Hjärnskakningarna tvingar henne att sluta – 21 år gammal

Damhockeyn må delvis ha ett tacklingsförbud, men det har inte hindrat hjärnskakningsepidemin från att drabba sporten. Nu meddelar Linköpings forwardslöfte Matildah Andersson att hon tvingas sluta på grund av sina problem.
– Det finns ändå ett liv efter hockeyn och en liten smäll till mot huvudet kan göra att det blir en stor grej, säger hon till hockeysverige.se.

Linköpings 21-åriga guldforward, Matildah Andersson, har bestämt sig för att lägga skridskorna på hyllan. Anledningen till det är upprepade smällar mot huvudet när hon spelat hockey. Den mest uppmärksammade smällen var under SM-finalen mot Modo 2014 då hon tacklades av Isabell Palm.
– Det här är naturligtvis en utvisning som domaren missar. Det hade varit en utvisning i herrhockeyn också för interference och i damhockeyn får man dessutom inte tackla. Hon åker här för att ta pucken och blir helt enkelt nedtacklad när hon inte ens är puckförare. Den missar de ganska grovt, sa SVT:s expert Mikael Renberg under TV-sändningen.
– Självklart börjar man må lite dåligt, det var inte meningen att göra illa någon. Jag vill inte skada någon, sa Isabell Palm efter matchen.

Foto: Bildbyrån/Andreas Fröberg

Nu har alltså Andersson, fostrad i Vita Hästen i uppväxtorten Norrköping, bestämt sig för att sätta hälsan före hockeyn.
– Jag slutar på grund av smällarna mot huvudet jag har fått under senaste säsongerna, säger hon till hockeysverige.se.
– Några smällar har varit lite mer allvarliga än andra vilket har lett till att jag har fått lite problem med kraftig huvudvärk. Några av smällarna har varit hjärnskakningar. Därför har jag nu bestämt att jag ska lägga av. Det finns ändå ett liv efter hockeyn och en liten smäll till mot huvudet kan göra att det blir en stor grej.
– Det kan leda till att jag inte kan klara mig själv och lite svårare hjärnskador. Jag vill inte riskera det eftersom jag är så pass ung ändå. Nu är det inte säkert att något mer skulle hända, men man vet aldrig.

Den tuffaste smällen Matildah Andersson har fått tror hon själv är den i finalen 2014. Men det även den här säsongen har hon varit drabbad.
– Det har aldrig varit så att jag legat kvar på isen eller behövt åka upp till sjukhuset, men en liten smäll har jag fått. Jag kände direkt att det här inte är bra så jag gick av isen. Det blev inte så stor grej av den och det var ”bara” den som jag fått den här säsongen vilket känns jätteskönt.

Hur mår du idag?
– I dag mår jag faktiskt väldigt bra. Jag har fortfarande huvudvärk då och då, men annars är det relativt bra i alla fall.

”MAN MÅSTE HA BÄTTRE KOLL PÅ SIG SJÄLV”

Det pratas mycket om smällar mot huvudet inom herrhockeyn och även om det inte är i samma utsträckning lika vanligt inom damhockeyn så förekommer det en hel del enligt Matildah Andersson.
– Jag kan inte säga att det är ett lika stort problem i damhockeyn som i herrhockeyn. Problemet finns även hos oss och jag själv som inte är så lång (160 cm) när jag möter spelare som är ett huvud längre än mig blir det så att deras kroppstyngd hamnar runt mitt huvud, vilket gör att smällen blir hårdare. Det handlar en del om hur stor man är och så vidare.

Är det grunden till tacklingarna mot huvudet enligt dig?
– Ja, det tror jag faktiskt. Några av smällarna har i och för sig varit tacklingar bakifrån en meter från sargen, vilket gjort att jag ramlat in i sargen med huvudet före. Det kan även hända en lite längre person givetvis.

Hur ska vi få bort smällarna mot huvudet i damhockeyn?
– Det vet jag faktiskt inte, men man måste ha lite bättre koll på sig själv då man går in i en närkamp och ha ett extra öga bakåt för att se om det kommer någon bakifrån eller från sidan. Ha bättre koll på vad som händer runt om på planen helt enkelt.

Nu är alltså Matildah Anderssons karriär över, men trots att hon bara är 21 år har hon hunnit med en hel del i sin karriär.
– Höjdpunkten måste jag ändå säga var Ungdoms-OS 2012. Själva hockeyn i sig var väl så där, men vi vann ett guld ändå. Allt det här runt omkring med OS-invigningen och så vidare var väldigt stort.
– Man hade sett lite på tv från stora OS med invigningen, men det var verkligen magiskt när man var där på plats.

Vad kommer du sakna mest från hockeyn?
– Vännerna som man har hittat under åren, både i Sverige och i andra länder. När man varit på VM har man träffat många tjejer som man har fått en relativt bra kontakt med.
– Givetvis också lagkamraterna som har hjälpt till och stöttat mig i dom här besluten och som peppat mig då det varit tungt.

Kommer du fortsätta jobba med hockey i någon form framöver?
– Tanken är det. Jag vill inte lägga av med hockeyn helt. Eventuellt blir det kanske någon form av tränarkarriär.

På vilken nivå pratar vi då?
– Till att börja med skulle jag vilja vara med och hjälpa vårt juniorlag och eventuellt flicklaget. Jag tror att det är nyttigt att en spelare som har spela x-antal säsonger i högre laget i föreningen går ner och blir hjälptränare. Jag har hört att jag är en förebild för många och har glädjen i mig.
– Om det skulle bli så tror jag att jag kan förmedla något bra i alla fall. Vi har pratat lite smått om det, men vi får se vad som händer.