Tvingades ge upp SHL-karriären – nu är han finansanalytiker i London
Utbildningen han fick vid sidan om hockeyspelandet på Harvard har betalat sig. Efter att ha tvingats sluta spela ishockey som 26-åring jobbar Alexander Fällström i dag som börsanalytiker i London. För Ronnie Rönnkvist berättar han om den annorlunda resan som gjort att han kunnat landa mjukare efter karriären.
– Du kommer inte kunna spela hockey hela livet. Även om du är en superstjärna kan din karriär vara över på en sekund. Står man då där utan en plan kan det bli tufft, säger han till hockeysverige.se.
LÄS ÄVEN: Hockeysverige.se:s reportageserie ”Livet efter karriären”
STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det var under säsongen 2014/15 som Alexander Fällström återvände till svensk hockey och Djurgården efter åtta år i USA. Många, inte minst han själv, hade höga förväntningar på återkomsten, men en tuff ryggskada gjorde att det bara blev totalt 26 matcher på två säsonger innan han tvingades att lämna det trista beskedet att det inte längre fungerade att spela hockey.
Han tvingades avsluta karriären – blott 26 år gammal.
Men till skillnad från många andra hockeyspelare har Fällström haft något att falla tillbaka på. Som ung bestämde han sig tidigt för att ta collegevägen framåt. Det gjorde att han var färdigutbildad nationalekonom när han återvände till Sverige 2015.
RELATERAR TILL SISYFOS
Hockeysverige.se träffade Fällström för att ta del av hans resa från hockeytalang till hockeyinvalid – till att i dag jobba som finansanalytiker i London.
– När jag flyttade hem var det med ren och skär glädje. Jag älskade att få komma hem och bo i Stockholm igen eftersom jag varit borta i åtta år. Dessutom trivdes jag väldigt bra i organisationen och kände att jag fick en möjlighet att utvecklas som spelare, säger Alexander Fällström när vi ses i Mood-gallerian i centrala Stockholm.
På isen hade han tagit för sig mer och mer och inför sin första riktiga SHL-säsong med Djurgården 2015/16 såg det ut som han var redo för ett genombrott.
Då började karusellen av skador.
– Jag har alltid varit väldigt intresserad av grekisk mytologi. Det finns en historia om Sisyfos. Han var dömd av Zeus att rulla upp en stenbumling upp för ett berg. Just när han kommit upp till toppen så rullade stenbumlingen ner och han fick börja om.
– Det var lite så det kändes för mig då jag tvingades sluta. Jag kände mig verkligen i toppform, men så var det som någon drog undan mattan och bumlingen ramlade ner. Det kom en ny skada och jag fick börja om, säger Fällström.
Foto: Bildbyrån/Johanna Lundberg
STOD INFÖR EN STELOPERATION
Tack vare all support han hade omkring sig från både klubben, nära och kära fortsatte han att kämpa, drömma och hoppas att han skulle kunna återvända. Men det hjälpte inte.
– Till slut kom jag fram till en punkt där jag hade haft mina ryggproblem under två och ett halvt år. Precis innan jag lade av kunde jag inte ens stå på ett ben och skjuta utan jag var tvungen att stå på båda benen.
Hur löd själva diagnosen?
– Jag hade diskbråck, tre diskar i ländryggen. Det kändes som jag träffade alla olika ryggspecialister för att hitta sätt att lösa det där.
– Sista doktorn jag träffade frågade jag: ”Om jag opereras, hur ser mina chanser ut?” Då sa han ”Visst, vi kan operera, men det är en väldigt liten chans att du kommer kunna gå därifrån och vara 100 procent. Det är snarare så att du kan bli sämre”. Jag skulle då bli stelopererad och jag tyckte inte det var värt det.
Det var också där och då som Fällström tog beslutet att sluta spela.
– Hela försäsongen 2016/17 kände jag att jag aldrig varit bättre tränad, men på isen hämmade det här mig väldigt mycket. Jag kunde inte ta ut skären och så vidare, men jag hade ändå hoppet. Kom jag bara över den där kullen och skulle få lite kontinuitet…, men sedan kände jag att det inte gick.
– Det var ändå en ganska lång process. När jag tog det beslutet var det nästan en lättnad och mycket stress som släppte. Jag ville inte heller sitta och grubbla på att jag kunnat göra det här och det här om jag fortsatt spela. Utan jag var direkt efteråt redo att köra nästa utmaning. En månad efter jag lagt av började jag min första praktik på en managementkonsultfirma här i Stockholm.
HAMNADE PÅ SIDNEY CROSBYS SKOLA
Under hela Alexander Fällströms hockeykarriär har han varit noga med sin skola och utbildning. Och när han nu tvingades sluta var det sista djurgårdstränaren Robert Ohlsson sa till honom: ”Nu får du hitta något nytt att försöka bli bäst på”. Det tog han fasta på.
– När jag växte upp tyckte jag skolan var ”rolig”. Framför allt har jag haft lätt för att lära mig nya grejer. Samtidigt har mina föräldrar varit noga med att jag fått en utbildning samtidigt som jag spelade, förklarar han.
När hockeyn tog över mer och mer tid från skolan i tidiga tonåren började familjen Fällström leta alternativ för att se hur sonen bäst kunde kombinera både och. Det var så de fick upp ögonen för möjligheten att spela collegehockey i USA.
– Vi såg då på en kassett med finalen mellan Boston College och Michigan State som pappa hade fixat fram. ”Shit, dom här killarna spelar inför 15 000 åskådare och pluggar samtidigt. Det här är drömmen”. Det var lite där som den flamman tändes för att åka till USA och spela hockey, berättar han.
– Jag tog kontakt med en gammal vän i Göteborg som heter Kattis Hysén. Hon hjälper svenska idrottare att komma i kontakt med amerikanska skolor. Vi började kolla på universitet och hur hela systemet där fungerar. Då tipsade hon mig att kolla på Shattuck St. Mary’s i Minnesota. Det kunde vara en bra förberedelse inför collegehockeyn.
Det visade sig vara en skola som haft många stora hockeyspelare i sitt program genom åren.
– Jag åkte över och gjorde en visit på skolan där jag fick träffa coacher och lärare. Jag blev förälskad i skolan på en gång och den fantastiska historien med (Sidney) Crosby, Jonathan Toews, Derek Stepan och Zach Parise som också gått där. Här kunde jag gå i skolan och samtidigt få bästa möjliga hockeyutbildningen. Efter första ring, då jag var 16 år, flyttade jag över dit. Det är bästa beslutet jag tagit, ler han.
Foto: Bildbyrån/Andreas L. Eriksson
”EN INTELLEKTUELLT STIMULERANDE MILJÖ”
Skolgången och hockeyframgångarna på Shattuck St. Mary’s innebar också att Alexander Fällström kom in på en av världens mest kända skolor, Harvard University i Boston.
– När jag åkte över hade jag egentligen ingen aning vad jag skulle förvänta mig. När skolan började och säsongen drog igång började collegecoacherna vara där och scouta. Då fick jag också snabbt kontakt med olika skolor och erbjöds en plats på Harvard.
– Då fick jag gå igenom en antagningsprocess med tester och intervjuer som tog närmare ett år.
Det måste ha varit inspirerande både hockey och studiemässigt?
– Ja, verkligen. Jag åkte över med målet att göra det bästa av båda världar. Nu fick jag verkligen chansen att göra det. När jag åkte till Amerika fick jag höra att det bara var för ”blaj”, ha roligt och njuta av den amerikanska kulturen, men det var aldrig min tanke. Jag skulle bli bäst och få spela under Tom Wards ledarskap som hade haft dom killarna jag nämnde tidigare. Att få den möjligheten var helt fantastiskt och betydde jättemycket för mig som hockeyspelare.
– När jag kom till Harvard fick jag spela för Ted Donato som har 13-14 säsonger i NHL bakom sig. Rent hockeymässigt kunde jag inte ha bättre mentorer.
Hur var det att leva i den miljön som är på och kring Harvard University?
– Jag älskade det och jag fick träffa en fantastisk blandning av människor från världens alla hörn som hade olika intressen. Allt från matematik och medicin till någon som pluggade till att bli doktor, men som på kvällarna var quarterback i det amerikanska fotbollslaget. Sedan var det någon som höll på att bli en världskänd violinist och så vidare.
– På så vis fick jag träffa väldigt roliga och intressanta människor. Det var en fantastiskt intellektuellt stimulerande miljö. Dessutom gillar jag att ha mina dagar fullspäckade och det är bästa sättet för mig att hålla fokus.
– Oftast körde vi en träning på morgonen. Sedan var jag i skolan mellan nio och två. Efter det var jag vid rinken halv tre, gymmade lite, tillbaka för att käka middag och plugga några timmar.
VÄNNERNA SKADADES I BOSTON-BOMNINGEN
Någonting Alexander Fällström också uppskattade mycket på Harvard var sammanhållningen.
– Vi bodde på skolan och det var verkligen en fantastisk lagsammanhållning. Du vet också att ingen kommer bli trejdad, uppskickad eller nedskickad. Jag fick bo med mina bästa kompisar och gör allt tillsammans med laget så det blev en fantastisk lagkänsla.
Just när Alexander Fällströms tid på Harvard var över och han hade flyttat vidare till Boston Bruins organisation fick han uppleva en stor tragedi. Den 15 april 2013 utsattes Boston Maraton för ett bombdåd där fem människor dog och 264 skadades. Bland dom skadade fanns flera av hans vänner.
– Jag hade klasskamrater som skadade sig rätt illa. Framför allt var det en kille som fick stora brännskador på ena sidan av kroppen.
– När en sådan sak händer känns det väldigt nära. Det här var precis när jag sajnat mitt kontrakt med Boston så just den dagen var jag nere i Providence. Jag avslutade säsongen där så jag pendlade och åkte till Harvard för en del kurser. Däremot var jag i Boston när dom jagade dom misstänkta.
– Hur hemskt det än var så var det fantastiskt att se hur verkligen staden slöts samman, ”Vi ska ta oss igenom det här”, berättar Alexander Fällström med en beundran över sin tidigare hemstads invånare.
– Folk tog verkligen hand om varandra. Vi pratar ändå om en amerikansk storstad, men det kändes som en liten by med 30 människor. ”Nu stänger vi ner stan och ska hitta dom här killarna”. Så var det verkligen.
– Jag var på campus när det kom dit hundratals polisbilar och dom plockade den andra killen i Somerville som ligger bara tio minuter från Harvard.
Hur mår din kompis som brännskadade sig?
– Nu var han inte en av mina närmaste kompisar, men jag känner honom. Han spelade inte hockey utan var basebollspelare. Av det jag förstått har han återhämtat sig och också gift sig rätt nyligen.
Har du kontakt med dina kompisar från Harvard?
– Där är sociala medier bra. Vi har kontakt via Facebook och så vidare. Vi var på en av mina rumskompisars bröllop i Boston förrförra sommaren. Nu är det flera av kompisarna som förlovat sig så jag tror det blir flera bröllop framöver, skrattar Fällström och fortsätter:
– Vi är åtta stycken från vår årskurs som fortfarande håller kontakten.
Foto: All Over Press
”FICK TA EN DEL SKIT NÄR JAG FLYTTADE ÖVER”
Det blev aldrig NHL-spel för Alexander Fällström, men det är inget som han grämer sig speciellt mycket över i dag då karriären är över.
– Jag fick två träningsmatcher med Boston och det var väldigt roligt. Visst hade det varit roligt att spela i NHL, men jag ser bara tillbaka på min hockeykarriär med glädje. Även om många år har varit svåra och jobbiga har hockeyn gett mig så mycket.
Det har utbildningen också. Forwarden, med Cirkus Brinken som moderklubb, är tacksam över att ha en gedigen utbildning med sig in i sitt civila liv.
– Som jag sa med Shattuck så är det ett av dom bästa besluten jag tagit. Den utbildningen jag har i dag har verkligen gett mig möjligheten att börja en ny karriär som jag inte alls hade kunnat göra om jag inte haft den.
– Jag fick, som sagt var, ta en del skit när jag flyttade över, men jag tror inte riktigt folk visste vad det var då. Folk vet lite mer i dag, men jag tycker inte att dom vet tillräckligt. Nu är jag självklart partisk, men jag ser det nästan som en ”no brainer”.
– Du kommer inte kunna spela hockey hela livet. Även om du är en superstjärna kan din karriär vara över på en sekund. Står man då där utan en plan kan det bli tufft.
Det låter som du är väldigt tacksam över valet du gjort med att skaffa dig en bra utbildning.
– Ja, jag är väldigt tacksam. Min lillebror, William, är över och spelar collegehockey nu. Han bestämde sig tidigt för att köra collegehockeyn. Han är på Quinnipiac University nu. Det är ett jättebra universitet och han får spela under Rand Pecknold som är en av dom mest framgångsrika collegecoacherna som är aktiva nu.
– William får verkligen chansen att utvecklas både som hockeyspelare och människa, vilket jag tycker är det viktigaste som universiteten gör. Du har dina fyra år där du får tid att hitta dig själv som människa, stenhård träning och spela en bra hockey.
– Det finns många olika vägar till NHL-hockeyn och jag tycker att det här är en av dom bättre. När du kommer från juniorhockeyn och slängs direkt ut i proffshockeyn är man ganska omogen. Här får du verkligen chansen att utvecklas och slussas in.
– Nu vet jag inte hur statistiken ser ut idag, men för några år sedan var det collegehockeyn som fick in flest spelare till NHL. I USA:s VM-lag i år fanns bland annat Adam Fox med. Han spelade faktiskt för Harvard den här säsongen. Jag har även ett antal lagkamrater som i dag har framträdande roller i sina lag. Bland annat Alex Killorn i Tampa Bay och Jimmy Vesey i New York Rangers. Det är två killar som dessutom spelat VM.
Foto: Ronnie Rönnkvist
HAMNADE I LONDON
I dag bor och jobbar Alexander Fällström i Chelsea som ligger i västra delarna av London.
– När jag lade av var det ”mot nästa grej”. Jag har en examen i nationalekonomi och vill jobba inom finans.
– Jag ville ut och testa lite olika grejer, gjorde ett par praktikperioder och ville lära mig så mycket som möjligt. Det som drev mig då jag spelade hockey var att varje dag vara lite bättre än vad jag var dagen innan. Det som fick mig att gå upp och sängen varje morgon var att jag ville vara den bästa versionen som möjligt av mig själv.
– Som hockeyspelare försökte jag alltid bli den bästa möjliga hockeyspelaren, hitta dom här extra procenten. Samma tankesätt har jag tagit med mig in i näringslivet.
– För att göra ett sidospår in till universitetsstudierna, företag gillar att anställa folk med en idrottsbakgrund och en utbildning. Som idrottare har du det här drivet, ambitionen och disciplinen som är väldigt uppskattat inom företag. Där har hockeyn hjälpt mig väldigt mycket.
– Jag gjorde först lite intervjuer i Sverige. Sedan var jag en sväng i London, jag reste väldigt mycket och var även en sväng till New York, vilket var en otrolig upplevelse. I mars förra året flyttade jag till London permanent.
Vad är din syssla där?
– Vi jobbar inom kapitalförvaltning och jag jobbar som analytiker. Där jobbar jag med olika finansiella instrument som aktier, obligationen och optioner. Jag handlar med dom och analyserar det vad som händer med Brexit, handelskriget mellan USA och Kina och alla sådana grejer.
Du kommer från den svenska kulturen och har mycket av den amerikanske kulturen i dig, har det varit en stor kontrast att då komma ner till England och jobba?
– Det som hjälpt mig lite är att jag jobbar med ett skandinaviskt team. Jag har svenskar runt omkring mig och pratar väldigt mycket svenska, vilket är väldigt skönt.
– Sedan sitter jag i Europas finanskvarter och det är definitivt lite av en kulturkrock. Man måste vara en kameleont och försöka anpassa sig så mycket som möjligt. Annars blir man överkörd.
Blir det någon hockey i London?
– Jag har inte stått på några skridskor sedan jag lade av, men nyligen träffade jag Calle Ackered. Jag visste att han spelade i England, men trodde att han var en bit utanför London. Det visade sig att där han bor och spelar är bara 40 minuter utanför stan, så nästa säsong ska jag definitivt åka dit och se när han spelar.
– Sedan åker jag över så ofta jag kan för att se på min lillebror när han dominerar där borta. Givetvis följer jag Djurgården också. Dels försöker jag kolla så ofta jag kan, dels får jag även liveuppdateringar hela tiden. Är det inte från spelarna så är det från någon kompis som är där och kollar. Djurgården är något jag håller väldigt nära mitt hjärta.
Den här artikeln handlar om:
