Målvaktstalangen hoppas få chansen i Leksand: ”Fysiskt och mentalt redo”

Hon kommer ursprungligen från Falkenberg, men har hamnat i Leksand för att utveckla sitt spel. Angelica Andersson, 17, är en av landets stora målvaktstalanger. Nu hoppas hon få chansen i SDHL.
– Fysiskt och mentalt känner jag mig redo, säger hon till hockeysverige.se.

LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)
När Leon Reuterström, tidigare Denise, valt att avsluta karriären stod Leksand kvar med enbart Julia Åberg som målvakt. Tränaren Uffe Hedberg har dock löst tomrummet genom att plocka upp ersättare från juniorlaget. Bland annat 17-åriga Angelica Andersson från Falkenberg.
– Angelica har drivet och inställningen på träningarna. Dessutom är hon målmedveten, vill tävla och är atletisk. Det här kännetecknar henne även på isen, berättar Uffe Hedberg för hockeysverige.se.

Hockeysverige.se stämde träff med målvaktstalangen i solen utanför Tegera arena i Leksand. Inte alls långt ifrån där Paradplatsen låg där det en gång spelades elithockey. Då hette spelarna Åke Lassas, Ingemar ”Strömmingen” Söderberg, Pelle Jacobson och så vidare.

När vi slår oss ner för den här intervjun börjar vi tala om Falkenberg som hockeyort.
– Hockeyn är inte så stor i Falkenberg. Ishallen byggdes 2009. Själv började jag i hockeyskolan först då jag var tio år, så jag har inte hållit på så länge. Först fick jag spela med yngre killar, men sedan fick jag även spela med killar i min egen ålder, berättar Angelica Andersson och fortsätter:
– Det blir ändå fler och fler som spelar, tjejer också, men damhockey finns inte i Falkenberg. Det var ingen tjej i min åldersklass som spelade, men under mig, då jag flyttade därifrån, var det två stycken till som spelade.

”PAPPA ÄR LEKSING – DÅ BLEV JAG OCKSÅ DET”

Hockey var inte heller någon naturlig del i familjen Anderssons liv under uppväxten, men intresset fanns där och då speciellt för ett lag.
– Det är bara jag i familjen som spelar hockey. Pappa tittar mycket på hockey. Han håller på Leksand så jag har också blivit leksing, skrattar Angelica Andersson och fortsätter:
– Jag tyckte att det var intressant att titta på hockey och sedan fick jag testa på och tyckte det var kul. Innan hade jag bara spelat fotboll i Slöinge och det är ju lite skillnad.

Ganska snabbt visade målvaktstalangen från Falkenberg upp ett bra spel och snart hörde Hovås damlag av sig till henne.
– När jag stod min första säsong i Falkenberg ringde dom. Jag fick komma dit och träna och sedan började jag spela där.

Hur var omställningen till damhockeyn efter att du bara spelat med killar tidigare?
– Det var en ganska stor skillnad. Vi var färre spelare i damlaget och sedan var det skillnad på tempot och allt sådant.
– När jag spelade i Hovås fick jag träna med killarna i Falkenberg. Sedan fick jag spela matcher med båda lagen. Det hade blivit lite dyrt att åka på varje träning i Hovås samtidigt som jag bodde i Falkenberg.

Anna Amholt. Foto: Ronnie Rönnkvist

KAMPERADE IHOP MED JUNIORSTJÄRNAN

När Angelica Andersson kom upp till Hovås fick hon chansen att spela och träna tillsammans med JVM-målvakten och SM-guldvinnaren Anna Amholt som kommande säsong ska spela för AIK.
– Nu fick jag inte spela så många matcher innan hon drog till HV71, men det var kul och hon är riktigt bra. Dessutom kunde jag lära mig mycket av henne. Jag hade inte spelat hockey så länge så det var mest att jag fick se och lära av henne.
– Jag tycker ändå att jag lärt mig mycket av henne. Vi spelade tillsammans även i Göteborgs distriktslag och då fick jag vara med på många träningar tillsammans Anna. Där har jag kunnat se hur hon tränar och så vidare.

Men dom båda målvakterna som representerade Hovås i tvåan tillsammans har inte mycket kontakt med varandra idag.
– Nej, inte direkt…

Du kanske får möta henne nästa säsong?
– Ja, jag hoppas att få göra det någon gång i alla fall, säger 17-åringen med ett leende.

Inför förra säsongen valde Angelica Andersson att lämna Hovås och Falkenberg för spel i Leksand.
– Jag kände att jag ville utvecklas mer inom hockeyn och den är, som sagt var, inte så stor i Falkenberg. Det här gjorde att jag kände att jag behövde gå någon annanstans. Nu var jag redan leksing samtidigt som jag visste att det fanns ett hockeygymnasium här. Jag ville egentligen flytta hit hela tiden för att få träna på skoltid
– Det var fyra målvakter som sökte hit samma år som jag gjorde det och det var jag och Julia Nilsson som kom in. Däremot var jag inte på någon tryout som alla andra var. I stället åkte jag hit en vecka på höstlovet för att träna med damerna. Det gick bra och efter att uttagningen varit fick jag reda på att jag kom in om jag själv ville. Givetvis tackade jag ja direkt.

Foto: Ronnie Rönnkvist

KNÄSKADA STÖRDE

Det blev spel i damjuniorerna för Falkenbergsmålvakten förra säsongen, en säsong där en knäskada spökade en del inledningsvis.
– Förrförra säsongen, när jag spelade med killarna, gjorde jag något i mitt knä så jag sträckte ut ledbandet på insidan. Sedan var jag dum och fortsatte träna och spela ändå för jag trodde att det inte var någon fara.
– Det var i början av den säsongen och spelade hela det året skadad. Sedan skulle jag flytta hit och jag kände direkt att jag inte kunde fortsätta spela skadad. I början av förra säsongen fick jag ta en paus och i stället vara med naprapaterna för att köra rehab.

Var det tufft att inleda din tid i Leksand som skadad?
– Ja, så var det. Det gjorde att jag inte kom in i laget (Dam-J) direkt, utan var lite utanför. Jag var ändå på varje träning och gjorde mitt i gymmet.
– Det var bara att gilla läget eftersom jag ville bli av med skadan och inte fortsätta som jag hade gjort. När jag sedan kom på is efter några veckor kändes det bättre och då kom jag in i laget bra.

Fick du träna mycket med Julia Åberg och Leon Reuterström under förra säsongen?
– Jag fick vara med på ett par träningar förra säsongen. Sedan var det oftast så att när en av dom var sjuka så fick jag vara med.

”MÅSTE BLI BÄTTRE PÅ ISEN”

Nu väntar en ny säsong för Angelica Andersson och hon är ödmjuk och försiktig när hon pratar om sina målsättningar inför den.
– Både jag och Julia (Nilsson) har chansen att gå upp i damlaget. Det är ju också vad jag vill. Jag ska göra mitt bästa för att försöka ta den platsen.

Känner du dig mogen för att ta steget in i SDHL?
– Fysiskt och mentalt känner jag mig redo, men jag har en bit kvar att jobba med på isen. Om jag gick upp i damlaget och fick träna med det laget så skulle det nog gå bra.

Du är fortfarande junior, finns tankar om juniorlandslaget i bakhuvudet?
– Ja, såklart att jag vill spela där, men jag tycker att jag har en bit kvar där också. Som jag känner måste jag bli bättre på isen med både snabbheten och tekniken.

Hur ska du nå dit?
– Genom att träna mer (skratt). Förhoppningsvis får jag träna med damlaget. Jag har känt att det är en stor skillnad på skotten, farten och allting där, avslutar Angelica Andersson samtidigt som det strosar förbi en hel del turister för att bara kika hur det klassiska hockeysamhällets ishall egentligen ser ut.