Ishockeyns #MeToo: ”Hockey känns flera steg efter resten av samhället och idrottssverige”

I onsdags publicerade hockeysverige.se den första delen i artikelserien ”Ishockeyns #MeToo”. Där berättade målvakterna Sofia Reideborn och Lovisa Berndtsson om sina upplevelser av sexualisering och diskriminering som kvinnor i sporten. I dag fortsätter vi granskningen genom att prata med några av våra största landslagsstjärnor om vad de har fått uppleva inom idrotten.

Effekten av den första delen i hockeysverige.ses artikelserie  ”Ishockeyns #MeToo” lät inte vänta på sig. En SDHL-spelare, som vill vara anonym, delade med sig av en stark berättelse som vi fick tillåtelse att publicera här.
”Jag hade precis tagit körkort och det pågick en ishockey-cup i hallen. Efteråt på parkeringen skulle jag gå till bilen när jag mötte ett av lagen som deltog. En av spelarna ställde sig bara framför mig och drog ner byxorna. En annan försökte fälla krokben.
Det slutade inte där. Dagen efter spöregnade det. Jag träffade några J18-spelare och frågade om de ville ha skjuts. Visserligen var det inte spelare från min egen klubb, men jag tänkte att vi hockeyspelare kan ju hjälpas åt. Alla fick inte plats så jag åkte två vändor. Den sista vändan åkte jag själv med en av killarna. Han började smeka mig mellan benen när jag körde och när jag sa ”NEJ” så luktade han på sina fingrar, vevade ner rutan och sträckte ut fingrarna och sa ‘känn vad hon luktar, den illa den slampan’. Jag har nog sällan varit så ledsen i hela mitt liv.”

Tyvärr har vi under arbetet med artikelserien stött på många liknande historier. Men det är inte i huvudsak att dela med oss av dessa som de här texterna kommit till, utan för att se hur man kan hitta vägar att gå vidare och tillsammans få bort den här sortens härskarkultur inom hockeyn.

Anna Borgqvist. Foto: Bildbyrån/Peter Skaugvold

PETADES FRÅN LÄGER – PÅ GRUND AV SITT KÖN

Till vår hjälp tog vi tre av svensk damhockeys största spelare, Anna Borgqvist, Johanna Fällman och Erika Grahm. Hockeysverige.se bad dem dela med sig av sin syn på damhockeyns verklighet och deras tankar kring framtiden då det handlar om en mer jämlik hockeykultur.
– När jag växte upp spelade jag med grabbarna hemma i Växjö. Dom flesta i det laget behandlade mig väldigt bra. Det tror jag har att göra med att jag var ganska duktig. Sedan var det någon enstaka som tyckte det var roligt att få köra på tjejen och tackla ner henne. Jag fick lära mig att ha huvudet upp och då klarade jag det ganska bra, berättar Brynäsforwarden Anna Borgqvist och fortsätter:
– Självklart ville även motståndarna sätta dit mig, men jag hade alla killar i mitt lag som stod upp för mig. Det har varit min räddning. Senare var det ytterligare två tjejer med och det var tuffare för dom eftersom dom inte var på samma nivå som jag så dom fick ta med stryk och skit.

Fick du personligen uppleva nedvärderande kommentarer från motståndarledare och publik?
– Nej, inte på det sättet. Däremot när jag var på ett läger inför TV-pucken med Smålandslaget kände jag att jag inte blev uttagen för att jag var tjej. Jag gick inte vidare från ett läger där det var ganska uppenbart att jag skulle gå vidare.

Har du upplevt sexism inom damhockeyn?
– Ofta kommer frågan upp när jag presenterar mig som damhockeyspelare, ofta är det killar som frågar om jag har flickvän ”för damhockeyspelare har väl inga pojkvänner?”. Det är mer på den nivån.
– Det brukar vara deras första fråga och ”hur många är tillsammans med varandra i laget?”. Varför är det intressant? Varför frågar man inte om sporten? Det kan jag reagera starkt på. Jag tror inte att man frågar en herrspelare om han har en fru eller pojkvän.

Hur ska vi slippa nedvärderande kommentarer och sexism framöver?
– Jag tror att vi måste ta tag i problemet redan i en tidig ålder. Och att ledarna som har ungdomslag måste sätta ner foten och markerna vad som är rätt, fel och innanför ramen.
– Kan vuxna människor förklara för barn och ungdomar att det här inte är okej, men det här är okej, visa hur dom själva agerar så tror jag vi kan förändra bilden, men jag tror att vi har ett stort arbete framför oss.

Har Svenska Ishockeyförbundet och klubbarna en viktig del i att jämna ut klyftorna genom exempelvis ha mer likställda ekonomiska förutsättningar?
– Det kan nog vara en hjälp, att alla vet att man kan som tjej spela hockey på heltid. Det är nog ändå väldigt många år fram till att vi står inför ett jämställt hockeyperspektiv.
– Det är viktigt att klubbarna visar att man är stolta över både herrarna och damerna, att det som herrarna gör ska även damerna göra då det gäller att synas och visa upp sin förening. Det ska inte spela någon roll om man är man eller kvinna. Alla ska få respekt och uppskattning samtidigt som man får samma chans att satsa.

Är vi på rätt väg?
– Det är jag tveksam till. Vissa delar kan vara på rätt väg som att man pratar med dom unga spelarna om vad som är rätt och fel. Samtidigt tror jag det är svårt i dagens samhälle med mobiltelefonerna, media och allting. Det är en svår utmaning, men jag hoppas att vi är på rätt väg.

Johanna Fällman. Foto: Ronnie Rönnkvist

”HAN SA ‘JÄVLA FITTA, JÄVLA HORA’ – DÅ BRANN DET TILL”

Luleås landslagsback Johanna Fällman är uppväxt i en ganska gubbig hockeykultur.
– Respekten för damhockeyspelare har blivit bättre och bättre. Jag har upplevt det som ganska gubbigt i exempelvis Coop Arena här i Luleå när jag var mindre. Det var aldrig så att jag fick höra något konkret. Det var mer en känsla jag hade av att inte vara välkommen.
– Nu tycker jag att det är en helt annan sak, man springer på smågrabbar som tycker att man skithäftig och så vidare. Det hade aldrig hänt när jag var mindre.
– Många tror att det är dom här större grejerna det handlar om, men det är dom mindre sakerna som man tror är självklara. Bara en sådan sak som att man inte blir hälsad på samma sätt som en herrspelare. Det låter som en självklarhet, men det är det tyvärr inte överallt.

Fällman fick också en del verbala påhopp i unga år.
– När jag var yngre spelade jag med killar här hemma. Mina grabbar var alltid jättebra mot mig. Jag är så sjukt tacksam att dom var så himla vettiga människor.
– Jag minns när vi mötte ett lag norrifrån. Då tacklade jag en kille. När vi ställde oss upp sa han ”Jävla fitta, jävla hora”. Det brann till hos mig och jag flög på honom så det blev slagsmål. Jag fick matchstraff för slagsmål, men domaren hade hört vad han sa så han fick också matchstraff. Fan… att sådant ska behöva hända är så jäkla onödigt tycker jag.
– Det är någonting med hockeyns natur som är väldigt speciell. Det är känsligt att tjejerna tar plats inom en så traditionell macho och mansdominerad kultur. Jag vet inte vad det är, men jag upplever att det är stor skillnad inom andra lagidrotter. Hockey känns som flera steg efter resten av samhället och idrottssverige. På något vis är det som samhällets regler inte gäller inom hockeyn.

Hur ska vi få ett jämlikare hockeysamhälle?
– ”Million dollar question”… Av det jag har förstått har exempelvis Modo tagit stora steg inom jämställdhetsarbetet. Jag tror att klubbarna i dom olika länen med sina muskler visar att damhockeyn är något som dom tycker är viktigt och satsar på. Att klubbarna sätter värde på den produkten gör att folk tycker att det här är värt någonting i stället för att man spelar matcher i B-hallar och på konstiga tider. 
– Små saker är sjukt viktigt som exempelvis när Luleå Hockey på 40-årsjubileumet inte bara bjöd in herrarnas kaptener genom tiderna utan även damernas två kaptener. Det är en grej som annars lätt kan bli bortglömt.
– Att smågrabbarna i Luleå får se Jenni Hiirikoski och Emma Eliasson tillsammans med alla grabbarna gör att dom också är coola. Bara att synas på Instagram-uppdateringar gör att det blir något häftigt.
– Det handlar inte så jättemycket om pengar och ersättning som det såklart är sjukt mycket fokus på det. Egentligen handlar det mer om grundläggande värderingar och respekt.

Vad tror du att hela Metoo-rörelsen kommer att betyda för tjejer generellt, men även för damhockeyn i Sverige?
– Jag hörde på Nyhetsmorgon att landets kvinnojourer nu är jättemycket mer ”busy” eller vad man ska säga. I och med att ämnet belyses så mycket mer blir det att man vågar prata om och anmäla saker.
– Framför allt tror jag att det är viktigt att män ser att när det finns så många offer så måste det även finnas väldigt många förövare också.
– Allt börjar egentligen redan med hur vi behandlar våra små barn. Det är inte okej med ”boys will be boys” eller ”han är bara kär i dig, det är därför han håller på”. Nej, det är inte okej! Lär grabbar att det finns andra sätt att visa att man tycker om någon i stället för att jävlas. Visa respekt för varandra. Hans kropp är hans kropp och hennes kropp är hennes. Det börjar redan där.

Erika Grahm. Foto: Ronnie Rönnkvist

”NÄR MAN ÄR BARN BETYDER LEDARFRÅGAN VÄLDIGT MYCKET”

Erika Grahm är uppväxt i ett starkt hockeyfäste, Kramfors, och har genom åren mötts av en del fördomar.
– När jag var yngre var det mycket att tjejer inte ska spela hockey. ”Va spelar du hockey och är tjej”? Vad spelar det för roll hur man ser ut eller vem man är, att alla kan spela hockey har varit självklart för en annan.
– Sedan har det varit kommentarer om att jag har fått stora ben av att spela hockey och att jag är okvinnlig. Det har varit mycket kommentarer då jag var yngre som gjorde att jag kände mig väldigt liten.

Hur hanterade du det som tonåring?
– För det första har jag alltid älskat att spela hockey. Det är ändå grunden till allting, att vi har varandra och det har blivit som en liten damhockeyfamilj. Vi har varit starka tillsammans. Nu när jag har blivit lite äldre har det blivit som en tändvätska, att man vill visa att dom har fel.
– Sedan har jag inte varit med om det sexistiska mer än kroppsliga kommentarer ibland. På så vis har jag ändå haft en bra resa. När jag började tänka efter då allt det här med MeToo startade så tänkte jag först att ingen har gjort något sådant mot mig innan jag kom på alla kommentarer jag fått genom åren, vilket inte heller är okej, säger Erika Grahm som ändå är tacksam över hennes uppväxt som hockeyspelare i Örnsköldsvik:
– Jag var med i ett fantastiskt pojklag då jag växte upp med väldigt bra ledare. När man är barn betyder just ledarfrågan väldigt mycket. Då jag skulle dela dusch med killarna så sa ledarna ”bara ni rör handtaget till duschen så har ni spelat klart här”. Killarna hade verkligen en jättestor respekt för mig och jag var verkligen en av dom.

Hur ska vi slippa sexism och få en mer jämställd hockey i framtiden?
– Genom att jobba vidare som vi gör. För det första måste vi få ut att vi är bra, att det är kul att kolla på damhockey och att vi håller på med hockey på samma villkor som killarna. Jag tror mycket på det.
– När det gäller det sexistiska tror jag att det handlar om samhället i stort, i alla branscher. Att skapa sig en medvetenhet. Sedan är det bara att hoppas att människor är normalt funtade och fattar. För en annan är det en självklarhet.

Damhockeyspelare får som bekant mycket sämre betalt än herrarna trots att ni tränar lika hårt, vilket givetvis är väldigt nedvärderande, hur viktig roll har klubbarna och Svenska Ishockeyförbundet i den här frågan?
– Den här frågan kommer upp sjukt ofta, om pengar och allt det här. Vi kräver inte ens i närheten av vad killarna har på grund av att vi inte heller drar in lika mycket pengar. Men på sikt hoppas jag att det blir en förbättring och jag vet att det strävas mot att det ska bli mer jämställt inom hockey, men vi har en väldigt lång resa göra.
– Det jag känner kan bli så mycket bättre och som inte handlar om pengar utan den mänskliga respekten är att vi får känna oss värdefulla, välkomnade och att exempelvis Svenska Ishockeyförbundet verkligen vill ha och satsa på oss, att man ser oss som en produkt som är betydelsefull.
– Jag har spelat i Modo under tolv säsonger och jag kan känna vilken resa som hänt där inom klubben. När jag började visste inte ens dom på kontoret att det fanns ett damlag. Det har varit strider, men nu är vi där då vi har ett bra klimat där vi känner oss uppskattade och respekterade. Det kan jag säga är så jäkla skönt.
– Herrlaget finns där för oss precis som vi för dom. Många av killarna är och kollar på våra matcher eller stannar till i restaurangen för att heja och fråga hur det går för oss ”jag såg att ni vann, kul”. Kontoret har stenkoll och vi får sms därifrån. Det kan jag känna betyder så djävulskt mycket, avslutar Erika Grahm.

I nästa del av ”Ishockeyns #MeToo” ska ni få läsa vad representanter från Svenska Ishockeyförbundet säger om arbetet med de här frågorna i svensk ishockey.