Det är inte storleken på rinken som avgör underhållningsvärdet

Fler och fler röster höjs för att svensk och europeisk ligahockey men även att internationella mästerskap ska spelas på liten rink. Anledningen är att spelet på en smalare isyta skulle bli intensivare, därmed roligare för både publik och spelare. Låt mig vara djävulens advokat. Det hela är troligen inte så enkelt, skriver Szymon Szemberg, VD för den Europeiska klubballiansen, E.H.C. i den här gästkrönikan för hockeysverige.se.

Det var efter JVM i Vancouver förra året som internationella ishockeyförbundets president René Fasel gjorde ett utspel där han tyckte det var dags att för den internationella ishockeyn (alltså VM, JVM, OS) att spela på små rinkar. Fasel ansåg att många av matcherna han såg på små rinkar (NHL-mått 60 x 26m) var så roliga att det nu var dags att göra de rinkmåtten till global standard. 

I början av april twittrade Tre Kronors förbundskapten Johan Garpenlöv följande:
Rinkens mått ska ändras till 60 x 28m. Jag gissar att majoriteten av spelarna tycke det är roligare att spela på mindre rink. Spelet blir mer intensivt och händelserikt. Ett mått hela världen kan enas kring. 

För att alla ska hänga med: Internationella/Europeiska mått är 60 x 30m och har varit så i runt 80 år. NHL/Nordamerika spelar på ungefär 61 x 26m och vissa länder, ligor eller enskilda klubbar (t.ex. i finska ligan och KHL) har börjat ändra till en mellanvariant, dvs. 60 x 28m.  

För att till fullo förstå bakgrunden till denna diskussion som blossar upp med jämna mellanrum, måste vi göra en historisk tillbakablick. Trots att nordamerikaner har spelat på liten rink sen 1875, så var det först i och med den historiska Summit Series 1972 mellan Team Canada och Sovjet som stora delar av hockeyvärlden blev riktigt varse om skillnaderna. Fyra matcher i Kanada på liten rink, följdes av fyra matcher i Moskva på stor rink, och däremellan två uppmärksammade uppvisningsmatcher mellan Team Canada och Tre Kronor på Hovet, naturligtvis på stor rink. 

Trots att kanadensarna var utklassade av CCCP hemma på sina små rinkar, men vände och vann på Luzhnikistadions stora is, gällde i många år följande, ganska ytliga generaliserande tes inom hockeyvärlden: De buffliga kanadickerna är bättre på liten is, medan sovjeterna och även de andra europeiska länderna har fördel av de större ytorna med sin teknik och skridskoåkning. 

IIHF SLAKTADE HELIG KO

Det lät bra, men har aldrig stämt med verkligheten. Redan 1975, i samband med CSKA Moskvas första NHL-turné, sade den ryske virtuosen Valerij Charlamov att han har inga problem med små rinkar. Han visste att han med sin överlägsna teknik och skicklighet kunde manövrera på små ytor bättre än kanadensarna. Två av Sovjets största segrar någonsin tillkom dessutom på liten rink: 8–1 i finalen i Canada Cup 1981 i Montreals Forum och 6–0 mot NHL All-Stars 1979 i Madison Square Garden.

Efter att Kanada började ta internationell hockey på allvar, och började komma med sina bästa lag, har de vunnit multipla guld i OS, VM och JVM på stora rinkar. Det finns egentligen bara en generalisering man kan göra – en skicklig spelare har inga problem på varken liten eller stor rink. Och anpassningen från det ena till det andra går väldigt fort. 

Trots att det fanns massor med belägg för det ovanstående, rådde det på internationella ishockeyförbundet (IIHF) i många år en uttalat bokstavstrogen uppfattning att ”riktig” ishockey, d.v.s. teknisk hockey med mycket skridskoåkning, enbart kunde spelas på stor rink. Inför mitt första OS som kommunikationsansvarig på IIHF, 2002 i Salt Lake City, insisterade det internationella förbundet att rinken i arenan E Center skulle till varje pris göras om och bredden utökas från 26 till 30 meter. Att man därigenom dödade en massa bra platser och fick arrangörerna att dra på sig avsevärda kostnader för ombyggnaden spelade ingen roll. En OS-turnering i ishockey kan inte spelas på en NHL-rink, och därmed basta.

Så småningom slaktades denna heliga ko och man antog en pragmatisk hållning; man tar seden dit man kommer. En IIHF-turnering i Nordamerika, vare sig det är OS, VM eller JVM spelas på liten rink, och motsvarande i Europa, följaktligen på en stor. 

Och här kommer min första invändning mot att standardisera rinkmåtten i världen, antingen att man byter till NHL-mått eller till det av Johan Garpenlöv föreslagna mellanläget på 60 x 28m. 

Varför jag en gång i tiden blev fängslad av ishockey var just på grund av skillnaderna på hur olika nationer spelar spelet. Ryssarna har sin stil, kanadensarna har sin, som faktiskt skiljer sig en aning från amerikanerna. Svenska ishockeyspelare agerar på ett visst sätt, medan tjeckerna är präglade av sin hockeykultur. Och sen har vi finnarna som på något sätt har gjort en blandning av några av dessa stilar och gjort det till sitt kännemärke.

Edmonton Oilers tränar på liten rink inför NHL-mötet med New Jersey Devils i Scandinavium i oktober 2018.Foto: Bildbyrån/Carl Sandin

HÄR ÄR LIKA INTE LIKA KUL

Jag är rädd att om alla ska börja spela på likadana rinkar, så försvinner de nationella särdragen och på sikt kanske den mest spännande dynamiken som finns i hockeyn – den ständiga rivaliteten och speciella energin som råder mellan Nordamerika och Europa. 

Hur kul är det om alla spelar på samma sätt?

Därför känner jag inte att det finns ett behov, som den svenske förbundskaptenen i all respekt vällovligt skriver, att hitta mått ”som hela världen kan enas kring”. När jag hamnar i diskussioner om just detta med hockeyvänner, brukar jag jämföra med tennis. 

I Franska Öppna spelar man som bekant på grus, och någon månad senare måste spelarna göra en anpassning om de vill gå långt i Wimbledon som naturligtvis spelas på gräs. I US Open har man hard-court medan den fjärde ”majorn” Australian Open spelas på ett liknande hard-court underlag, som dock är långsammare än US-Open, med mindre av både spin och studs. 

Fastän vi här pratar om underlag och inte storlek, så finns det paralleller i jämförelserna mellan tennis och hockey. Tennisen bejakar skillnaderna, olika underlag passar bättre eller sämre för olika spelare, man har respekt för tradition och man ser inget värde i enhetlig, global standard. Men precis som i hockey gäller att de bästa spelarna är världsstjärnor oavsett på vilken sorts bana de spelar. 

Så kanske till den viktigaste frågan: Blir spelet mer intensivt och händelserikt på en smalare rink? Jag kan direkt i förbifarten säga att jag är övertygad att en mindre rink passar bättre för damhockey av naturliga skäl (till växten mindre spelare, lägre fart, mindre fysisk kontakt) men av utrymmesmässiga skäl parkerar jag den frågan just nu. 

De som menar att en mindre rink gör att spelet blir mer intensivt och händelserikt, hoppas följaktligen på följande; att en match som på en stor rink annars skulle inte vara fullt så intensiv och därmed ganska händelsefattig, skulle öka i intensitet och attraktivitet om man låter samma lag spela på en mindre rink. 

Jag är rädd att man här hoppas på för mycket. Jag är övertygad om att intensiteten i en match grundas i att du har två lag som hemskt gärna vill vinna matchen (om lagen dessutom tycker ganska illa om varandra så desto bättre) samt hur mycket som står på spel.  

Med andra ord tror jag inte att en match där förutsättningarna för intensivt tävlande inte fanns från början (till exempel två trötta lag, ingen speciell rivalitet, typisk serielunk, inte så mycket på spel) plötsligt blir väldigt attraktiv och händelserik om man tar bort två meter is på varje sida. 

Jag tror att jag tillhör top-100 av den skara av svenska freaks som går upp mitt i natten för att se NHL-hockey då jag har ett nästan livslångt förhållande med en ishockeyklubb i Montreal, som en gång i tiden var bra. Nu vet jag att jag blottar mig för många skämt, men jag har alltså sett väldigt många 61 x 26m matcher de senaste åren som inte varit speciellt bra, varken vad gäller intensitet eller kvalitet. 

RISK FÖR FÖRHASTADE SLUTSATSER

Och då måste vi komma ihåg att – även om Canadiens inte rosar marknaden numer – så är NHL ligan där i stort sett alla spelare från världens sju bästa landslag återfinns. Med andra ord så finns det en massiv skillnad i talang och kvalité mellan NHL och SHL, eller någon annan av Europas ligor. Så anledningen till att många matcher i NHL är intensiva och händelserika beror i främsta hand på att världens bästa spelare de facto håller till i NHL. 

Szymon Szemberg tillsammans med Bo "Kulon" Lennartsson.Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Eftersom jag själv varken spelat i NHL, vunnit Stanley Cup eller gjort 50 mål, pratar jag väldigt gärna med de som har gjort det. Så när jag pressade vännen Håkan Loob på detta med stor rink vs. liten rink, sade han så här:

”Det finns en risk att man drar förhastade slutsatser. Spelet på liten rink kan vara väldigt attraktivt och intensivt, men då måste du ha spelare i absolut världsklass som behärskar att spela på små ytor. Om du däremot har spelare som inte håller den klassen och spelar på liten rink, så är jag rädd för att det kan bli väldigt mycket okontrollerade studsar, felpass och ganska dålig underhållning.”

Till sist. Alla förslag för att förbättra hockeyn och öka dess attraktionsvärde ska lovordas och prövas. Det krävs dock en genomarbetad konsekvensanalys för att inte hoppa i en galen, och dyr, tunna.

Diskussionen om rinkmått handlar inte bara om spelets kvalité och tradition, utan en eventuell ändring kommer dessutom att landa i en fråga om logistik (att bygga om arenor) kostnader (vem tar dem?) och även om åskådarnas perspektiv, bokstavligt talat. Redan nu är det nära nog omöjligt på vissa arenor att se något från de fem första raderna när du har fem-sex meter ”döutrymme” mellan sargen och den första publikraden (tänk Hovet eller Scandinavium). Skulle man dessutom göra två meter smalare på varje sida, blir siktlinjen ännu sämre. 

SZYMON SZEMBERG
Artikelförfattaren är VD på den Europeiska klubballiansen, E.H.C. Han var tidigare informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, samt projektledare och sedermera COO på Champions Hockey League, 2014-2015.