Vinstmaskinen som ska hjälpa nykomlingen till SM-guld

Djurgården toppar Riksserien, som nykomlingar, och börjar ses so en guldkandidat. Bakom lagets superkedja finns en 30-årig veteran, som med sina fem SM-guld ska föra in vinnarmentaliteten hos stockholmarna.
– Ingen förväntade sig att vi skulle ligga i toppen av Riksserien. Vi har bara kört på, säger Alexandra Palm till hockeysverige.se.

JOHANNESHOV (HOCKEYSVERIGE.SE)

Alexandra Palm, 30, tillhör kategorin mest rutinerade spelarna i Riksserien. Hon har gått den långa vägen dit från Tullinge via Norsborg, Botkyrka, Märlarhöjden/Bredäng, Carleton Ravens (Ottawa) och Segeltorp. Nu har hon alltså hamnat hos Nisse Ekman och Danijella Rundqvist i serieledande Djurgården.

På sitt CV har hon inte mindre än fyra SM-guld med Mälarhöjden/Bredäng och ett med Segeltorp. Men det var på Brantbrinks IP i Tullinge, alltså inte långt ifrån den riktiga ”Mulle”-skogen på Lida, som hockeykarriären började.
– Jag började, såklart, för att min storebror började spela hockey. Mina tankar då jag var liten var att han var så fruktansvärt dålig så jag ville visa hur man gör, skrattar Alexandra Palm när hockeysverige.se träffar henne för en intervju på anrika Hovet.
– Jag spelade med grabbar då fram till jag var tio år eftersom det inte fanns någon damhockey där då. Det fanns ingen hall på Brantbrink då utan det var uterink som gällde.

Hur minns du kvällarna som barn hemma på Brantbrinks IP i Tullinge?
– Det var mörkt, stjärnklart och ofta kallt. Det här härdade mig på något sätt. Ibland regnade det givetvis också och ramlade du då så blev du verkligen dyngsur. Ibland snöade så att pucken försvann i snön. Om man tänker tillbaka på det nu så minns jag det som att det mysigt att fått vara med om det.
– Efter Tullinge blev det Norsborg eftersom vårt lag hade splittrats. Norsborg gick sedan in i Botkyrka Hockey och då spelade jag i deras B-juniorer.

I Botkyrka Hockey blev inte tillvaron vad Palm hade förväntat sig.
– Där fick jag lite motstånd från tränarna för att jag var tjej. Dom tyckte inte att det passade sig. Det var speciellt en tränare som verkligen tyckte att tjejer inte skulle spela med grabbar. Han var väldigt rakt på sak med det. Det var inte att jag var sämre än någon annan utan han uttryckte det ganska klart att det handlade om att jag var tjej.
– Det var också då jag gick över till M/B:s damlag. Jag var 18 år då och kände mig väldigt liten. Medelåldern då i M/B var kanske runt 27-28 år.

Alltså ”tanter”?
– Ja, så var det, säger Palm med ett leende och fortsätter:
– Men det var ändå jätteroligt. Dom lärde mig mycket vad det gällde disciplin och så vidare.

Ylva Lindberg.

Alexandra Palm vann alltså fyra SM-guld med Mälarhöjden/Bredäng mellan åren 2002 och 2006 innan hon flyttade över till Kanada för att spela Carleton Ravens.
– Jag skulle säga att tjejerna i Riksserien idag är mycket mer tekniska jämfört med hur det var innan jag åkte över till Kanada. Det känns som gänget jag kom till i M/B var ett gäng ”brunkare”, Ylva Lindberg, ”Linkan” (Jenny Lindqvist) och alla dom här tjejerna. Jätteduktiga på att åka skridskor men också stora tunga ”brunkartjejer”.
– En av mina favoriter från tiden i M/B var ”Krickan” (Kristina Bergstrand). Hon spelade i landslaget och var runt 35 eller 36 år när jag kom dit. Hon gjorde allt mellan himmel och hav när hon tränade och var en riktig förebild för mig.
– Vi var så otroligt överlägsna då, men ser man till idag så håller alla lag i Riksserien samma kvalité som ett lag höll då. Samtidigt tror jag att M/B-kvalitén var något sämre än vad lagen är idag. Det som är roligt idag är att serien är så oförutsägbar. Alla lag har en otrolig kvalité.

Vad tror du ligger bakom den här utvecklingen i damhockeyn?
– Jämfört med då finns det bra mycket mer pengar i damhockeyn nu. Om vi ser till Djurgården så finns det tjejer som kan jobba halvtid och träna mycket, men även ha tillgångar till lägenheter, kunna bo nära hallen, träna med killar, gå på hockeygymnasium och så vidare. Just det här att förutsättningarna som folk vill att vi ska ha är fixat så att det nu mera finns.

Ser du att det mediala intresset också har ökat?
– Absolut! Det tror jag är jättebra och betyder mycket för oss. För oss är all media bra media. Så fort det skrivs om damhockey så är det någon som läser det även om det inte alltid är det bästa som sägs.

Efter fyra SM-guld med Mälarhöjden/Bredäng åker Alexandra Palm över till Ottawa för att spela med Carleton. Den här tiden kom att betyda mycket för henne på isen men även vid sidan av.
– Jag växte mycket som person och lärde mig mycket genom att vara själv i ett annat land och spela deras hockey. Den passade dessutom mig ganska bra. Jag är ingen teknisk spelare utan är en ”brunkis” som gärna gör skitjobbet. Jag ”grottar” och smäller på någon hellre än att dra någon vid blålinjen.

Här träffade Alexandra Palm också sin fästman, Djurgårdens tränare Jared Cipparone.
– Ja, det var där jag träffade Jared, säger Alexandra Palm med ett leende och fortsätter med att berätta om att det faktiskt fungerar riktigt bra att ha sin blivande man som tränare.
– Han kom in redan under sista säsongen i Segeltorp. När det blev lite strul där hoppade han bara in. Han har själv spelat på hög nivå och var verkligen jätteduktig som spelare. Jag visste att han hela tiden velat bli tränare. När chansen nu fanns så sa jag att han kunde hjälpa till. När han kom in så visade sig att tjejerna verkligen älskade honom direkt.
– Vi sa ganska tidigt, när jag kände att han kommer stanna kvar, att här är här och hemma är hemma.

Fungerar det?
– Ja, det funkar, men man biter sig i tungan ibland, så är det. Jag håller igen kan man väl säga.

Känner du att han ibland driver på dig hårdare än övriga i laget?
– Han kan vara tuff mot mig, ja, och det är då som jag biter ihop (skratt). Det blir så när man känner någon så väl och kan säga vad som helst till varandra, men samtidigt kan man inte säga vad som helst till honom här på träningarna och matcherna. Men det funkar faktiskt väldigt bra måste jag säga.

Flyttade ni över till Djurgården samtidigt?
– Nej, han blev tillfrågad först av Nisse, Dani och ”KG” (Stoppel) om han ville träna Djurgården, vilket han ville.
– Jag var själv inte klar med hockeyn samtidigt som Djurgården tog över Segeltorp. Då vart det naturligt för mig att följa med. Jag har arbete och hus här i stan så jag tittar inte på andra lag för att gå någon annanstans.

Hanna Olsson.

Trots att Djurgården är nykomling så leder man idag Riksserien före Linköping och Luleå.
– Först och främst har vi fått jättebra värvningar, vilket inte kan ha undgått någon. Vi har Tina Enström, Andrea Dalen och Hanna Olsson bland andra. Dessutom har vi en jättebra stämning i laget, vilket betyder jättemycket.
– Vi hade gjorde det bra i ettan, men det hade alla förväntat sig att vi också skulle göra. Sedan är det ingen som förväntade sig att vi skulle ligga i toppen av Riksserien. Vi har bara kört på och hela tiden har det känts så himla bra. Att dessutom vinna matcher skapar en bra känsla hela tiden.

Är det ett svaghetstecken för Riksserien att Djurgården som nykomling kan leda serien efter 13 omgångar?
– Nej, det tror jag inte. Jag tror att det handlar om att vi har många starka tjejer i laget. Många av lagen har dessutom inte mött oss och har ingen aning om vad man ställs emot. ”Oj… Djurgården var visst bra fast dom spelade i ettan förra säsongen”.

Leif Boork.

Under förra säsongen fick Alexandra Palm äntligen chansen att spela i Damkronorna, trots att hon spelade i Division 1. Den här utmaningen blev också som en kick för henne i sitt hockeyspelande.
– Det var Leffe som ringde och ville ha mig med på sommarkamperna förra året. Jag behövde någonting för att hålla motivationen uppe eftersom det här blir min 25:e säsong som hockeyspelare. Då är det naturligt att man som tjej börjar tänka om man ska skaffa familj, vad blir nästa steg, hur länge kommer kroppen orka och så vidare.
– När jag kom med på läger efter läger och insåg ”shit vad jag får vara med” var det jättekul och bra för min motivation att vilja fortsätta. Sedan var jag reserv i VM och då kändes det att jag självklart orkade satsa en säsong till.

Var det trots allt en besvikelse att du inte fick chansen i VM?
– Både ja och nej. När Leffe ringde första gången och bad mig vara med på campen tänkte inte jag att jag kanske skulle få spela VM.
– Jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig då jag kom med i landslaget utan gick dit och bara gjorde det jag brukar göra. Det är jätteroligt att han tycker om den spelaren jag är och att jag kom så långt som till att vara reserv i ett VM. Det betyder jättemycket för mig i min ålder att veta att du fortfarande kan ta dig till ett landslag.

För tillfället spelar Damkronorna en fyranationers-turnering i Sundsvallstrakten, men då utan Alexandra Palm.
– Jag var med till Finland i senaste turneringen och dessutom på en av camperna i somras, men jag är alltså inte med nu.
– Jag kan inte göra annat än mitt bästa när jag går ut och spelar samtidigt som Leffe tittar på väldigt mycket matcher. Landslaget lockar absolut och kommer jag med är jag glad och något att hela tiden sträva emot.