev kanske lite nervösa och släppte inte loss tillräckligt, säger Ollas Mattsson till hockeysverige.se.

JOHANNESHOV (HOCKEYSVERIGE.SE)
Djurgårdens 19-årige back Adam Ollas Mattsson inledde vinterns junior-VM på ett mycket övertygade sätt. Men i kvartsfinalen mot Slovakien var oturen framme. En skada satte stopp för vidare spel, trots att han med tre frakturer i benet försökte spela klart bytet. När hockeysverige.se träffar Ollas Mattsson för en pratstund på Globe Hotel i Stockholm går han på kryckor.

Vi ska återkomma till junior-VM längre fram i vår intervju. Vi börjar med att prata om Dalarna eftersom hans efternamn, Ollas, klingar som att det skulle komma från ”masriket”.
– Min morfar är uppväxt i Furudal, så Ollas är från min mammas sida, säger Djurgårdsbacken och fortsätter:
– Jag brukade vara där under sex veckor varje sommar när jag var mindre. Jag var även på hockeyskolan där under fem år och jag har även varit ledare där under ett år. Nu försöker jag åka dit upp en eller två veckor varje sommar. Det här året ska jag även åka upp till Furudal och vara veckans gäst på hockeyskolan.

Har hockeyn funnits i familjen redan innan du började spela?
– Pappas spelade hockey fram tills han var 16 år och ska ha varit ganska duktig, i alla fall av det jag har hört. Efter det gick han över till bandy. Både han och min farbror spelade i Gustavsberg och var väldigt duktiga.
– Egentligen började min karriär med att jag också spelade bandy och var med på bandyskolan där. Jag fick spela med 94:orna i Gustavsberg, men var även med upp och spelade med 92:orna. Sedan hade jag en i min klass vars pappa var hockeytränare. Han frågade om jag ville vara med på en träning och sedan rullade det på därifrån, säger Ollas Mattsson med ett leende.

MOGEN BÅDE PÅ OCH UTANFÖR ISEN

Många talar om den mognad som 19-åringen från Ingarö utanför Stockholm visar upp, både på och vid sidan av isen. Mycket av den mognaden och ansvaret tror han själv bottnar i hans mammas bortgång 2012.
– Klart att det ligger lite i det. Jag har också en lillebror som sitter i rullstol sedan födseln. Då blir det att man måste ta ett stort ansvar och det går inte att flänga lika mycket som kanske andra ungdomar gör.
– Jag vet inte om jag skulle säga mognad, men på något sätt har det hjälpt mig att ta nästa steg i livet och inse att man är ganska vuxen ändå.

Adam Ollas Mattsson var bara 16 år när hans mamma gick bort. Givetvis var det ingen lätt sak för honom att hantera i den åldern.
– Det är svårt att svara på hur jag hanterade det just då, och det är ingenting som man bara kan släppa. Det här är något som jag fortfarande håller på att kämpa med. Alla gör på sitt sätt, men jag är en familjemänniska som försöker spendera så mycket tid som möjligt med familjen och vänner för att komma på andra tankar.

Linus Söderström. Foto: Ronnie Rönnkvist

Trots det tråkiga med hans mor så var ändå Adam Ollas Mattsson lyckligt lottad som spelade i ett hockeylag där alla killarna var väldigt tajta och nära vänner. Den här vänskapen kom att betyda mycket för honom. I laget spelade bland andra Linus Söderström, Andreas Englund, Dmytro Timashov, Lukas Vejdemo, Adrian Kempe, Fredrik Forsberg, Albin Lundin med flera.
– Jag har ju känt de killarna under en längre tid. Linus har jag spelat med även i Värmdö och vi har känt varandra i sju år. Vejdemo och Englund är två som jag umgås med dagligen.
– Klart att de betydde mycket när jag hade det som jobbigast. Det är givetvis kul att veta att grabbarna alltid finns där, vilket såklart har varit det största.

Många av spelarna från det här juniorlaget var med under junior-VM i Helsingfors tidigare i år, vilket visar att det måste finnas något speciellt driv i den här generationens hockeyspelare från Stockholm.
– Vi var fyra stycken i bruttotruppen som var från Djurgården. Jag och Englund är jäkligt bra polare, men samtidigt finns det lite konkurrens mellan oss som gör att vi båda hela tiden tar nästa steg eftersom vi tävlar mot varandra väldigt mycket.
– Sedan tycker jag att Vejdemo har gjort en fantastisk säsong. Synd bara att han inte lyckades komma med och knipa sista platsen till JVM. Linus försöker jag också hålla kontakten med. Han gjorde en fantastisk turnering.

Adam Ollas Mattsson delade rum med just Lukas Vejdemo på landslagssamlingen innan JVM. Med det fick han också hantera den besvikelse som hans lagkamrat upplevde då beskedet kom att han inte fick åka med till Finland.
– Jag fick veta att jag var klar samtidigt som han fick reda på att han inte fick vara med. Klart att jag lider väldigt mycket med Vejdemo eftersom vi är väldigt tajta. Det kändes för mig också när jag såg att inte han kom med.

UPPFYLLDE INTE HÖGA FÖRVÄNTNINGARNA

Väl i JVM var förväntningarna högt ställda på förbundskaptenen Rikard Grönborgs mannar. Men i semifinalen satte blivande världsmästarna Finland stopp för gulddrömmarna.
– Jag tycker att vi gör ett riktigt bra gruppspel där vi vinner alla matcher och spelar riktigt bra. Sedan var kvartsfinalen mot Slovakien inte den riktiga kraftmätningen direkt.
– Mot finnarna så sätter de sina chansen medan vi inte sätter våra. Jag satt på läktaren då och det jag upplevde därifrån var att vi inte fick några längre anfall. I stället blev det väldigt flängigt.

Kan du peka på varför det blev så eftersom ni inte spelade så i inledande matcherna?
– Svårt att säga, men många kanske satt i en lite ny sits med tanke på att det var fullsatt på läktaren och det är en JVM-semifinal, med all den nervositeten och spänningen. Det är nog mycket sådant som också ligger med, men det ska man egentligen bara kunna släppa.
– Jag tror ändå den största anledningen till att vi inte gick hela vägen var att vi inte riktigt spelade ut. Vi blev kanske lite nervösa och släppte inte loss tillräckligt.

William Nylander. Foto: Ronnie Rönnkvist

Den kanske mest omtalade svenska spelaren i media var en som knappt spelade, William Nylander. Redan under första matchen mot Schweiz fick han avbryta turneringen på grund av en huvudskada. Men allt snack kring William Nylanders vara eller inte vara var inget som påverkade Ollas Mattsson eller laget.
– Det tog egentligen inte någon energi från oss andra alls. Vi visste hur det låg till med Nylander och att han inte mådde så jättebra.
– William är en jätteduktig hockeyspelare och det var tråkigt att han blev skadad. Framför allt skulle han ha spelat en viktig roll i det här laget, men samtidigt hade vi väldigt många bra spelare som kunde kliva fram. I sig tycker jag inte att hans skada påverkade laget speciellt mycket.

Även du blir skadad och tvingas bryta turneringen, hur minns du idag det som hände?
– Jag har väl inte riktigt fattat ännu vad som hände. Det var egentligen en jäkla skitgrej. Jag fastnade med foten samtidigt som jag fastnade i en slovak med mitt andra ben. När jag ställer mig upp är det första jag reagerar på att det känns som att foten pekar åt fel håll, men när jag kollade ner satt den i alla fall på plats som tur var. Sedan var det bara att ta sig så snabbt som möjligt till båset.

Du spelar ändå vidare i det bytet.
– Jag tog emot en passning och passade sedan vidare till Englund, men sedan var det bara att så fort som möjligt försöka ta sig till båset. Visst gjorde det ont, men inte så att jag tänka lägga mig ner utan i stället snabbt försöka få in en ny spelare i stället.

Vad är prognosen med tanke på att du har tre frakturer i benet?
– När jag fick skadan så sa man fyra till sex veckor. Vår läkare här har sagt att jag förhoppningsvis är spelklar om fem eller sex veckor från nu.

Har du haft någon dialog med din NHL-klubb, Calgary, kring skadan?
– Det var mer att jag informerade dem om vad som hade hänt. Sedan fick vår doktor ringa deras och berätta vad som hade hänt. Brad Treliving, Calgarys GM, var på plats så jag träffade honom på hallen och vi snackade lite, så de är fullt med på vad som händer.

Ditt kontrakt med Djurgården går ut efter den här säsongen, lockar det att åka över till Calgarys organisation inför nästa säsong?
– Jag tar det lite som det kommer och fokuserar först på den här säsongen och att komma tillbaka så snabbt som möjligt. Sedan får vi se vad som händer efter säsongen. Jag försöker hålla en dialog med Calgary för att höra vad dom tycker är bäst. NHL är ändå drömmen och dit man vill.