En Luleå-hemkomst med guldsmak: ”Var helt fantastiskt”

Förra sommaren övertalades landslagsbacken Johanna Fällman att återvända till hemstaden Luleå av Fredrik Glader. Något som hon ett SM-guld senare gläds väldigt mycket åt.
– Det var ett helt fantastiskt år, säger Fällman till hockeysverige.se.

NORRTÄLJE (HOCKEYSVERIGE.SE)
SM-guldbacken Johanna Fällman, 25, spelade säsongen 2014/15 i USA för University of North Dakota. När hon sedan skulle återvända hem till Sverige blev det inte Modo, vilket var hennes senaste svenska klubb. I stället landade hon hos Fredrik Glader och Luleå, alltså i hennes barndomsstad. Men det var inte alldeles givet från början att hon skulle välja just den klubben.
– Jag var och fikade med en kompis, ”Brallan” (Melinda Olsson), när jag var hemma under julen. Då ringde Glader till ”Brallan” och frågade om han fick komma förbi för att han ville tala med Fällman. Min tanke då var ”Fan, jag orkar inte, nu är det någon som vill att jag ska spela någonstans”, skrattar Johanna Fällman när hockeysverige.se träffar henne på landslagscampen i Norrtälje för en intervju.
– Då var det inte officiellt ännu, men han berättade att Luleå skulle göra en satsning och att Munksund skulle flytta dit. Nu när jag tänker tillbaka på det så känns det lite konstigt att jag bara tänkte att det var kul för min hemstad, men annars kände jag inte så jättemycket just då. Första gången jag hörde det var det inte självklart att jag skulle spela för Luleå, men sedan vart det otroligt självklart.

Johanna Fällman gjorde fyra säsonger i Modo mellan 2008 och 2012. Modo fanns också med i tanken då hon skulle återvända till Sverige.
– Jo, men det fanns med. Det är något speciellt med ”Ö-vik” och Modo. Har man varit där några år så sätter det sig i hjärtat lite. Samtidigt, när jag sedan hörde mer om Luleå, som är min hemstad och den klubb jag växt upp med, så fanns det inget som kunde slå det. Då spelar det ingen roll hur många år man har varit någon annanstans.

En viktig tid i Johanna Fällmans liv hockeymässigt var tiden hos Peter Elander på University of North Dakota. Många vittnar om att hon under den här tiden utvecklades mycket som hockeyspelare.
– Jag tror att det handlar mycket om att jag hittade en balans som människa. Jag fick komma bort lite från det här svenska, jag ska inte säga bekväma men det blir annorlunda där borta. Man måste hitta vem man själv är och har för roll. Hittar man en bra balans i sig själv blir det också ofta bra på planen.
– Mycket var det Peter Elanders förtjänst. Efter varje jäkla övning var det någon detalj han kom och peta i. ”Gör så istället”… Det kunde vara småsaker som att ”lägg den inte över på backhand där överhuvudtaget” och så vidare.
– Klart att är man i en miljö där alla i laget är i svensk landslagsklass så gör man det bra om man inte utvecklas höll jag på att säga, skrattar Fällman

SÅG UPP TILL NEVALAINEN

Foto: Ronnie Rönnkvist

Vi vrider tillbaka klockan ett antal år till det att Johanna Fällman var barn hemma i Luleå och kom underfund med att hockey nog är den sporten hon skulle satsa på.
– När jag var sex, sju år var vi mest utomhus och spelade. När vi hade avslutning kom alla kommunens lag till Delfinen. Det såg lite annorlunda ut då med bänkar och så vidare. Först satt vi på läktaren och lyssnade på någon som pratade. Sedan fick vi gå igenom björngapet och det var sjukt coolt. Jag hade förberett mig flera veckor för att gå igenom björngapet.

Hade du några förebilder vid den här tiden i Luleås hockeylag?
– Jag vet inte om jag har direkt haft någon hockeyförebild. Jag har väl haft andra förebilder som har haft med andra saker att göra ha ha…

Som vad?
– Jo, men det fanns nog en hockeyförebild ändå. När jag var runt elva år sa pappa, som är från Umeå, att det fanns en tjej i Björklöven som spelar i landslaget, Frida Nevalainen. Det var coolt tyckte jag. Hon hade spelat med killar mycket och spelade nu med Modo. Då kände jag att ”okej, det finns någon bra hockeytjej”. Sedan hörde jag talas om Emma Eliasson ”okej, det finns någon mer och hon är från Kiruna”.
– Det fanns tjejer runt om i Norrbotten som spelade hockey, men jag kände mig ändå ganska isolerad på något vis. Det var egentligen bara killar som man spelade mot och med hela tiden. När jag var i den åldern kändes det sjukt långt ifrån att spela i ett lag med bara tjejer.

Varför började du spela hockey, hade du någon tjejkompis som spelade?
– Nej, och inte heller min brorsa, pappa eller mamma har spelat. Däremot var min morfar väldigt sportig. Å andra sidan var det på Kainulasjärvi-nivå (En by i närheten av Tärendö). Det var en typ byaklubb, säger Fällman med ett leende och fortsätter:
– Jag kommer ihåg att jag tyckte det var en väldigt häftig utrustning. Mamma och pappa har sagt att jag alltid stod i sportaffären och tog på mig axelskydd och så vidare och tyckte att jag var jättecool. Sedan hade vi en förskolelärare som hette Björn Jonsson som alltid spolade is på sandlådan på förskolan. Jag åkte alltid skridskor där. Jag tyckte det var så häftigt eftersom han kunde göra översteg. Jag såg honom som någon slags gud när han åkte runt och gjorde översteg.
– Det var någonting med känslan i sporten som kändes rätt, vilket också gjorde att jag ville spela hockey.

”PUBLIKINTRESSET GÅR INTE ATT JÄMFÖRA MED ÖVRIGA SVERIGE”

När Johanna Fällman växte upp i Luleå fanns det damhockey i stan, men om man jämför den tiden med idag så är det en enorm skillnad då det gäller intresset.
– Damhockeyn i Luleå är jättestor nu. När jag flyttade från Luleå sålde man fortfarande Bingolotter och harvade på, sålde kaffe på läktaren och så vidare. Vi fick inte mycket utrymme direkt och ska man vara ärlig så var kulturen inom Luleå hockey ganska gubbig.
– Därför känns det nu som en riktig helomvändning. Publikmässigt är det ganska uppenbart att det inte går att jämföra med någon annanstans i Sverige. Folk kommer fram på gymmet, ställer frågor och är intresserade. Dessutom är sponsorer angelägna om att synas tillsammans med oss och det finns ett genuint intresse som jag kanske inte hade räknat med.
– Jag tror att Luleås baskettjejer har banat lite väg för oss med deras succé. Sedan tror jag inte att det hade blivit samma sak om man redan hade ett lag som man nu valde att satsa på. Nu fanns det inget elitlag och det blev då något helt nytt. Det hade inte blivit samma effekt om man hade lagt gjort samma satsning på ett befintligt lag inom föreningen.

Emma Eliasson. Foto: Ronnie Rönnkvist

Ni får också en press på er att leverera eftersom ni får ihop ett lag som på pappret är ett av dom starkaste i Sverige. När själva slutsignalen går efter den tredje finalen mot Linköping och ni hade lyckats med uppdraget att vinna SM-guld, hur var känslan hos dig då?
– Jag var med och vann SM-guld 2012 med Modo. Det var så oväntat och vi hade många yngre spelare. Det gjorde att vi nästan vart lite tagna på sängen och vi hade absolut inte räknat med att vi skulle vinna den säsongen. Jag minns att vi stod där och tänkte ”hur gör man när vi vinner?” Vi var helt värdelösa på att vinna. Jag har tänkt efteråt att om jag någonsin skulle få vinna igen då ska jag veta hur man gör i alla fall. När det var fem, sex sekunder kvar tänkte jag bara att nu går jag lös (skratt). Det var helt fantastiskt.
– Vår back Mira Jalosuo gjorde något riktigt stort. Emma Eliasson ville byta. Mira ställde sig i båsdörren och sa bara ”nej, du ska vara på isen, du har varit här hela säsongen och jag vill att du och ”Fällis” ska vara på isen när slutsignalen går”. Det kändes verkligen stort och en grej som jag vet att Emma är väldigt tacksam för, avslutar Johanna Fällström innan det är dags att förbereda sig för dagens andra fys-pass.