Lämnade Modo för HV71 – nu hoppas hon på landslagsspel

Hon lämnade Modo för HV71 och har fått ett viss lyft. Kanske kan Felizia Wikner Zienkiewicz bli nästa spelare från Kungsbacka att slå igenom på allvar?
– Självklart vill jag komma landslaget. Jag vill ju gå så långt som möjligt, säger hon till hockeysverige.se.

JÖNKÖPING (HOCKEYSVERIGE.SE)

Kungsbacka har under många år varit ett starkt fäste för hockey. Under många år krigade både KBA 67 och Hanhals om kvalplatser upp till elitserien. Just Hanhals har fostrat skickliga spelare som exempelvis målvakten Mikael Sandberg och inte minst Christian Folin.

Hockeyn i Kungsbacka har även fostrat den snabbskrinnande Felizia Wikner Zienkiewicz. 19-åringen inledde sitt hockeyspelande i Hanhals, men har gått via Hovås och Modo till HV71.
– Man kan säga att jag fått skridskoåkningen lite gratis. När jag var yngre och spelade i Hanhals hade vi väldigt mycket skridskoåkning. Det tror jag har lagt mycket av grunden till den. Jag tycker nog att just skridskoåkningen är en av mina starkaste sidor, berättar Wikner Zienkiewicz när hockeysverige.se träffar henne för en intervju på läktaren i Kinnarps Arena.

HAR SLÄKT FRÅN POLEN

Efternamnet Zienkiewicz…
– Farfar är från Polen. Pappa är halvpolsk, men farmor är svensk.

Spelade pappa också hockey eller var kommer ditt hockeyintresse ifrån?
– Nej, pappa spelade inte, men det gjorde båda mina äldre bröder (Kristoffer Wikner Sundborg och Johannes Wikner) då jag var liten. Mitt intresse kommer väl därifrån.
– När jag var yngre och mina äldre bröder skulle spela match gick jag upp tidigt på morgonen för att tvinga mamma att ta med mig till hallen (skratt). Jag var ungefär fem år när jag började i Hanhals.

VAR ENSAM TJEJ I LAGET

Kristoffer Wikner Sundberg spelade förra säsongen tre matcher i Hockeyallsvenskan för Pantern, men har även spelat 21 SHL-matcher för Frölunda.
– Han har betytt mycket för mig och är väldigt teknisk, mer teknisk än vad jag själv är. Jag har kunnat se vad han gjort och då tagit hjälp av honom.

Har han även varit ett bra bollplank för dig?
– Ja, men det blir inte så himla mycket hockey när vi snackar. En del hockey blir det och givetvis har det hjälp mig. Sedan brukar han kolla på matcherna när vi spelar i Stockholm. Då brukar han komma med lite feedback efteråt, vilket är kul.
– Nu lade han av till den här säsongen. Han fick hjärnskakning för något år sedan och blev aldrig riktigt bra från den. Sedan ville han satsa på sin civila karriär och bor nu i Stockholm.

Hur var det som hockeytjej att växa upp i Kungsbacka?
– Det var bra. Jag var ensam tjej i laget, men när jag var väldigt liten spelade damlaget i Riksserien. Dessutom hade Hanhals ett andralag och där spelade jag samtidigt som jag spelade med killar. Alla var schyssta mot mig så det var inga problem.
– När damlaget i Hanhals lades ner bytte jag till Hovås. Anledningen till att jag började där var att dom hade ett damlag och det var nära dit. Dessutom ville jag spela med både killar och tjejer. Det var också många tjejer i Hovås när jag började där, vilket var kul.

”BRINNER FÖR DET”

Anna Amholt.

En av lagkamraterna i Hovås var målvaktstalangen Anna Amholt.
– Ja, hon spelade där, men det var också många tjejer i 00 och 01-grupperna. Jag var den enda 99:an, men det var många yngre som nästan var i min egen ålder som spelade där, vilket var roligt.

Hur många av dom här tjejerna spelar fortfarande hockey?
– Jag vet faktiskt inte, men fyra, fem stycken kanske från den åldersklassen åtminstone.

Hur ska vi få tjejerna att fortsätta med hockeyn när dom kommer upp i junioråldern så vi får en större bredd i Sverige?
– Jag vet egentligen inte, men det som har fått mig att fortsätta är att jag tycker att det är så himla roligt och brinner för det. Dessutom älskar jag att träna och allting runtomkring.
– Många spelar bara för att det är kul och vill inte satsa hockeyn utan vill ha det som en fritidsaktivitet.
– Det är också många som fortsätter att spela för att det är just kul och det är därför man ska spela. Sedan finns det inte heller något att spela för pengamässigt.

Har ni ekonomisk ersättning i HV71?
– Vissa i laget har det.

”VILLE HA FÖRÄNDRING”

Efter tiden i Hovås valde Felizia Wikner Zienkiewicz att flytta till Ångermanland för att gå på hockeygymnasiet hos Modo.
– Jag har en stor del av min släkt där uppe, i Umeå och Kramfors. Det var egentligen därför jag sökte hockeygymnasiet där. Jag trivdes bra. Modo är en bra klubb och det var ett roligt gäng som vi hade.

Hur utvecklades du som hockeyspelare där för jag antar att det var en kontrast mot Hovås?
– Ja, det blev mer träningar och det passade mig bra eftersom jag tycker om att vara på is. Sedan blev det morgonträningar med gymnasiet och så vidare. Det blev mest att jag spelade hockey och pluggade under tiden jag bodde där.

Efter tre säsonger i Modo väljer Wikner Zienkiewicz att lämna Modo och flytta ner till HV71.
– Jag ville ha en förändring och testa något nytt eftersom jag hade varit där uppe i tre år. Då tyckte jag att HV71 kändes bra och att det var en klubb som kunde hjälpa min utveckling ännu mer. Det var tre bra år, men jag ville gå vidare.

Hade du fastnat i din utveckling i Modo?
– Nej, det tycker jag inte. Tvärtom, jag tycker att jag utvecklades bra, men det ger ofta mycket i sin utveckling att röra på sig ibland.

PÅ VÄG MOT LANDSLAGET?

Den tidigare juniorlandslagsforwardens utvecklingskurva går också stadigt uppåt i HV71. Poängproduktionen har även den varit stark där hon på 33 matcher svarat för sju mål och totalt 13 poäng.
– Det har gått bra samtidigt som hela laget är bra. Vi har en bra stämning och jag har bara kört på, säger HV71-forwarden som inte riktigt har samma roll i HV71 som hon hade i Modo.
– Jag håller lite mer i pucken över hela banan den här säsongen så det blir en liten annan roll. Det som ligger bakom min utveckling skulle jag säga är hård träning. Jag älskar att träna och lägger ner många timmar på det under sommaren. Dessutom, finns det lite is så vill jag alltid vara på is.
– Sedan tränar jag mycket själv, mycket skott eftersom jag inte är nöjd med mitt skott ännu. Det blir mycket skott, klubbteknik och sådant.

Feliza Wikner Zienkiewicz gör ingen hemlighet av att hon att Jönköping är en stad som passar henne bra.
– Jag trivs bra och det är en fin stad. Vid sidan av hockeyn jobbar jag på ett monteringsföretag. Vi monterar fartkameror, pass-maskiner och så vidare.

Trivs du med det?
– Ja, det funkar. Jag jobbar 75 procent där och jag tycker det funkar bra med hockeyn eftersom jag slutar två och hinner komma hem, andas för att sedan komma hit till rinken vid fem eller sex och träna. 

Ditt namn har seglat upp som ett stort framtidsnamn för landslaget, hur tänker du själv kring det?
– Det är såklart ett mål och det största man kan vara med om inom damhockeyn. Självklart vill jag komma landslaget. Jag vill ju gå så långt som möjligt. Sedan får vi se hur långt det räcker.