Höll på att lägga av – efter att ha spelat med killar: ”Tjejerna fick inte vara bättre”

Hon ses som en av Sveriges största talanger på damsidan. Men fjolåret blev tufft för Linköpings Linnea Johansson. För hockeysverige.se berättar hon om den tuffa behandlingen hon och andra tjejer utsattes för i Troja-Ljungbys pojklag.
— När killarna började växa, blev rätt stora och tacklades rätt mycket så tycktes det vara bäst att smälla på oss tjejer, berättar 16-åringen för hockeysverige.se.

LINKÖPING (HOCKEYSVERIGE.SE)
Det är inte alls ovanligt att tjejer på den yttersta hockeytoppen i Sverige vittnar om hur positivt det har varit att spela med killar under uppväxten. I det senaste avsnittet av serien Close-Up SDHL berättade exempelvis Djurgårdens Sofie Lundin om hur väl hon hade blivit behandlad av killarna i sin moderförening Jonstorp och hur det även sporrade henne att träna med killar på hockeygymnasiet i sin nuvarande klubb.

Men alla har dessvärre inte upplevt samma positiva erfarenheter att se tillbaka på. Det gäller exempelvis Linnea Johansson. Förra säsongen spelade i HV71 och Trojas damlag samtidigt som hon spelade med Ljungby-klubbens U16-lag tillsammans med bland andra Thea Johansson.

Spel med killarna i Troja blev ingen lyckad kombination. Det gick så pass långt att hon var nära på att sluta med hockeyn.
– Jag spelade i tre lag samtidigt som jag spelade i U18- och Smålandslaget. Det blev mycket och dessutom skulle jag kombinera det med skola, berättar Linnéa Johansson då hockeysverige.se träffar henne för en intervju på Linköpings kansli. I rummet intill sitter trion Pernilla Winberg, Madelene Östling och Jay Hasson och drar upp riktlinjerna för LHC:s fortsatta öden i SDHL.

”SMÄLLA PÅ OSS TJEJER”

Linnéa Johansson fortsätter:
– Det blev väldigt mycket planering och åkande från Ljungby till Jönköping. Ibland var det lite tufft med killarna och då kunde jag alltid komma till HV71. Det var som att komma till en familj och hockeyn fick en helt annan glädje för mig. På så vis tror jag det var bra att HV71 fanns i mitt liv just då.

Hur upplevde du att spela med U16-killarna i Troja?
– Det var mycket… Jag fick många gånger bevisa mer bara för att jag var en tjej. I övningarna fick inte tjejerna vara bättre än killarna.
– När killarna började växa, blev rätt stora och tacklades rätt mycket så tycktes det vara bäst att smälla på oss tjejer. Det var tufft. Jag och Thea blev som en minoritet. Sedan gick jag i skolan med nästan alla i det laget så det var mycket…, säger Linnéa Johansson samtidigt som hon suckar djupt.

Var det även mycket tjafs mellan er och killarna i laget?
– Nej, men det är skillnad hur killar och killar förhåller sig till varandra jämfört med tjejer och tjejer. Det var inget tjafs, men det var rätt tufft ibland och det var flera som tyckte att jag inte var välkommen alla gånger. Det handlade en hel del om vem som skulle få spela och så där.
– Det var inga föräldrar som tryckte på utan det var mer en del killar i laget. Sedan finns det fina killar i det laget också så jag ska inte dra alla över en kam, men det var tufft och spel med tjejerna i HV71 var något som hjälpte mig den tiden i livet.

SPELADE MED MALMÖS JÄTTETALANG

I laget spelade bland andra Helge Grans som idag spela i SHL med Malmö, men han var det aldrig några problem med.
– Helge är en barndomskompis och min familj umgås med hans. Vi umgås till och med rätt mycket och det är jättekul att det går bra för honom. Han har alltid varit en talang och i början kanske inte den som ville spela hockey mest. Ju mer åren gick så fattade man att det var han som det skulle bli något riktigt bra av. Man såg att han hade talangen och drivet.

Helge Grans. Foto: Christian Örnberg / BILDBYRÅN

När vi ställer frågan om Linnéa Johansson saknar att spela med killar så skakar hon på huvudet.
– Nej, det skulle jag inte säga. Det var tuffa år och jag var nära på att sluta. Jag trivs mycket bättre att spela med ett damlag.

Efter den tuffa säsongen valde 16-åringen att lämna både Ljungby och Jönköping för att flytta till Linköping.
– Jag visste att HV71 skulle få nya tränare, men samtidigt visade Linköping intresse för mig rätt tidigt. Jag har varit med Kim (Martin Hasson) och ”Madde” (Östling) i U18-landslaget och vet hur dom fungerar.
– Sedan var jag hit och kollade. Skolan är lite mindre här än vad den är i Jönköping, vilket jag tycker är rätt skönt. Det blir lite mer hemtrevligt med en liten skola och jag trivs bra här.

FICK MYCKET FÖRTROENDE

Säsongen började väldigt bra för nyförvärvet från HV71. På 19 matcher svarade hon för två mål och totalt sju poäng innan hon drabbades av en tuff hjärnskakning på ett U18-landslagsläger i Finland.
– Det började bra och jag fick mycket förtroende. Jag spelade i lite powerplay och var ordinarie. Det var jättekul.

Fick du en större roll i Linköping än vad du hade i HV71?
– HV71 hade många spelare som hade varit på samma positioner under en tid, så det var svårt att komma in i laget och ta dom här stjärnornas plats.
– Här var alla tvungna att bevisa. Det kvittade om man var 25 år eller 15, 16, alla tävlade om platserna. Det tycker jag var härligt.

Vad händer då du får en hjärnskakning som nu hållit dig borta länge från hockeyn?
– Vi var i Finland och jag fick en smäll vid sarghörnet. Smällen träffade först huvudet och sedan revbenen. Först var man rädd att något inne kroppen hade gått sönder, något revben eller något. Jag kände inte av huvudet i början och jag spelade hela tredje perioden.
– När jag hade gått av isen sa det nästa pang och kändes inte alls bra. Sedan hade vi en tuff resdag innan vi kom hem hit. Jag gick några dagar i skolan innan jag insåg att jag inte fungerade.
– Vi hade ingen läkare med oss till Finland som kunde bedöma sådana här situationer. Vi hade en sjukgymnast med oss, men jag tror att det är viktigt att vi även ska ha en läkare med oss. Malou Berggren, som spelar här, berättade att dom i alla fall hade haft en läkare med sig till JVM som bedömde att hon hade hjärnskakning.

Hur tänker du då kring att vi idag inte har läkare på matcherna i SDHL?
– Det är ofta som det inte ens finns några sjukvårdare på våra matcher. När (Lara) Stalder drog axeln ur led satt jag på läktaren. Jag tänkte att Stalder inte är den som skriker i första taget. När hon gick av isen gick jag ner till henne. Då stod hon där själv och det fanns inga sjukvårdare.
– Jag tycker att det är för bedrövligt att vi inte har sjukvårdare på plats. På herrarnas matcher är det jättemånga sjukvårdare runt omkring. Visserligen är det mer publik och så vidare, men samtidigt tycker jag att det minsta man kan ha på matcherna i SDHL är sjukvårdare. Det kan vara riktigt farliga smällar som kan innebära en stor inverkan på resten av livet.
– Det är en resurs som bara ska finnas där och inget som kan diskuteras bort. Jag tycker att Svenska Ishockeyförbundet ska införa att det alltid ska finnas sjukvårdare på matcherna i SDHL.

DRABBADES AV HJÄRNSKAKNING

Resan tillbaka efter hjärnskakningen har varit och är lång för Linnéa Johansson. Än så länge är det en bit kvar innan hon kan göra comeback.
– Första veckorna låg jag mest och vilade eller blundade så mycket det gick. I början var jag ändå rätt hoppfull och tänkte att om en eller två veckor skulle jag vara tillbaka. Sedan går dom här två veckorna och det blir inte bättre…, Linnéa Johansson stannar upp och det märks på rösten att det även är tufft att prata om hur hon mått.
– Det har varit tufft mentalt. Hade jag brutit benet hade jag ändå kunnat träna överkroppen. Det finns alltid någonting jag hade kunnat göra, men med hjärnskakningen kan jag inte använda någon del av kroppen. Jag blev väldigt deprimerad…
– Sedan blev det för mig att bryta ihop och komma igen. Det var jobbigt psykiskt och jag bröt nästan ihop, men sedan kände jag att jag får accepterade att det är som det är. Det blir inte bättre för att jag går och tränar. Sedan blev det svårt när jag kände att jag kanske kunde gå och träna. Dessutom hade jag just börjat i gymnasiet och hade rätt mycket i skolan. Som tur är har jag haft förstående lärare som har hjälpt mig mycket.

Hur har det gått med skolan under den här tiden för egentligen är det viktigare än hockeyn?
– Jag har kommit tillbaka till vardagen och jag går hela skoldagar, men jag missade fem veckor i skolan. Det är såklart mycket. Innan jag åkte till Finland missade jag två dagar och bara det innebar fyra timmars arbete så det är mycket att ta igen, men jag har, som sagt var, haft förstående lärare som hjälpt mig väldigt mycket. Vi har lagt upp en plan över hur jag ska fixa det arbetet.
– Jag har också en tendens att vara väldigt ambitiös i skolan och vill verkligen ha toppbetyg.

Finns tankar på collegespel?
– Vi får se. Tanken finns, men just nu tar jag det säsong för säsong här. Jag försöker komma in i vardagen här. Sedan får vi ta det andra nästa säsong.

Linnea Johansson. Foto: Ronnie Rönnkvist

Har du kunnat träna någonting sedan hjärnskakningen?
– Jag har varit på is med utrustning på fyra eller fem gånger. Det har känts rätt bra, men jag har fortfarande haft lite ont. Jag tror att det kommer av spänningarna i nacken. Sedan har jag varit på is med jacka och värmeställ. Senaste veckan fick jag backa lite och jag får ta det lite lugnt igen.

Hur ser bakslagen ut?
– Jag har varit nära att vara symptomfri i 24 timmar, men jag har aldrig riktigt varit det. Det är något jag försöker nå till nu.

Upplever du själv att du kommit över den jobbigaste perioden eller hur tänker du?
– Att komma hit, börja skolan igen och även få vara med på några pass gör rätt mycket. Det gör att jag känner att det är lite närmare att komma tillbaka än att bara ligga i sängen och blunda. Nu får jag kommer ner hit och skratta lite. Det gör rätt mycket faktiskt, säger Linköpings-forwarden samtidigt som hon spricker upp i ett leende.

FÖRSTÅTT ATT DET TAR TID

På ytan tycks Linnéa Johansson mår ganska okej i dag, men det är en bit kvar till en comeback i LHC.
– Just i dag mår jag bra. Jag försöker vara positiv. Jag blir inte gladare eller bättre av att sitta hemma och vara negativ.

Har du varit rädd för att det skulle vara slut med hockeyn för dig?
– Nej, men jag har förstått att det kan ta ett tag innan jag är tillbaka. Det förstod jag redan efter någon vecka. Det finns inget annat jag kan göra för att det ska bli bättre än att vila, vilket jag har accepterat, men det är svårt. Under den tiden är det bättre att vara glad än ledsen.

Hjärnskakningen innebar att Linnéa Johansson missade Junior-VM i Japan, något som givetvis svider lite extra för 16-åringen från Ljungby.
– När vi kom hem från Finland visste jag att U18 hade en turnering innan Junior-VM. Jag insåg ganska snabbt att jag inte skulle klara av att åka med till turneringen i Ryssland eftersom det var ganska tajt om tid dit. Jag kände ändå att jag kunde få tid att vila upp mig och sedan vara redo för VM, men så blev inte fallet.
– När man är där och vilar har man inte riktigt någon tidsuppfattning. Vi pratade om det hemma och mamma sa ”det är bara två veckor kvar till dom åker”. Då insåg jag att det här inte kommer att gå. Man måste ändå vara på is i två, tre veckor och skulle det komma tillbaka när vi var i Japan så skulle det inte vara kul att ligga där i två veckor och ha ont.
– (Alexander) Bröms och jag snackade och kom fram till beslutet att det inte gick det här året. Jag kan spela nästa år i stället som tur är.

När hoppas du på att vara tillbaka i spel?
– Många ställer den frågan för att vara snälla, men det är den värsta frågan jag kan få eftersom det inte finns något svar på den. Det gäller att ta det dag för dag och jag följer hjärntrappan, men jag kan få bakslag. Svaret är att jag inte vet, men jag hoppas att jag ska vara tillbaka snart, avslutar Linköpingsforwarden med ett stort leende samtidigt som sportchefen Kim Martin Hasson och dottern Rielly dykt upp till gänget som planerar LHC:s avslut i SDHL den här säsongen.