Lagkaptenen blev utbränd efter tuff period: ”Klarade inte av platser med mycket folk”

Efter en stressig period både på jobbet och i rinken gick till slut Beatrice Johansson in i väggen. Nu berättar hon för hockeysverige.se om den tuffa perioden – men också om hennes tankar kring ishockeyns förutsättningar i Sundsvall.
– Jag tycker att Sundsvall står och stampar på samma ställe hela tiden och det sker aldrig någon förändring. Man hör mycket, men det är ingen som tar tag i det. 

STÖDE (HOCKEYSVERIGE.SE)
I november 2017 sjukskrevs Sundsvall/Timrås lagkapten Beatrice ”Bea” Johansson. Ett tufft slit både på jobbet och i sitt hockeylag som slogs i botten av SDHL gjorde att hon blev utbränd. Till bloggen inside Sundsvall sa hon bland annat – Som min läkare har sagt nu så är min vardag 200 procentig. Jag lägger ner 100 procent på hockeyn och 100 procent på jobbet vilket i sin tur gör att det blir en överbelastning.

I slutet av april reste Hockeysverige.se till Stöde fem mil väster om Sundvall. Det är där Beatrice Johansson jobbar som inköpsansvarig på Piston. När vi slår oss ner för den här intervjun är det utåt sett en glad och i dag välmående hockeyspelare som tar till orda.
– Jag tycker att tiden i Sundsvall har varit jättekul och vi har utvecklats som lag. Just att ta steget upp till högsta serien var jättespeciell. Nu var det ett tag sedan, men att få vara med på den resan var det häftigaste jag har gjort, säger Beatrice Johansson som även är lite kritisk till hur klubben hanterat lagbygget senaste säsongerna:
– Jag tycker att Sundsvall borde bygga ett mer stabilt lag, ett svenskt lag. Det blir ofta att vi tar många utländska spelare, vilket gör att vi aldrig får en fast trupp. Det kan jag sakna lite grann.

Kan du utveckla det?
– Att lära känna varandra även utanför isen har, anser jag, en avgörande roll på isen. Jag tycker inte att vi hinner lära känna varandra just nu, tyvärr.

Är det annars under Modo-tiden du utvecklats mest som hockeyspelare?
– Absolut inte under Modo-tiden. När jag kom till Sundsvall ställde jag inte samma krav på mig själv utan gjorde det mer för att det skulle vara roligt. Under Modo-tiden hade jag oflyt med skador och fick även någon hjärnskakning så jag var borta länge.
– Jag tycker hockeyn har varit mycket roligare då jag mer såg på den som en rolig grej. Sedan valde jag att satsa mycket mer inför den här säsongen. Jag prioriterade träningen mer. Förut kände jag att jag måste prioritera arbetet eftersom det är där jag går runt ekonomisk. Under sommaren gick jag ut och sprang på lunchen för att hinna med det där lilla extra. Det kanske också är orsaken till att det slutade som det gjorde.

Till saken hör att Sundsvall fått ganska mycket stryk i SDHL under senaste säsongerna, något som givetvis påverkat mentalt.
– Det är inte roligt att vara i ett förlorade lag. Det vet alla som håller på med idrott. Klart att det har varit kämpigt psykiskt, men man måste på något vis bita ihop och fortsätta. Sedan kanske man får sätta upp lite andra mål och krav under säsongen, vad man ska klara av. Man måste sätta ett mål som faktiskt går att uppnå och istället sträva efter det.

För två säsonger sedan var Sundsvall/Timrå runt fem spelare på vissa av lagets träningar. Givetvis är det också något som påverkat lagets svaga insatser i SDHL.
– Det var helt klart en tuff resa då. Bland annat tappade vi två amerikanska tjejer den säsongen eftersom de inte fick något visum efter jul.
– Det är också sådant som ställer till det ofta, men även skador. Ser man till exempelvis Modo så har de juniorer att flytta upp när det blir tyngre perioder.
– Jag tycker att det ligger lite på klubben också, att börja ta lite ansvar, att vi verkligen ska utveckla det här. Jag tycker att Sundsvall står och stampar på samma ställe hela tiden och det sker aldrig någon förändring. Man hör mycket, men det är ingen som tar tag i det.

Varför lyckas inte Sundsvall/Timrå få till bredden?
– På något vis måste klubben komma ut och visa sig för yngre att damhockeyn också finns. Ofta blir man styrd i den yngre åldern ”min kompis håller på med fotboll så då ska jag också prova”. Klubben måste visa upp sig på skolor och försöka bygga något.
– Sedan är det kanske inte alla tjejer som vill spela med killar. Annars tycker jag själv att det är en jättebra start att man börjar spela där. Men det måste finnas en damorganisation där man kan komma in från början.

Fångar klubben upp dom yngre tjejerna som vill spela hockey idag?
– Ser man till yngre lagen så är det mer folk på träningarna än vad det har varit tidigare år. Det kanske är tjugo personer, men det är flickor.
– Det är fortfarande ett glapp i åldrarna. Tjejerna kan jag tänka mig är 10-12 år så de är inte mogna att ta steget upp i vår trupp. Vi har fått upp tre stycken som brukar träna med oss, men det är allt.

Sundsvall/Timrå är det högst rankade hockeylaget i Sundsvallstrakten. Trots det väljer inte klubben att satsa mer på att utveckla damsidan.
– Det där har jag blivit van med. Jämställdhet är något vi pratar väldigt mycket om i samhället, men i idrottsvärlden pratar vi sällan om det. Oftast ska vi stå där och tycka ”att det är så här det är”. Vi tjejer blir prioriterade som tvåa.
– Nu har lag som Luleå och Djurgården klivit fram. Exempelvis har Luleå verkligen börjat satsa på damerna vilket också har gjort att det börjat komma folk till läktaren. Med tanke på det förstår jag inte vad problemet sitter i. Det är styrelsen och klubben som avgör, de som sitter där och bestämmer.

Känner du att ni har föreningens stöd i ryggen då det gäller er verksamhet?
– Klubben har ju ändå valt att ha oss kvar, säger Beatrice Johansson med ett lätt skratt och fortsätter:
– Mer än så tycker jag faktiskt inte att det är. Jag tycker att det skulle kunna vara bättre. Det kan också vara så att man ser till våra resultat och att det inte gått så bra för oss. Då kanske de känner att det inte är någon mening att lägga in mer ekonomi i damhockeyn.
– Jag vet egentligen inte, men det kan bli som en ond cirkel. Att klubben ser det dåliga och sedan blir det bara sämre för att vi inte får några bättre förutsättningar. Ska det bli ett bättre lag i Sundsvall/Timrå så måste föreningarna gå in och satsa.
– Jag jobbar 100 procent heltid och kanske inte har 100 procent energi att ge på träningarna för att man stressat runt på arbetet eller något annat innan. Får man då bättre förutsättningar inför träningar och matcher kommer också kvalitén bli bättre. Det är så jag ser det.

Hur ser din hockeyvardag ut?
– Jag kliver upp kvart i sex. Sedan åker jag hit kvart över sex. Jag jobbar mellan sju och 16. Det är en ganska stressig vardag. Jag är ansvarig för inköp så jag måste alltid se till att grejer finns hemma. Jag får inte missa något där. Dessutom hjälper vi kunder över telefon.
– Efter jobbet åker jag hem, slänger i mig någonting att äta. Sedan åker jag ner till hallen för att ha is och fys. När jag kommer brukar variera eftersom vi har olika träningstider. Vissa dagar hinner jag bara komma till hallen så ska man på med grejerna, även om man inte vill att det ska vara så. Oftast är det mellan nio och halv tio som jag är hemma.

Har du sambo?
 Ja, det har jag.

Hur ofta ses ni?
– (Skratt) Jo, men det hinner vi. Familj och vänner får gilla läget och alla stöttar mig. Det här är något jag prioriterar själv eftersom jag valt att leva mitt liv så här.

Det blev bara sexton matcher för Sundsvallsforwarden förra säsongen innan hon var tvungen att avslutade den samma av personliga skäl.
– Grejen var att jag redan i september fick jätteproblem med magen. Klart att jag kände mig trött emellanåt, så är det, men jag har aldrig sett det som att det skulle vara någonting annat. Då började kroppen visa att jag var tvungen att lugna ner mig.
– Ofta mådde jag illa och kände mig yr samtidigt som jag inte klarade av att vara på platser med mycket folk. Det blev bara alldeles för mycket. Läkarna tog en massa prover men i början förstod inte de heller vad det kunde vara eftersom utmattningssyndrom kan sätta sig på så många olika sätt beroende på vilken person det är.
– Läkarna provade att sjukskriva mig två veckor från jobbet för att se om det skulle bli någon skillnad, men så blev det inte. Då blev det ganska spikat att det var utmattningssyndrom.

Spelade du någon hockey under den här tiden?
– Då försökte jag träna men jag kom också överens med min chef, han ville väl inte att jag skulle spela matcher om jag inte var här på jobbet. Det har jag full förståelse för och får acceptera.
– Jag försökte ändå träna lite, cykla och gymma, men till sist blev det ett beslut att jag måste lägga hockeyn åt sidan helt och hållet annars skulle jag inte bli frisk. Jag kände att det bara blev sämre och sämre. Bland annat fick jag inte i mig mat på en hel vecka. Då går det heller inte att träna.
– Jag valde att lyssna på kroppen och blev sjukskriven från i slutet av november fram till februari då jag började jobba halvtid. Efter det har jag trappat upp. Dessutom fick jag inga pengar från försäkringskassan…

Men du var väl sjukskriven?
– Ja, men dom ansåg att det inte var styrkt varför jag inte kunde jobba. Då kände jag ännu mer att jag måste prioritera att komma tillbaka till jobbet. Jag hade ändå en förhoppning om att komma tillbaka till hockeyn i slutet av säsongen, men jag kände att jag måste få det att funka på jobbet först.
– Jag har tagit det otroligt lugnt även om jag har tränat, men att inte ha en fast tid som jag måste vara i hallen har underlättat otroligt mycket för mig.

Hur ska man undvika att det här även händer andra tjejer som är i samma situation som du var i?
– Svårt att svara på, men jag själv var alltid speedad. Det var full fart hela tiden från det jag vaknade till träningen var slut. Sedan tvärslocknade jag när jag kom hem. Jag hade jättesvårt att se en film på TV eftersom så fort jag lade huvudet på kudden så somnade jag.
– Sedan tror jag att man ibland ska stanna upp och känna hur allt känns, på vilken nivå man är, hur stressad man känner sig i stället för att bara trampa på, vilket jag tror är det farliga.

Nu avslutade du säsongen redan efter 19 matcher, hur ser du framåt på hockeykarriären, du är trots allt bara 24 år?
– Till att börja med ska jag operera foten den 10:e maj. Jag har fått någon knöl från skridskon som sväller upp hela tiden så det är en enkel grej. Tyvärr är det lite lång rehab även på det där.
– Sedan har jag inte hört något ifrån Sundsvall men jag har inga planer att gå någon annanstans. Jag bor ju i Sundsvall för att jag har jobb och familj här. Tanken är att jag vill bo kvar här.
– Det är inte heller ristat i sten vad jag ska göra för jag känner att jag fick upp ögonen lite grann då det blev så här.

Hur ska du undvika att hamna i samma bubbla igen?
– Det är hockeyn, alltså om vi får bättre förutsättningar så kan man… jag vill inte sluta, men det känns som att jag annars inte har något val. Det är problemet.