Tvingades sluta som 22-åring – berättar om depressionen och tuffa åren: ”Jag kände inget hopp”

Alexander Lindgren var en talangfull hockeyarbetare som spelade SHL-hockey med Brynäs och allsvensk hockey med Timrå. Som 22-åring tvingades han sluta efter ännu en hjärnskakning. Sen väntade lång kamp för att komma tillbaka till livet.
– Jag har gått hos hjärnläkare och psykologer, gått på antidepressiva och tagit sömntabletter. Det var mörkt, bara det, säger den nu 25-årige Lindgren till hockeysverige.se.

I december 2015 kom beskedet. Efter karriärens åttonde hjärnskakning var det dags att en gång för alla lägga in skridskorna i förrådet. Karriären var över för Alexander Lindgren, som då spelade i Timrå.

Smällen som till sist släckte karriären är ingenting den nu 25-årige Alexander Lindgren minns.
– Det är ingenting jag kommer ihåg. Jag har ju sett bilderna i efterhand och det är jag och en annan kille som krockar med varandra. Han fick också en hjärnskakning, så det var en jäkla smäll, berättar Lindgren för hockeysverige.se, nästan tre år efter smällen.

Men för den Vita Hästen-spelare han krockade med blev smällen inte karriärsdödande. Det blev den däremot för Alexander Lindgren. Timråspelaren tvingades sluta, som 22-åring.
– Jag fick en hjärnskakning ganska kort tid dessförinnan och det var då jag verkligen började fundera. Man mådde inte bra. Skulle jag åka runt och vara rädd för att få en tackling? Skulle jag åka och hela tiden fundera på vad som skulle hända när jag får nästa tackling?

FICK EN BLÖDNING PÅ HJÄRNAN

När den åttonde hjärnskakningen kom fanns bara ett alternativ. En blödning på hjärnan gjorde att beskedet att sluta blev självklart.
– När jag fick sista gjorde jag en magnetröntgen och då såg vi att jag hade ärr på hjärnan, en blödning. Då blev det klart för mig. Då hade jag inget val. Och med facit i hand är det tur att vi gjorde den där undersökningen. Nu kan jag jobba full tid. Hade vi inte gjort den vet man inte vad som hade hänt…
– Hjärnan blir mer och mer skör för varje tackling. Jag fick ju min första hjärnskakning tidigt i livet, precis när jag blivit tonåring, och just det tror jag blev mitt fall. Att jag började få hjärnskakningar tidigt. Efter det behövs det inte så mycket för att bli helt borta efter en tackling.

Alexander Lindgren sänks av en tackling under en SHL-match mot Skellefteå.

Åren som följde kom att bli hans tuffaste i livet. Det väntade två år av ovisshet och en kamp för att orka med dagen.
– Jag var grymt ljud- och ljuskänslig. Jag hade svårt att…ja, jag var allmänt deprimerad helt enkelt. Alla de där grejerna. Jag bara låg i sängen hela dagarna. Jag hade ingenting att se fram emot. I början hade jag huvudvärk. Konstant. Jag hade ett grymt sjå för att ens ta mig upp ur sängen.
– I början gick jag igenom en stor depression, just eftersom jag var tvungen att sluta spela hockey. Just då hade jag inte så mycket funderingar på livet i övrigt, på jobb och blablabla. Sen, när jag väl kunde få ihop en någorlunda normal vardag och i alla fall börja leva igen, var det att jag inte visste. Jag visste inte om jag någonsin skulle få ett arbete, en anställning. Alla de där bitarna. Jag visste inte hur livet skulle se ut.

”HEMSKT ATT LEVA I OVISSHET”

Vad var det värsta?
– Det var många grejer som var jobbiga såklart. Ja men, dels det här med att det var svårt att ta sig igenom dagarna. Jag har haft dagar där jag inte vetat om jag någonsin skulle kunna jobba igen. Det var grymt jobbigt mentalt, alltihop. Även fast huvudet då blivit bättre var det hemsk att behöva leva i ovisshet. Jag visste ingenting om hur mitt liv skulle kunna se ut.

Alexander Lindgren firar ett mål med Jesper Ollas.

Från början kunde Alexander Lindgren bara aktivera sig ett par timmar om dagen. Då återvände han till ishockeyn. Lindgren blev assisterande tränare för Brynäs J18-lag. Det blev två säsonger där innan han återigen lämnade hockeyn.
– Jag fick bara hålla på ett visst antal timmar om dagen. I början var det en timme, och sen fick jag gå upp på två. Då kände jag att jag hellre vill lägga de två timmarna på ett jobb. Jag ville fokusera på att få ett arbete, för att se om jag skulle klara av att börja jobba. Därför lade jag ned tränarjobbet

Även om närheten till ishockey gav honom något, var det inte endast med positiva känslor han stod i båset.
– Det var blandade känslor. Det var jätteroligt att få vara med grabbarna, och jag menar, J18 är ganska hög nivå. Det var grymt roligt att träna och lära ut till dem det jag själv hann lära mig under min karriär. Men samtidigt…samtidigt var det väldigt jobbigt stundtals, att inte få köra själv utan behöva stå på sidan. Det var väldigt blandat och kunde skifta från dag till dag.

UNDVIKER ISHOCKEYN

Idag försöker 25-åringen i stället undvika ishockeyn.
– Jag kollar bara på Brynäs. Det är lite jobbigt att kolla på matcher, så jag kollar bara ibland. Jag har trots allt många kompisar som spelar fortfarande. Annars försöker jag undvika hockeyn. Det är jobbigt att behöva tänka på den.

Alexander Lindgrens arbetsträning har nu gett utdelning. Nästan tre år efter smällen som kostade honom ishockeykarriären har han sedan en tid tillbaka kunnat gå upp på full tid på sitt jobb, en bilfirma i Gävle.
– Ja, jag började som sagt där på en rehabtid på två timmar om dagen. Nu har jag ökat upp det och kommit upp i en heltid. Det senaste året har egentligen varit det första året som jag har kunnat ha en vardag, och nu har det gått tre år sedan jag slutade. Jag är otroligt tacksam över att jag kan jobba på riktigt nu.
– Det var ju två år som jag inte hade något arbete eller något att gå till, egentligen. Jag hade Brynäs J18, det var allt. Och det var bara det jag klarade av om dagen också. Resten av dagen var det fullt sjå för att ens kunna orka med att utföra det. Jag hade ingen energi till att klara av något annat.

”KOMMIT TILLBAKA BÄTTRE ÄN JAG TRODDE”

Hur klarade du av att ta dig igenom den tuffa tiden?
– Jag har gått hos hjärnläkare och psykologer. Jag har tagit anti-depressiva mediciner och sömntabletter. Just då var det som tuffast, måste jag säga. Det var mörkt, bara det. Men nu i efterhand har det hjälpt mig mycket att få gå hos psykologer, som pratat med en och gett en själv möjlighet att prata.

Men även om livet just nu går åt rätt håll för Alexander Lindgren tror han att symptomen från hjärnskakningarna kommer finnas kvar för alltid.
– Det är vad vi, både jag och läkarna, tror. Det kommer alltid finnas men kvar. Och jag har fortfarande inte samma ork som jag hade då. Förr kunde jag hålla på och vara aktiv hela dagar, nu måste man tänka om där. Jag måste säga att jag ändå kommit tillbaka bättre än jag någonsin trodde att jag skulle göra. Nu kan jag ta mig igenom en arbetsdag. Tidigare har jag inte vetat om jag skulle kunna ha ett riktigt liv. Nu vet jag att jag klarar av att jobba.

Foto: Bildbyrån

”I SLUTÄNDAN HAR DET VARIT VÄRT DET”

När du tittar tillbaka på din karriär, vilka minnen sticker ut?
– Jag har haft grymma upplevelser såklart. Jag fick spela nästan 100 matcher i SHL, och det är inte många som får vara med om det. Och alla kompisar man fick under åren…jag har fortfarande kontakt med många av dem idag. Det är sådana grejer man får ta med sig.
– Sen var det grymt coolt att vinna SM-guld med J18-laget. Bara en sån sak är ju grymt häftigt. Första målet i SHL…ja, det är sådana saker jag minns idag.

Var det värt det, nu när du vet konsekvenserna?
– Både och. Men samtidigt…Ja, i slutändan har det nog varit värt det med tanke på vad jag har fått vara med om. Det är inte många som har fått vara med om sakerna jag fått uppleva.

Nästan tre år efter smällen som avslutade Alexander Lindgrens karriär och gav honom hans tuffaste tid i livet börjar 25-åringen nu se ett ordentligt hopp om en bra framtid.
– För ett år sen trodde jag inte att jag skulle få en anställning, och nu har jag fått det! Bara en sån grej. Jag är grymt tacksam över att jag fått den här chansen, chansen att ta mig igenom dagen. Det kanske låter deppigt för andra, men för mig är det grymt med tanke på hur livet sett ut i tre år.
– Det är mitt ljus, på något sätt. Vetskapen om att jag kan jobba resten av livet. Det kanske är svårt att ta in för en person som inte vet vad jag har gått igenom, men jag har varit sängliggande i två år och kämpat i snart ett år på att gå från två timmar om dagen till att nu få en anställning. Det betyder mycket för mig.