DOKUMENT: Från Iran till Jönköping – hennes glöd banade väg för damhockeyn
I dag firar HV71:s damer tio år i föreningen. Det är lätt att tro att år noll var för tio år sedan. Men faktum är att klubbens damsektion har sitt ursprung i Jönköpings IF Queens – en klubb som startades för 16 år sedan. Initiativtagare till den var Behnaz Bahabozorgi. Det var hennes framåtanda, vilja och hårda slit som lade grund för att HV71 i dag är en av Sveriges bästa damklubbar. Här berättar Henrik Skoglund historien om hur tjejen från Iran kom att bli den som lyfte upp damhockeyn till ytan i Jönköping.
JÖNKÖPING (HOCKEYSVERIGE.SE)
Behnaz Bahabozorgi tittar ut över isen i Kinnarps Arena samtidigt som ett av HV71:s juniorlag tränar.
— Hockeyn har öppnat många dörrar för mig, alltså det här som jag gjorde som 18-åring, berättar hon samtidigt som puckarna viner nere på isen.
Hennes cv andas engagemang och framåtanda. I maj blev hon utsedd till månadens Jönköpingsbo av tidningen Jönköpings-Posten och hon har också blivit utsedd till årets kvinnliga ledarförebild. Dessutom har hon tillsammans med OS-kanotisten Sofia Paldanius startat ett upprop mot våld mot kvinnor. Numera jobbar hon som projektledare för Habo Energi.
— Vi bor i ett så bra land där man har så mycket inflytande. Jag visste inte att en person kan göra så mycket skillnad och är man flera som vill samma sak…Vilken kraft det blir i ett demokratiskt samhälle. Att fler inte tar den möjligheten utan bara beklagar sig i stället för att göra något? frågar hon sig.
Var kommer allt det här drivet ifrån?
— Jag gillar inte orättvisor. Sen är jag väldigt passionerad brukar jag säga, men det handlar väl mer om att jag blir arg och ilskan driver mig. Det kanske är lite tabu att säga, men när jag blir arg så blir jag väldigt konstruktiv.
— När jag ser att ungdomar inte ges samma möjligheter på grund av kön, det kan inte jag acceptera. Jag tycker att alla barn och ungdomar ska ges samma möjligheter oavsett kön och sport.
— Men även principiella saker, sånt som är viktigt för mig. Jag brukar tänka att antingen kan man vara en del av lösningen, eller så kan man vara en del av problemet. Jag kan sitta hemma och gnälla över att jag inte får spela hockey, eller så tar jag tag i det själv.
KNAGGLIG START I HV71
I dag firar HV Dam tio år. Men damishockeyn startade inte från noll i föreningen. I stället var det Jönköping IF Queens, en klubb som redan funnits i sex år, som 1 augusti 2008 tog klivet in under föreningens fana.
Men det var inte bara guld och gröna skogar från början.
— Det enda som egentligen hände var att vi bytte tröja. Vi hade fortfarande de här lite sämre förutsättningarna. Vi spelade fortfarande på Smedjehov (cirka en mil från Kinnarps Arena) och tränade på Vapenvallen. Vi ska komma ihåg att det handlar om ett seniorlag, säger Behnaz och fortsätter:
– Det fanns bra saker och det fanns dåliga saker. Organisationen var väl inte riktigt redo för att ta emot ytterligare ett seniorlag.
Ett exempel på det Behnaz berättar är att damlaget tillhörde ungdomssektionen med allt vad det innebär.
– Några av tjejerna hade ju inte sina föräldrar här. U14 och U15 kanske har föräldrar som står i kioskerna och så där, men våra tjejer fick göra det själva. Då kände de att de inte värderades så högt.
– Det de gjorde var att de bedömde vad det var för nivå på tjejerna och de bedömde att det var U14-nivå på killsidan. Därför skulle de betala utbildningsavgift och alltihop på U14-nivå. Åkte vi iväg på cuper så var det skolgolv.
–.Det var lite knaggligt från början och jag hade uppförsbacke direkt här kände jag.
Men det fanns också positiva saker.
– När vi var ute och spelade så märkte vi att statusen på HV…Det var liksom: ”Åh, nu kommer stora HV och spelar i lilla Grästorp”. De såg ju bara det här på tröjan och brydde sig inte om det var tjejer eller killar. Det var ju mäktiga HV som kom.
FÖDDES I IRAN – UPPTÄCKTE HOCKEYN I SAMBAND MED SKOLIDROTTEN
Behnaz Bahabozorgi föddes i Iran 1983. På grund av kriget mellan Iran och Irak kom hennes familj till Sverige när hon var tre år. Hon tror att drivet hon har kommer hemifrån.
— Att man uppskattar saker och finns möjligheten så tar jag ju den. Jag ser mina släktingar i Iran, att de är väldigt låsta med vissa saker. Sen har jag ju det allmänt, jag gillar ju politik och jag engagerar mig. Jag har ärvt det från min mamma tror jag, hon är också väldigt insatt politiskt.
Politiken ja. Behnaz berättar att fyra partier är och rycker i henne.
— Jag har fortfarande inte valt. Jag vet faktiskt inte, jag tycker det är lite knepigt. Det var två partier som ville ha med mig på listan i år, men jag kände att vi inte skulle hinna med det. Jag får ta det nästa val. Någon kommer få mig på halsen, säger hon levererar ett av många hjärtliga skratt under intervjutillfället.
— Jag kommer fortsätta skriva medborgarförslag och fortfarande vara en sån där nagel i ögat på folk. Men det är då man skapar förändringar.
— När man ifrågasätter den rådande ordningen, då blir det taggarna utåt ganska snabbt. Då blir det: ”Så här har vi alltid gjort och nu kommer någon och ska stöka till det.” Men man utvecklas och jag tar på mig den rollen att vara den här som tar smällen, men då vet jag att de som kommer efter mig får det lite lättare.
Med iranska föräldrar var kanske inte hockey den sport som figurerade mest i Behnaz liv. Faktum är att hon kom i kontakt med sporten för första gången som elvaåring.
– Det var via skolidrotten. Det visar hur viktig skolidrotten är, för mina föräldrar är från Iran och de skulle aldrig få för sig att åka till en ishall, säger Behnaz Bahabozorgi och ler samtidigt som hon fortsätter berättelsen om hur hon blev hockeyfrälst.
– Det var i gamla Rosenlundshallen och Modo skulle spela en elitseriematch på kvällen, så de tränade här på dagen. Det var första gången jag såg ishockey och jag tyckte det var så himla fantastiskt. Jag bara stod där och till slut kom min gympalärare och skällde på mig för han trodde jag maskade.
Hon fastnade för sporten, men det fanns inget lag för tjejer. Sju år senare, när hon var 18, 2002, hade frustrationen vuxit sig för stark och hon tog saken i egna händer. Hon frågade de befintliga klubbarna i staden, HV71 och HC Dalen, om det fanns intresse för ett damlag, men de nappade inte. Behnaz lät sig inte nedslås av det.
– Jag kontaktade kommunen och de sa att de inte hade någon lösning. ”Men du kanske kan starta ett lag?”. Det här var före sociala medier så det gick inte bara att lägga en ”blänkare” på Facebook.
BILDADE STYRELSE MED BARNDOMSVÄNNERNA
Kommunen berättade för Behnaz vad hon behövde göra för att starta en förening.
– ”Du behöver stadgar. Du behöver en styrelse”. Jag kunde ingenting om sånt, men jag gick tillbaka till skolan och frågade två av mina barndomsvänner, Sara och Anna Landerholm, om de ville bilda en styrelse med mig och de sa ”Ja, det kan bli kul”. Vi visste ju inte vad det skulle bli av det här, berättar Behnaz Bahabozorgi och slår ut med armarna i en stor gest som påvisar hur stort det faktiskt blev.
– Vi satte in en annons i tidningen där det stod: ”Ni tjejer som vill spela hockey, kom till café Sjöbo”.
— Just att det blev Queens var att vi kände när vi satt med kommunen att vi måste heta någonting. ”Vad heter de i NHL? Kings? Nej, Kings kan vi inte heta. Queens kanske då?” Så gillar jag Freddie Mercury också, avslöjar hon.
Trion trodde att det kanske skulle komma fem-tio stycken på uppstartsmötet. Det kom 30.
– På den tiden hade Nässjö ett damlag och många av de tjejerna bodde här, så många av dem kom på den här träffen och ”poff”, så var vi ett lag, berättar hon och ler åt minnet.
En av föräldrarna till tjejerna som började i laget var Tony Almsgård och han erbjöd sig att träna den nybildade klubben. Han blev kvar på positionen i åtta år.
Det nya laget uppmärksammades stort i lokalmedia. Med blandade reaktioner enligt Behnaz.
– Många tyckte att det var fantastiskt medan andra undrade vad det hela var för något. Damhockey var okänt på den tiden. Det fanns ett motstånd, men vi fick också mycket hjälp. Bland annat från kommunen.
FOKUSERADE PÅ ATT BYGGA LAGET
Året var 2002 och de tre barndomsvännerna, Behnaz Bahabazorgi och systrarna Landerholm bildade Jönköpings IF Queens första styrelse, på sommaren körde de inlines-hockey i Liljeholmsparken. På hösten blev det is på Vapenvallen, en utomhusrink i Huskvarna som är vida omtalad i Jönköpings-trakten för att kunna bjuda på ett smällkallt klimat. Första säsongen handlade det inte om någon tävlan för det nya laget, de ville spela sig samman och bli ett lag och spelade därför bara träningsmatcher.
Hon berättar att de fick fixa och trixa för att få ihop verksamheten till en början.
— Jag kommer ihåg när jag och kassören skulle åka upp till Stadium och köpa vattenflaskor till alla, Vi stod och prutade. Vi hade ju inget materiallager, utan det var ju att vi åkte efter skolan och fyllde väskorna med lagermaterial.
— Sen hade jag en liten pärm som jag satte papper i. Det var väldigt simpelt. Vi åkte stadsbuss till träningarna och vi fick verkligen kämpa.
MÖTTE LANDSLAGSSPELARE
Intresset för att spela för den nya klubben var högre än förväntat och de satte en åldersgräns på tolv år för att få vara med.
– Vi knäppte alla på näsan som sa att det inte funkar med damhockey, som sa att det inte fanns underlag. För det fanns det och det finns det bildbevis på, berättar Behnaz och visar upp en lagbild från den första säsongen.
Den andra säsongen anmälde de sig till seriespel och hamnade i division ett södra. Målet var att göra en bra säsong.
– Vi kom i botten så klart. Division ett på den tiden var den högsta divisionen och det betyder att det fanns landslagspelare. När vi mötte Limhamn och de här, Erika Holst…Det blev ju 20-0 i baken. Det blev de siffrorna för att amatör och elit blandades.
Ni, med er bakgrund som relativt färska, hur var det att möta Erika Holst och de här andra landslagsspelarna?
– Man hade stor respekt, det hade man. Vi fick sätta små mål helt enkelt. ”Den här matchen ska vi försöka hålla det under 20” eller ”Vi ska försöka göra ett mål”. Jag tror att det var Limhamn, deras målvakt hade hållit nollan hela säsongen, tills de mötte oss. 20-1 blev den matchen, ett ynka mål och det levde vi på hela säsongen, säger Behnaz och skrattar stort.
– Vi var jätteglada bara över att spela hockey och när man har den lidelsen så kämpar man på trots förutsättningarna.
FANNS MAMMOR SOM VAR NEGATIVA
Man skulle kunna tro att det nya laget var populära i alla läger i staden Jönköping. Men så var det inte riktigt.
— Folk sa att ”Du vill ju bara ha uppmärksamhet”, ”Vilka tror ni att ni är” eller ”Nu ska de här tjejerna komma och leka på isen. På den tiden var det ”in your face” och inte som nu när du kan sitta bakom en skärm.
— Det var inte bara från män, även mammor ”Min fina flicka ska inte hålla på med det där”. Det var väldigt mycket fördomar kring damhockey och det är kanske inte så konstigt för damhockey visades ju för första gången i samband med OS 1998 i Nagano tror jag. Vad jag minns var det första gången man såg det på TV.
Behnaz var till en början både ordförande och spelare i Jönköpings IF Queens. Men efter några år kände hon sig tvungen att välja. Hon valde till slut att enbart vara ordförande för att klubben skulle kunna leva vidare.
Efter några säsonger blev det så många som ville spela så Jönköpings IF Queens fick starta ett b-lag också som fick spela i division två. Runt 2007 hade det tillkommit ännu mer spelare och då startades ett utvecklingslag.
– Vi var nästan 40 spelare totalt och fortfarande så hörde man att det inte fanns något underlag för damhockey. Alla var dessutom bygdens tjejer, säger Behnaz stolt.
SMÅKLUBBAR VAR STORKLUBBAR
Samma år, 2007, hörde Sanda hockeygymnasium av sig. Skolan hade sedan flera år ett hockeygymnasium för killar och ville nu även starta ett för tjejer. Under ett års tid fördes diskussioner med HV71 och Queens om hur detaljerna skulle se ut.
– Vid de här samtalen kom det fram att det kanske var bättre om vi var en förening istället. Administrationen skulle bli enklare och det skulle bli mindre förvirrande för tjejerna som sökte till hockeygymnasiet.
1 augusti 2008 blev Jönköpings IF Queens en del av HV71. Men det hade inte behövt bli så berättar Behnaz. Man ska komma ihåg att storklubbarna i svensk damishockey på den här tiden knappast var de som hade en redan existerande storklubb på herrsidan i ryggen. I stället var det klubbar som Segeltorp, Limhamn, M/B Hockey och FoC Farsta som gick i bräschen.
— Vi behövde inte dem. Ekonomin var bra, vi var tre lag och hade en omsättning på hundratusen. Så vi behövde inte HV ur den aspekten, men det vi tänkte var att det kunde bli lättare att nyrekrytera. Det var enbart på grund av nyrekryteringens skull som vi ens föreslog att vi skulle gå ihop.
2007 var också året när de gamla division ett-serierna förpassades till historien och Riksserien (nuvarande SDHL) såg dagens ljus istället.
– Vi var inte riktigt redo utan låg i gränslandet. Jag ville gärna att man skulle gasa på ännu mer och komma upp. Men ibland kände jag mig väldigt ensam i den kampen.
KÄNDE ATT HON VILLE GE UPP IBLAND
Hon berättar mer om den tuffa tiden i början i HV71.
— Jag hade det inte lätt i HV. Det fanns dagar det var jättebra och det fanns dagar när jag gick hem och var jätteledsen. Men nu ser jag att det går så bra för tjejerna, att de får möjligheter. Då känner jag att: ”Okej, det var värt det.”
Var det så tufft ibland så du kände att du ville ge upp?
— Det var det faktiskt. Jag kunde sitta i ett rum med bara män, när man är lite yngre och inte vet hur man ska formulera sig eller presentera det…De här männen hade jobbat med varandra länge och de gör som de alltid har gjort, så kommer jag och ställer de här jobbiga frågorna. Då får man stämpeln som lite ”bitchig”.
— Jag kände ofta att jag var ensam, att jag ensam måste driva frågan och inte bara bli motarbetad av samhället, utan kanske ibland motarbetad internt också.
Behnaz berättar om en annan smått tragikomisk händelse som utspelade sig första gången laget skulle träna i HV71:s regi.
— När vi kom in här i HV så stod det ledare bakom ett hörn och tittade precis som att det var ett exotiskt djur. De hade ju aldrig sett en tjej på is liksom.
”HELT FANTASTISK”
Till slut tog HV71 sig upp i Riksserien. Men då fanns inte längre Behnaz Bahabozorgi kvar i klubben. Hon var inte helt tillfreds med hur ledningen på den tiden skötte damsektionen. Hon vill inte utveckla det hela närmare än så, men berättar att hon tycker att det är helt annorlunda nu.
— Nu känner jag att den organisationen som är i dag är helt fantastisk. De är mer moderna i sitt tänk, de har visioner och de vill saker. Jag är jätteglad att Peter Ekelund och Jenni Asserholt…De är ute i skolor och informerar. Jag vill verkligen lyfta det.
Peter Ekelund är general manager i HV71 och han har ansvar för damverksamheten. Han blir glad när han hör Behnaz berömmande ord om hur organisationen ser ut i dag.
— Det är jättekul att höra. För vi har ju gjort en medveten satsning ifrån HV71 sedan fyra år tillbaka i tiden där HV71 Dam är en viktig del av föreningen. Vi ska ha en förening som är hel på något sätt, med herrverksamhet, juniorverksamhet och damverksamhet, berättar han för hockeysverige.se och fortsätter:
— Vi har också sagt att vi ska utveckla det på ett hållbart sätt. Vi ska inte bara köra på allt vad vi kan och inte kunna hålla det i längden, utan vi ska ta steg varje år i de steg som vi känner att vi kan hantera. Det är kul att Behnaz har uppmärksammat det och att vi gör saker som hon tycker är bra.
Vad har Behnaz betytt för damhockeyn i HV71 och staden Jönköping?
— Utan henne så tror jag inte damhockeyn hade varit där den är idag. Hon har gjort grundjobbet under många, många år där hon fått utmaningar och motgångar hela tiden som hon tagit sig igenom.
— När det här kom upp att vi skulle fira tioårs-jubileum så var hon den första som anmälde sitt intresse att hjälpa till.
STARKT FÖRKNIPPAD
Behnaz Bahabozorgi är den som som drog igång damhockeyn i Jönköping och hon är väl medveten om att det hela förknippas starkt med henne.
— Jag vet att jag förknippas starkt med det här och det är ju för att jag är initiativtagare. Sen hade vi Anna och Sara Landerholm som la ner väldigt mycket tid också. Men jag var ansiktet utåt så jag kan förstå att det var en stark förknippning.
Hon berättar att hon numera inte har några officiella uppdrag inom hockeyn, förutom att hon varit med i den arbetsgrupp som förberett HV:s tioårsjubileum.
— Men jag släpper aldrig ishockeyn. Skulle det vara så att det i framtiden finns behov av hjälp här så ställer jag självklart upp, säger hon och pekar ut över Kinnarps Arena.
Tycker du att damhockeyns förutsättningar har gått framåt överlag sedan du började?
— Ja, det måste jag säga, säger hon efter en lång stunds funderande.
— Uppmärksamheten i media har varit A och O för att locka en bredare publik och därmed också kunna rekrytera. Om folk tycker att det är illa nu, skulle de ha sett hur det var för 16 år sedan. Jag vet att det här med att Damkronorna får köpa egna flygbiljetter till OS och sådana saker har diskuterats. Förr i tiden fick vi vara glada att vi ens fick vara med i OS.
— Sen var inte allt sämre förr. Det fanns mycket hjärta och det fanns mycket ideella krafter också. Det saknar jag generellt i förenings-Sverige idag, du måste köpa tjänster hela tiden.
Intervjun börjar lida mot sitt slut. Under lördagen ska först HV71 försöka slå publikrekordet i SDHL, senare på kvällen blir det fest där alla som någon gång representerat Queens/HV71 fått en inbjudan. Hon berättar att hon tycker damhockeyn i klubben gått framåt och betonar att hon genom att berätta historien om hur tjejerna kom in i föreningen inte vill ge en negativ bild av HV71.
— Men det var knaggligt i början, det kan jag inte sticka under stol med.
Den här artikeln handlar om: