Den akademiska lagkaptenen ser ljus framtid: ”Som om kvinnorna i Nordamerika skulle ha NHL i ryggen”

Hon är en fyrfaldig världsmästare med en magisterexamen i idrottsförvaltning. För Djurgårdens amerikanska lagkapten Molly Engstrom är hockey mer än en sport. Nu är hon i Sverige för att nörda ned sig i damhockeyns utveckling – samtidigt som hon jagar ytterligare ett SM-guld.
– Att få det här stödet som SDHL-klubbarna får från klubbarna i SHL är ungefär som om kvinnorna i USA och Kanada skulle ha NHL-lag i ryggen, säger Engstrom om ”den svenska modellen” till hockeysverige.se.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Vore det inte för bristen av prickar ovanför o:et i hennes efternamn skulle man kunna ta Molly Engstrom för svensk. Det blonda håret och amerikanskans utseende vittnar precis som namnet om att det finns svenska rötter i hennes släkt. Själv är hon uppvuxen i Wisconsin i den amerikanska mellanvästern, men familjen ska ursprungligen vara från Karlskrona.
– Vi har försökt hitta kyrkböcker och liknande för att få mer information om våra förfäder, men vi har inte hittat något. Det verkar inte som om vi har någon släkt kvar därnere i dag, säger Molly Engstrom när hockeysverige.se träffar henne på SDHL:s upptaktsträff.

34-åringen har tagit en ganska annorlunda väg till Sverige och blivit kapten för Djurgårdens damlag efter att Alexandra Cipparone valde att lägga efter vårens SM-guld. Engstrom spelade nämligen ingen hockey mellan 2013 och 2015. Hon var helt övertygad om att karriären var över, men när den amerikanska damligan NWHL startades upp 2015 – med vidlyftiga löften om löner och förmåner – var hon inte sen att omvärdera sitt beslut och skriva på för Connecticut Whale.

FICK LÖNEN HALVERAD – DÅ FLYTTADE HON TILL SVERIGE

Första säsongen i den nya damligan gick bra. Lönen kom i tid och allt såg ljust ut. Men blott fyra matcher in i den andra säsongen kom dråpslaget. På grund av ekonomiska bekymmer tvingades ligan halvera alla spelarlöner. Det fick Molly Engstrom att sätta ned foten.
– Det tog sig vatten över huvudet ekonomiskt. De fick en summa för att kunna betala löner första säsongen och sedan klarade de inte av att reproducera dem andra säsongen. Det var lite för kortsiktigt och tyvärr saknade man respekten för spelarna och deras liv. Det här blev en stor besvikelse och det är därför jag är här nu, konstaterar hon.
– Jag hade haft kontakt med ”Danni” (Danijella Rundqvist) och fört samtal med henne om att komma hit och spela. Så när det gick åt pipan med NWHL ringde jag henne och vi kom överens.

Foto: Bildbyrån/Stefan Persson

Molly Engstrom fick vara med om en magisk vår som slutade med SM-guld, Djurgårdens första på damsidan. Hon gillade upplevelsen så pass mycket att hon beslutade sig för att återvända.
– Jag blev imponerad av spelet och hur allting fungerade. Det var intressant för mig bara att observera hur det funkar. Jag hade spelat i CWHL (den kanadensiska ligan) och NWHL och där står lagen på helt egna ben, men här i Sverige ingår lagen i samma organisation som herrarnas lag i SHL. Det är så viktigt och hjälpsamt.

På vilket sätt?
– Ekonomiskt. Kvinnlig idrott har svårt att klara sig på egen hand, så att få det här stödet som SDHL-klubbarna får från klubbarna i SHL är ungefär som om kvinnorna i USA och Kanada skulle ha NHL-lag i ryggen. Det är en stor skillnad. Men det stannar inte vid pengar, utan det finns även andra faktorer som är viktiga. Inte minst hockeykulturen som finns i klubbarna och att damerna tillåts få ta del och till och med vara en del av den.
– Ta Djurgården dit jag kom, till exempel. Vi får ett enormt stöd från herrarnas sida och det pågår hela tiden ett utbyte av erfarenheter och diskussioner som gör oss bättre. Nisse (Ekman, sportchef) är en bra mellanhand där eftersom han har insyn i bägge verksamheterna.

FLYTTADE TILL RYSSLAND – FÖR ATT PLUGGA HOCKEY

Molly Engstrom låter mer initierad än en vanlig idrottare skulle vara. Och det finns en anledning till det. Hennes intresse för sporten hon har vigt sitt liv åt sträcker sig långt bortanför det hon har upplevt på isen.
– Jag flyttade till Ryssland för några år sedan och fick en magisterexamen i idrottsförvaltning, berättar hon och förklarar hur det kom sig att hon hamnade i Ryssland av alla ställen.
– Det var i samband med OS i Sotji som de byggde världens första olympiska universitet där. Jag fick ett stipendium så att jag kunde flytta dit, plugga där och skriva en avhandling om gapet mellan Kanada, USA och övriga nationer i den internationella damhockeyn. Det är ett ämne jag är väldigt intresserad av och det är en av anledningarna till att jag är exalterad över att vara här, för att observera och vara en del av den här ligan, se utvecklingen inom damhockeyn.

Molly Engstrom har en imponerande meritlista med fyra VM-guld, silver och brons från OS och två kanadensiska mästerskapstitlar. Hon stod på isen när USA chockerande nog förlorade OS-semifinalen mot Damkronorna i Turin 2006. Svensk damhockey har tagit steg i fel riktning sedan dess och ligger långt efter USA och Kanada i utvecklingen i dag. Djurgårdskaptenen ser ändå en ljus framtid för damhockeyn i Sverige. Dels på grund av orsakerna som hon redovisade ovan, dels för att SDHL som liga blir allt bättre.
– Det är fler och fler lag som blir bra i den här ligan och det är otroligt viktigt. Ta förra säsongen där Luleå och Linköping skulle leka sig fram till final, men där vi och HV71 lyckades slå dem. Eller nu i helgen, när vi förlorade mot SDE som var ett bottenlag i fjol. Att ha bra konkurrens och få fram fler klubbar och spelare som satsar på att bli bra kommer att föra sporten och spelarutvecklingen framåt.