”Åk hem dit du kom från, svartskalle!”

Ishockey och invandrare – del 4: Rasism

Rasism inom ishockeyn är något det sällan – för att inte säga aldrig – talas om. Finns den inte? Eller är det helt enkelt så att ingen vågat ställa frågan?
– Man har ju hört ”åk hem dit du kom i från svartkalle” ett antal gånger och det är klart att man lackar lite, säger Dragan Umicevic.

STOCKHOLM/JÖNKÖPING/KARLSTAD. Yared Hagos båda föräldrar är från Etiopien. Mark Owuyas mamma är från Ryssland och hans pappa från Uganda. Daniel Rahimis pappa är från Iran. Samtliga är födda i Sverige. Dragan Umicevic båda föräldrar är från den bosniska sidan av forna Jugoslavien och kom till Sverige och han till Sverige vid fyra års ålder.

Känner ni er svenska?
Yared Hagos: Både och. Eftersom att jag är svart så kommer jag ju aldrig vara svensk, det är inget att hymla om. Folk ser mig inte som svensk och jag kommer aldrig se mig som svensk eftersom att jag har etiopiska föräldrar. Det är något jag vill bevara och ta vara på också. Jag är stolt över det.

Dragan Umicevic: Jag har väl aldrig känt mig jätte-, jätte- jättesvensk. Det är svårt att känna när man kommer från den bakgrunden jag gör, båda föräldrarna är jugoslaver.

Mark Owuya: Jag bor i Sverige och har bott här hela mitt liv så jag kan ju inte känna mig som annat än svensk. Men hudfärgen gör ju att man alltid kommer bli bemött på ett annat sätt. Precis som folk bemöter killar och tjejer olika.

Daniel Rahimi: Jag har alltid känt mig ganska svensk men alltid varit medveten om att jag sett annorlunda ut förstås. Samtidigt är jag stolt över den iranska sidan av mig och att jag har rötter där.

Avundsjuka bakom påhopp
Det talas sällan om rasism inom ishockeyn och rubrikerna om att någon spelare eller ledare slängt ur sig något rasistiskt är lätträknande.
– Enda gångerna jag hört saker är när jag var yngre och då var det mest föräldrar. De var lite avundsjuka och sådär, jag var ju duktig och tog mer plats. Det fanns väl dem som ville att deras egna barn skulle vara bättre, säger Hagos.

Dragan Umicevic berättar att han flera gånger fått höra rasistiska saker på isen. Även på senare tid i elitserien.
– Man har ju hört ”åk hem dit du kom i från svartkalle” ett antal gånger och det är klart att man lackar lite. Men det är väl i stridens hetta… vad fan ska man göra? Det är bara att acceptera.

Varför förs inte sådana saker upp till ytan?
– Det är inte så många invandrare som spelar så de som bestämmer kanske inte tar det på så stort allvar, säger Umicevic och berättar sedan om en händelse när en spelare gick långt över gränsen.
– Det var en snubbe som sa en sak till mig och jag blev så förbannad att jag ville slå på honom direkt. Jag berättade det för min dåvarande tränare och han ringde till deras sportchef och sa att de skulle gå ut med detta och hänga ut spelaren i tidningen och sådär. Då blev det förstås ett jävla liv direkt så det blev ju inget av det hela.
– Men jag vill inte gå ut i tidningarna heller sådär, jag vill inte att det ska bli någon stor grej av det. Men jag kan tänka mig att det är värre för en mörkhyad om någon säger ”jävla neger” eller något. Det känns på något sätt värre, säger någon ”jävla jugge” till mig så skiter väl jag i det.

Daniel Rahimi, som är känd för att inte backa från en fight, tror sig blivit skonad från rasistiska glåpord lite tack vare sin kroppshydda.
– Jag har ju fått höra ”jävla turk” och sånt förstås. Sen har jag haft fördelen av att vara ganska stor även i ung ålder och har nog därför blivit ganska skonad från sådant. Men det är klart att jag fått höra en del, speciellt i junioråldern. Jag tror att i hockeyn finns det någon typ av stolthet som gör att man skulle dra sig länge för att ta upp något sådant med tränare eller andra ledare.

Tror ni att era karriärer hade sett annorlunda ut om ni hetat Nils Andersson?
– Den frågan har jag ofta ställt mig. När jag var yngre sa pappa alltid att: ”om du och en svensk är jämnbra så kommer de spela svensken före dig hundra av hundra gånger, så du måste alltid vara lite bättre för att få chansen”. Då svarade jag alltid ”äh, så är det inte alls”, men nu när jag har blivit äldre så har jag förstått att det kanske låg någonting i det där ändå. Jag har lite exempel men det är inget jag gå ut med i media, säger Umicevic.

”Hade sett annorlunda ut om jag haft ett annat namn”
Yared Hagos håller med, men påpekar att det inte går att fundera på för ofta.
– Ja, det tror jag att den hade gjort. Men man kan inte tänka på sånt, det har man inte råd med och det står för mycket på spel. Man måste tänka att platsar man så platsar man, det kvittar vilken bakgrund man har. Jag tvivlar på att klubbar har råd att tänka på annat sätt.

Daniel Rahimi:
– Det det tror jag faktiskt. I alla situationer, till exempel när jag blev draftad, har det ju alltid stått att jag är iranier/halviranier, sen om folk tyckt det varit exotiskt eller om det varit till min nackdel, det vet jag inte. Men jag tror det hade sett annorlunda ut om jag hade haft ett annat namn.

Både Rahimi och Umicevic tycker att de fått väldigt mycket uppmärksamhet just på grund av sina utländska efternamn och sitt utseende.
– Mitt namn syns och mitt utseende sticker ut på hockeyplan. Det har alltid stått mycket om mig i tidningar och kommentarer. Det är lätt att kommentera någon som syns med sitt namn eller utseende. Sen om det är postivt eller negativt vet jag inte här heller, men det är nog både och, säger Rahimi och fortsätter:
– Har det stått något om mig har det varit nästan alltid nämnts att pappa är invandrare med iransk bakgrund. Det är som att det tillhör mitt cv. Precis som att spelare har bra skott eller bra skridskoåkning så har jag i min repertoar att jag är invandrare, trots att det inte har någonting med mitt hockeyspelande att göra. Men jag har fått vänja mig vid det.

När Dragan Umicevic kom upp i Södertäljes A-lag var han jättetalangen som skulle mer intresse bland stadens många invandrare.
– I Södertälje var jag alltid det stora samtalsämnet. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, folk skulle alltid prata om en. Det kunde vara matcher då jag var totalt osynlig men ändå skulle alla kommentera mig, medan spelare som presterat något bra kunde det inte stå en rad om. Det blev lite konstigt ibland.

Text: Mårthen Bergman