Den skrivande SHL-stjärnan

Efter fyra månader i Kanada laddar Andrew Gordon för ytterligare en säsong i Linköping. Hemma i Linköping.  I en lång intervju med hockeysverige.se pratar forwarden om Fika, livet, poängproduktion, LHC:s ombyggnation – och sitt eget skrivande.
– Jag älskar att skriva om mitt liv och mina erfarenheter, säger Gordon.

Det här är en Hockeysverige Plus-text som du får chansen att testa på gratis.
För endast 49 kronor i månaden kan du få tillgång till allt extramaterial på hockeysverige.se!
Klicka här för att sajna upp dig för Hockeysverige Plus – och få mer av sporten du älskar

LINKÖPING (HOCKEYSVERIGE.SE)

“So come with me where dreams are born and time is never planned. Just think of happy things and your heart will fly on wings forever in never never land”

Det blev inte NHL. Det blev AHL. Och efter det blev det SHL. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och för Andrew Gordon blev det mycket bättre.

Solen skiner utanför en Saab Arena som förbereder sig för sin 16:e säsong som SHL-arena. Kanadensaren Andrew Gordon inleder sin femte säsong på Östgötaslätten. Första säsongen var han här med flickvän. Därefter följde tre år själv, men när vi ses kommer han inte ensam. 

Var han än går numera följer hon med:
Fika, en sju månader gammal blandrashund (pudel/cockerspaniel). 

Vem som ger vem energi är lite svårt att avgöra, men det är en sprallig duo som kommer mot undertecknad i Saab Arena.  Sedan slutet på juli är de åter på svensk mark efter nästan fyra månader i Kanada – och nästan två dygn på Amsterdams flygplats, Schiphol:
– Det fanns inget flygbränsle. 15 000 personer blev strandsatta. Fika och jag kröp ihop på golvet på ett Starbucks. Det svåra var att få ut henne för att kissa och så. De låste flygplatsens dörrar mellan vissa timmar så jag försökte ta ut henne så sent och så tidigt som möjligt men jag sa till henne när de hade stängt att ”om du måste gå, tjejen, så måste du.” Det var inte hennes bästa dag, men hon överlevde, säger han och tittar ner på sin fyrfota vän som ligger vid hans fötter. 

Han berättar att han redan förra året visste att han skulle skaffa hund. Hela förra säsongen gick han därför runt och frågade om hjälp med passning vid behov när hon väl skulle komma, något som visade sig vara ett lättlöst problem.
– Jag tror att hundra personer har erbjudit sig att ta hand om henne, säger han och brister ut i ett högt skratt.

Fika lyfter på huvudet, som för att notera att hon förstår vad husse pratar om.
– Hampus Larsson och hans flickvän är mina grannar och de har en liten hund också. Så om vi är borta på korta resor kan hon ta hand om Fika. Nu när vi var i Halmstad tog ”Pajens” fru, Helena, hand om henne. De har också en liten hund nu, förklarar han. 

Vill avsluta i Linköping  

Gordon, som blir 34 år i december, trivs bra i Linköping och Sverige. Han har skaffat sig ett socialt liv och många nära vänner. Han förstår mer svenska än vad han kan prata själv men säger samtidigt att han inte har försökt lära sig att prata språket ”tillräckligt mycket”. Närhelst möjlighet ges vill han dock utforska sitt nya hemland – och resten av Europa för den delen.  En äldre herre passerar vår plats. Fika springer nyfiket fram för att hälsa samtidigt som vårt samtal går in på framtiden:
– Jag vill inte spela hockey i Kanada längre. Jag vill spela alla mina år här. Mina föräldrar och min familj bor naturligtvis kvar i Kanada så det är väl där jag kommer att hamna när mina dagar som spelare är över, men jag saknar inte livet i Nordamerika eller hockeyn där, säger han. 

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan Nordamerika och Sverige?
–  Här är det mycket lugnare. När folk går till jobbet här så jobbar de. När de är på lunch sätter de sig ner och pratar med kompisar och tar en härlig paus. Senare på dagen är det fika, säger han och ler. 

Nedanför honom reagerar hans lurviga rumskompis på ordet som råkar vara hennes namn. Gordon noterar det inte och fortsätter:
– Det är en mer social miljö här. I Kanada och speciellt i USA springer man tillbaka till kontoret efter att man kastat i sig en macka på sin lilla lunchrast. Det känns som att folk alltid är sena till något. Här njuter folk mer av livet. Ibland när jag är hemma blir jag överväldigad av stressen som folk har där.  

Foto: Bildbyrån/Peter Holgersson

Tvingades tacka nej till att bli uppkallad

Med 501 AHL-matcher och 55 NHL-matcher på kontot nådde Gordon en brytpunkt i karriären efter säsongen 2014/2015. En brytpunkt som tog honom till Europa, Sverige och Linköping. 

Året dessförinnan, 2013/2014, hade han spelat i Winnipeg Jets dåvarande AHL-lag St John’s IceCaps. Under sommaren fick han ett erbjudande från Philadelphia Flyers som han nappade på. Men när träningslägret började insåg Gordon att de ord han fått höra från Flyers när de skrev kontrakt inte var mycket värda:
– Det de sagt till mig, att jag skulle vara med och slåss om en NHL-plats, stämde inte, förklarar han lugnt innan han kommer till hela kärnan till uppbrottet från Nordamerika.
– I januari hade vi några dagars uppehåll för allstar-spel i AHL men NHL spelade fortfarande matcher. Jag låg hemma i magsjuka och kunde knappt stå. Då ringde Ron Hextall (Flyers dåvarande general manager, red. anm.) och sa: ”Vi behöver dig. Kan du köra hit och spela ikväll?” Jag svarade att jag låg i fosterställning och att spel inte var möjligt. De kallade upp en annan kille som spelade tiotalet matcher. Jag fick inget nytt samtal. Efter den säsongen hade det gått två hela år utan att jag spelat i NHL och när jag tvingades tacka nej till min sista uppflyttning av den orsaken var det som att hockeyguden ville säga mig något, säger han och skrattar igen. 

Utanför arenans foajé ser vi hur solskenet bytts mot ett monsunliknande regnoväder, långt ifrån det första som drabbat staden den senaste tiden. Fika hoppar upp i husses knä och lägger sig till rätta. 

Gordon säger att han så här i efterhand önskar att han flyttat över Atlanten tidigare. Men:
– Allt handlar om tajming. Hade jag lämnat Nordamerika två år tidigare så hade jag troligen inte spelat i Linköping. Jag hade kanske spelat för fyra-fem klubbar och då hade det varit samma sak som i AHL: Spela för den som betalar. Det här är annorlunda. Jag vill spela i Europa, allra helst här i Linköping, under resten av min karriär. Mitt hjärta klappar för den här staden. 

Är det hemma?
– Ja. När jag kom hit efter fyra månader i Kanada kändes det som att jag varit på en lång roadtrip. När jag satte nyckeln i lägenhetsdörren och öppnade var det som om pulsen gick ner och jag kunde andas ut. ”Jag är äntligen hemma.” 

Cirkeln sluts

I årets LHC-trupp är det bara målvakten Jonas “Monstret” Gustavsson, 35 i oktober, som är äldre än Gordon. Men för Halifax-sonen är ålder bara en siffra och han refererar till Peter Pans värld när han beskriver sitt liv:
 – Jag brukar säga att jag lever i ”Neverland”, säger han och skiner upp i ett leende igen.
– Jag gör samma sak som jag gjorde när jag var tio år gammal: Jag tränar med mina vänner, jag äter lunch med mina vänner och jag reser med mina vänner. Det är samma rutin som när jag var ung och det har varit mitt jobb sedan jag var 21 år. Jag lever bokstavligen talat samma liv som jag gjorde när jag var 21 och nu är jag omgiven av entusiastiska, glada 20-åringar. Så du ser, jag lever i Neverland!

Du har en gång sagt att du vill spela tills du är 40. Gäller det fortfarande?
– Det är planen. Jag känner mig fortfarande ung. Jag njuter av sporten fortfarande, det är roligt. Jag gillar att träna och jag försöker att påminna mig själv om att de träningsdagarna en dag inte kommer att finnas dig kvar i mitt liv. Den känslan håller mig ung, den gör att jag fortfarande är 22 år gammal, säger han och ett nytt skratt ekar i arenans innanmäte.

Som en av de äldre spelarna i truppen är verkligheten inte densamma som den en gång var för Andrew Gordon, vars plats i de två toppkedjorna inte alls är självskriven längre.
– Allteftersom jag blir äldre inser även jag att jag kanske inte har en toppsex-roll. Ta en spelare som Nick Sörensen. Under hans första år här spelade han bakom mig. Nu ska han, med rätta, vara en av lagets två bästa högerforwards, det inser även jag. 

Vad bidrar du med som en av de äldre?
– Jag försöker hjälpa de yngre spelarna att bli bättre. Jag har spelat mycket och jag har sett mycket. Jag hade många bra veteraner runt mig när jag var yngre vilket gör att jag vill vara det för de yngre nu. Cirkeln sluts, så att säga. Jag vill vara en spelare som de yngre kan tänka tillbaka på när de blir äldre och säga: ”Andrew var fantastisk och tog hand om mig, nu är det min tur att ge tillbaka”  förklarar han. 

Tittar du på din egen poängproduktion? Bryr du dig om statistiken?
Leendet, som om vi ska vara helt ärliga aldrig är långt borta, kommer tillbaka i full kraft innan han svarar.
– Det ”rätta” svaret hade nog varit nej, eller hur? Men det är klart att jag kollar. Jag är en offensiv spelare och när jag gör poäng mår jag bra. Då är det lätt att peka på vad jag gjort i en match. Om jag går poänglös måste jag hitta andra saker: ”Jag täckte några skott, vann några tekningar och fick med mig en utvisning.” Då måste man övertyga sig om att det var en bra match. Det är den ena biten, säger han och fortsätter:
– Den andra är vi är många som har ettårs- eller tvåårskontrakt och gör man en bra säsong får man ett nytt avtal. Karriärer är korta och man vill göra så bra man kan. 

I det Linköping han nu kallar hemma är Andrew Gordon den stora, om inte den största, publikfavoriten. Inför säsongen har klubben gjort stora förändringar och förhandstipsen placerar LHC långt ner i tabellerna. 

Andrew Gordon och Nick Sörensen.Foto: Bildbyrån/Peter Holgersson

Stark tro på Robertsson – och laget 

Det är dock ett LHC som själva tror på framtiden. Ett LHC som under nye general managern Niklas Persson andas frisk luft. Fjolåret bjöd på en berg-och dalbana för såväl fans som spelare, men Gordon ser ljust på kommande säsong:
– När jag ser på vårt lag så ser jag ett ungt, talangfullt lag. Vi har en tränare som kräver väldigt mycket. På det sätt vi tränar nu kommer vi att bli bättre för varje dag.  Vi började fjolåret på ett sätt och slutade på ett annat. I år vill vi börja som ett lag som måste lära känna varandra. Ett lag som måste lära sig ett nytt system. Vi vill växa därifrån. Om vi har rätt inställning finns det inget som säger att vi inte kommer att bli farliga framåt vårkanten, säger han. 

Leendet är borta. Passionen i hans samtalston är det däremot inte. Linköping ses som en underdog i mångas ögon, men klart är att nye tränaren Bert Robertssons filosofi och inställning har smittat av sig på truppen.
– Utifrån kan det se ut som att vi bygger om, men i omklädningsrummet finns bara en tanke: VI är här för att vinna. VI har en passionerad tränare. Ett samtal med honom förändrar dig. Bara att lyssna på honom kan få en att tro på att man kan nå vad som helst. Han får dig att tro på dig själv. Det är den största skillnaden så här långt. Han är tuff och krävande men det är för att han verkligen, verkligen bryr sig.
– Jag gillar verkligen hans tränarstil och det är lätt för mig att ställa mig i ledet och följa den Han hatar att förlora men han visar också hur nära vi är att vara bra. Tränarstaben gör ett bra jobb i att bryta ner oss och bygga upp oss igen. 

Det är som i det militära…
– Ja! Det är underbart! Bert är en stor närvaro och jag tror att vi fortfarande håller på att lära oss hur vi ska förhålla oss till honom. Många av de yngre spelarna har aldrig sett en tränare med den här passionen. Det kommer att ta dem lite tid att inse att han inte är arg på dom när han skriker, han vill bara deras bästa.

Andrew Gordon har skrivit en del krönikor medan han spelat hockey.Foto: Bildbyrån & Russian Machine Never Breaks

Skrivlusta

Vårt samtal tar en sista vändning. Hockeyn är lämnad därhän. En hel säsong ska spelas, och det snart. Fyra ord får kanadensaren att skratta rakt ut: 

Russian Machine Never Breaks. 

Forwarden har vid ett flertal tillfällen bidragit med material till den omåttligt populära fanssidan för Washington Capitals:
– Jag har ett bra förhållande med gänget där. Jag är så glad för deras skull. De har blivit riktigt stora nu, och jag är stolt över dom.  Under något år skrev jag under slutspelet för RMNB. De blev ganska långa och utförliga.

Undertecknad råkar veta att Gordon under sin tid i Anaheim Ducks även skrev en ”dagbok” på NHL.com när Ducks spelade matcher i Finland. 

Stämmer det att du mailade med reportern du hade kontakt med och diskuterade vissa stycken som du sedermera ville ändra?
– Oj, haha! Jag minns inte riktigt vad jag skrev. Jag minns att jag skrev dom klockan fem på morgonen. De ville att jag skulle skriva hundra ord, men det kunde jag inte! Jag kan inte skriva så lite. Så visst, jag sa nog någon gång att jag kan göra något annorlunda. Det låter rimligt.
– När jag får en sådan förfrågan vill jag ju göra det utförligt… Inte bara berätta om att jag åt en burgare efter träningen eller så. Jag vill berätta om stämningen i omklädningsrummet eller vad som händer på isen. 

Kan du se en framtid inom skrivandet?
– Jag vet inte. Om jag kan skriva gratis och lite då och då, så visst. Men att leta nyheter och stories tror jag skulle vara svårt. Jag älskar att skriva om mitt liv och mina erfarenheter. 

Undertecknad föreslår lite försynt att han kan börja blogga själv. Men han skrattar bort det med orden ”Jag är så oteknisk.” 

Solen har kommit tillbaka efter den intensiva regnskuren. Fika vaknar på samma glada humör som hon somnade på. Husses leende växer sig om möjligt större. 

Nederlagstippade Linköping hade en tung fjolårssäsong. Men med ny energi ska de visa experterna fel. Energi ger glädje, och glädje ger energi. Något som duon Andrew Gordon och Fika bevisat under den stund vi spenderat tillsammans. 

Det blev inte NHL för Andrew Gordon. Det blev Linköping. Det blev Sverige. Och det blev Neverland.