SDHL-backen tillbaka efter huvudskadorna: ”Det var vissa gånger som jag inte ens visste vad jag hette”

Inom loppet av ett år drabbades Tilda Antonsson av tre hjärnskakningar. SDHL-backen berättar nu för hockeysverige.se om den tuffa vägen tillbaka efter smällarna som förändrade hennes liv – och riskerna hon tagit genom att fortsätta karriären i Göteborgs HC.
– Jag vill inte tänka så mycket på det. Då blir jag istället rädd på isen och då kan det komma en smäll på grund av att jag är rädd, säger Antonsson.

GÖTEBORG (HOCKEYSVERIGE.SE)
Göteborgs HC har haft en tuff inledning på lagets första säsong i SDHL. Efter nio matcher har laget 16-50 i målskillnad och noll poäng. En av lagets nyttigaste spelare så här långt har varit den tidigare Sundsvallsspelaren Tilda Antonsson. Men resan tillbaka till högsta serien har inte varit spikrak för henne.
– Tiden i Sundsvall var kul. Vi var nykomlingar där också. Visst hade vi tufft första helgen här i Göteborg, men i Sundsvall kunde vi mitt under säsongen förlora matcher med 10-0. Det känns mer jämt här än vad det gjorde då, säger Tilda Antonsson till hockeysverige.se och fortsätter:
– Det var ändå en stor skillnad att komma från Skåre (idag: Färjestad) till Sundsvall eftersom alla ville mera och bli bättre hela tiden. Det var inte riktigt samma sak i Skåre. Klart att även dom ville bli bättre, men inte på den nivån.

Efter en säsong i Sundsvall väljer Tilda Antonsson att återvända hem till Värmland för spel med Färjestad.
– Jag ville komma närmare hem för familjens skull. Det var ändå sex timmar i bil enkel resa och pappa hade fått lite hjärtproblem. Leksand hade funkat eftersom det bara är tre timmar, alltså en halvering. Samtidigt startade Färjestad upp. ”Clerra” (Clarence Magnusson), en riktig eldsjäl, han fixade så jag kom hem till Färjestad istället.

Det blir bara tio matcher i Färjestad säsongen 2014/15. Anledningen till det var skadeproblem.
– Ja, jag var skadad mycket, två hjärnskakningar. Första hjärnskakningen fick jag den 27 september. Jag vilade en vecka, gjorde comeback mot samma lag och fick en ny hjärnskakning i samma period och minut som den första. Då blev det vila sex veckor. Jag kom tillbaka, men gav mig i början av kvalet på grund av hjärnskakningarna.
– I början tyckte jag ändå att jag mådde hyfsat bra. Sedan var jag och min bästa kompis, Caroline Siik, på Summerburst här i Göteborg. Jag hade inte känt något speciellt mer än att jag blev lite tröttare än vanligt. På festivalen svimmade jag. Det var förmodligen för mycket ljud, ljus och folk, allt gjorde att det blev för mycket för hjärnan.
– Jag sa till ”Carro”, eftersom allt började flimra, att nu svimmar jag. Hon fick ändå tag i mig och lade mig ner.

Foto: Bildbyrån/Mathias Bergeld

”HAN TYCKTE BARA JAG VAR LAT NÄR JAG LÅG OCH SOV”

Trots att Tilda Antonsson svimmat på festivalen fortsatte hon att leva ett ganska vanligt liv.
– Jag trodde att det var en slump att jag hade svimmat. Sedan var vi på en festival i Karlstad. Samma sak hände då också, att jag svimmade då vi skulle gå hem. Jag slog i huvudet i asfalten och fick en ny hjärnskakning. Med andra ord fick jag tre hjärnskakningar på mindre än ett år.
– Efter den sista av dom tre var det vissa morgnar jag inte ens kom upp ur sängen och ibland gick jag runt som en jäkla grottmänniska. Jag kunde ligga i soffan, ta det hyfsat lugnt och sedan sa det bara ”bang” så fick jag världens huvudvärk. Då var det bara att lägga sig och jag sov jättemycket under den här tiden.

Kunde du jobba?
– Första tiden var jag sjukskriven 50 procent. Men jag hade ingen fast anställning utan jobbade bara extra på olika ställen. Det tror jag inte gjorde saken bättre eftersom jag blev så stressad över att jag kanske inte kommer upp ur sängen och behöver ringa chefen och säga att det var lite kämpigt just den dagen.
– Egentligen skulle jag nog varit sjukskriven 100 procent och det var vissa gånger som jag inte ens visste vad jag hette då jag gick från jobbet eller att jag inte kom upp för trappan till lunchrummet och sådana grejer. Jag är en sådan jäkla vinnarskalle och ville verkligen inte att sådana saker skulle få ta över.

Hur tog familjen det här?
– Just då bodde jag med före detta pojkvännen i Karlstad, men jag mådde helt åt helsicke ibland. Samtidigt tror jag inte att han förstod hur det var. Han tyckte bara jag var lat när jag låg och sov. Jag tror inte heller riktigt att mamma och pappa förstod i början. 

HADE SAMMA LÄKARE SOM SANNY LINDSTRÖM

Det blev knappt något spel alls för Tilda Antonsson förra säsongen, bara några strömatcher med BIK Karlskoga/Filipstad i Division 2.
– Jag hade samma läkare som Sanny Lindström och dom här som har haft samma problem som jag. Jag gjorde magnetröntgen, gjorde alla tester och gick hos en psykolog. Vid den här tiden förra året fick jag göra väldigt mycket tester eftersom jag hade problem med närminnet. Jag glömde saker hela tiden.
– Den läkaren jag hade hon sa till mig att jag inte får spela hockey något mer, så jag var utdömd. Då trissade den här tävlingsmänniskan igång i mig ”Jag ska bevisa att jag kan komma tillbaka”. 
– Det tog ett år innan jag kunde börja träna ordentligt. Jag började träna lite lätt och tyckte att jag mådde bra även om jag hade hjärntrötthet enligt psykologen. Han pratade då med min chef på Intersport ”Hon kanske behöver gå in fem minuter om hon känner sig trött” så han var medveten om varför jag gjorde det, att jag behövde sitta i ett mörkt rum för att sedan komma tillbaka. Nu var det bara en eller två gånger som jag behövde sätta mig på chefens kontor, stänga dörren och släcka lampan för att försöka komma till liv igen.
– Förra säsongen spelade jag sedan med amatörerna hemma i Kristinehamn. Det var allt från sådana som aldrig spelat hockey förut till gamla avdankade hockeyspelare. Det kändes ändå ganska bra och det var jättekul. Då fick jag upp glädjen igen och när jag såg att Göteborg tog platsen från Sundsvall så tänkte jag ”Jag kanske ska försöka”.

Sagt och gjort så blev det ett försök att ta plats i SDHL för Antonsson.
– Göteborg har ett bra upplägg där du kan spela i Division 1 om du inte platsar i SDHL. Vi tog kontakt med Göteborg så jag började träna ordentligt i juni, mer seriös träning mer än att bara åka runt och ”lajja” lite en timme en eller två gånger i veckan.

Foto: Ronnie Rönnkvist

”DET KÄNNER JAG MIG STRESSAD SOM FAN ÖVER”

Hur mår du idag?
– Jag mår faktiskt bra, säger Göteborgsbacken med ett stort leende.
– Jag vet att jag har hjärntrötthet och hur jag ska hantera det på rätt sätt.

Är du inte rädd för att få flera smällar i huvudet, det kan ju stänga karriären och ge dig ännu tuffare sviter att få leva med resten av livet?
– Klart att det kan vara så, men jag vill inte tänka så mycket på det. Då blir jag istället rädd på isen och då kan det komma en smäll på grund av att jag är rädd.
– Självklart tänker jag mig för en eller två gånger så jag inte kommer in lågt in mot sargen eftersom det då kan komma någon bakifrån och trycka till. Skulle jag ha tänket att jag blir rädd så kan det bli farligare.

Du började träna i juni, hur lång efter är du dom andra i laget?
– Det känner jag mig stressad som fan över, men samtidigt får jag inte heller chocka kroppen. Då kan jag gå sönder istället så jag får ta det stegvis.
– Klart att jag ligger några hack efter med kondition och styrka, men hjärnan är inte 100 procent på grund av tröttheten. Det är kanske där jag tappar mest plus att jag inte har styrkan helt hundra ännu heller. Jag är i alla fall hyfsat ikapp idag.
– Sedan ligger jag tio kilo under mot vad jag gjorde i Sundsvall. Då vägde jag runt 67 kilo men idag är jag glad om jag ligger på 60 kilo.

”TYKCER INTE ATT VI GÖR BORT OSS”

Hänger du med bra på matcherna redan?
– Ja, det tycker jag. Hyfsat i alla fall (skratt). Det funkar, men sedan är det allt med tajming och sådant som ska tillbaka. Det är vad jag har mest svårt med.

Hur vill du sammanfatta Göteborgs inledning av SDHL?
– Jag tycker vi är med och inte att vi gör bort oss. Absolut inte med tanke på att vi har ett helt nytt lag. Jag tror att vi har fem spelare kvar från förra säsongen. Sedan är resten nya. Vi gör bra matcher och kämpar in i det sista.
– Visst, vi kanske kommer igång lite sent i matcherna men samtidigt håller vi ner siffrorna. Vi är så nära varje gång, men tar några matcher att komma in i det.

Hur tänkte du själv första matcherna då det började rassla till rejält bakåt?
– Det var inte kul, men samtidigt tror jag att det blev en chockstart för oss att börja med Modo, Modo, Luleå. Det är två lag som är väldigt spelskickliga. Matcherna därefter har vi ändå kommit upp och helgen efter hade vi Modo igen och då var det fyra mål. Visst, det är fyra för mycket, men det var inte sju mål. Idag mötte vi AIK (läs söndag) och då släppte vi bara till två mål, men det blev ändå en uddamålsförlust.
– Nu gäller det för oss att kämpa på, våga göra första målet och våga leda en match. Jag tror att det är vad vi har svårt med, vi vågar inte riktigt att föra matchen. När vi väl ligger under vågar vi spela vårt spel och då kommer vi nästan ikapp. Exempelvis förlorade vi mot Leksand med 8-6 men vi vann sista perioden med 5-1, avslutar Tilda Antonsson innan hon ska sammanstråla med några av amerikanskorna i laget på stan för lite mat efter matchen.