Szymon Szemberg om stadgeändringarna: “Upp- och nervända världen”

Om Svenska Ishockeyförbundet gjorde sitt jobb internationellt hade man inte behövt ändra i sina stadgar för att fålla in klubbar i de så kallade ligaorganisationerna för att i förlängningen subventioneras av klubbarna. Det borde vara tvärtom – att förbundet fördelar internationella pengar till klubbar som göder VM, JVM och OS, det skriver Szymon Szemberg i en krönika på hockeysverige.se.

Läs mer om förbundets stadgeändringar här.

Djurgården Hockey tryckte på många viktiga punkter sin välskrivna och stringenta kommentar till Svenska Ishockeyförbundets (SIF) stadgeändringar, de som beslutades under ett extrainsatt förbundsmöte under Beijer Hockey Games i Karlstad. (Läs DIF Hockeys kommentar här)

Förutom att Djurgården har en mycket bra poäng – att ändringarna inte gör den kritiserade bestämmelsen om skyldighet att ingå i en ligaorganisation mer laglig – så pekar man dessutom på att SIF hamnar i en ekonomisk beroendeställning gentemot SHL.

Djurgården beskriver det så här på sin websajt: 

För att kunna förlänga sitt TV-avtal till 2030 behövde SHL även förlänga sitt avtal med SIF. I motprestation åtog sig SHL att ge ett årligt mångmiljonbidrag till SIF. Stödet är visserligen bra för SIF, men det innebär också att SIF sitter i en ekonomisk beroendeställning till SHL. Således har SIF intresse av att det är lugn och ro i ligaorganisationerna och att medlemsföreningar inte går sina egna vägar då det skulle kunna äventyra stora viktiga avtal (t.ex. TV-avtalet) som SIF indirekt är beroende av.

“Detta framstår som mycket märkligt”

Vad vi alltså har här är upp- och nervända världen. En gång i tiden bildades förbund av klubbar för att förbunden skulle tillvarata sina intressenters – klubbarnas – intressen. En stor del av detta förhållande i modern tappning är att det nationella förbundet ska bidra till att så mycket medel som möjligt ska genereras från internationellt spel så att en betydande del av dessa medel ska tillfalla klubbarna. 

Detta är i allra högsta grad rimligt. 

Det är klubbarna som rekryterar och utbildar spelarna och betalar spelarnas löner. Det är tack vare dessa spelare som det internationella ishockeyförbundet IIHF får in många miljoner i stark valuta varje år och en betydande del av dessa pengar borde tillfalla dem som svarar för det svåra utbildningsjobbet – dvs klubbarna. Så är fallet i fotboll, till exempel.

Men i ishockey har vi alltså ett förhållande där klubbarna subventionerar sitt nationella förbund med pengar som genereras nationellt (via TV-avtal, matchintäkter och partners) medan klubbarna får inget från den internationella kakan, den som möjliggörs tack vare klubbarnas spelare. (Och då har vi ändå inte berört intäkterna från EHT.)

Och detta framstår dessutom som mycket märkligt då ishockey är den enda lagsporten som arrangerar sina stora mästerskap varje år, följaktligen med stora årliga intäkter som följd. Detta framförallt från VM och JVM. På detta har ishockeyn ett mycket lukrativt OS-deltagande vart fjärde år. Med andra ord är ishockey en mycket attraktiv och kommersiellt gångbar sport. 

“Får vara glada om prispengarna kan täcka kostnaderna”

Den internationella kakan borde vara så stor att det skulle räcka till att hålla IIHF flytande, dela ut premier till nationella förbund som i sin tur skulle filtrera ner medel till klubbar, som göder hela systemet via sitt utvecklingsarbete.

Hur ser det då ut?

Trots att VM är en veritabel kassako (och var och en får tycka vad den vill om kvalitén) så är det enbart en bra affär för det landet som arrangerar (i bästa fall), för den agenturen som har köpt de kommersiella rättigheterna och för IIHF. De övriga deltagarna får vara glada om prispengarna kan täcka kostnaderna att skicka ett lag till ett VM. 

Kom ihåg att SIF förlorade pengar på båda VM:en då Tre Kronor tog guld, 2017 och 2018. I vilken annan stor arenaidrott, där det är fullt med publik och där det finns bra TV- och sponsorintäkter, förlorar en världsmästare pengar?

Men inte ens att arrangera ett VM är någon garanti för ekonomisk succé. Minns bara 2012 och 2013 i Globen (samarrangemang med Finland) då SIF gjorde förluster i miljonklassen båda gångerna.

“Hur stor skuld har svenska ishockeyförbundet? Stor”

JVM? Ja, det har med tiden blivit en jättesuccé, även i Europa. Men på grund av ett ljusskyggt kommersiellt avtal så är det Hockey Canada, det kanadensiska ishockeyförbundet, som tjänar de riktigt stora pengarna. Framförallt när man arrangerar JVM på hemmaplan (och det gör man i stort sett vartannat år) men även när turneringen spelas i Europa, som nu senast i Göteborg. För de övriga nationerna blir det förhållandevis små pengar, i synnerhet som man arrangerar JVM så sällan på grund av Kanadas halv-monopol.

Men hur stor skuld har Svenska Ishockeyförbundet i detta?

Stor. 

Man måste komma ihåg att Sverige är en maktfaktor i hockey och har så varit i 100 år. Med några års undantag har Sverige haft en representant i IIHF:s styrelse. Eftersom svensk hockey är i världsklass och en av de flitigaste arrangörerna av mästerskap, har Sverige en väldigt tung röst i både styrelsen och på kongressen, där de stora besluten fattas.

Med tanke på det har SIF traditionellt gjort ett svagt jobb vad gäller att påverka för att maximera intäkterna från de stora mästerskapen. Detta är min uppfattning efter att ha avverkat 15 år på IIHF och, i egenskap av kommunikationsansvarig, deltagit i nästan alla styrelsemöten och ett trettiotal kongresser under den tiden.

“Aldrig hört en SIF-representant ställa en relevant fråga”

Under dessa år har jag aldrig – i varken något officiellt eller protokollfört sammanhang – hört en SIF-representant ställa en relevant fråga eller ifrågasätta ett kommersiellt avtal som ingåtts på märkliga grunder.

Exempel på sådana frågor:

• Varför går man aldrig ut med en upphandling av de kommersiella rättigheterna (varken TV- eller partners) för VM och JVM?
• Hur vet vi vad våra stora turneringar är värda om de inte blir konkurrensutsatta?
• Är det etiskt försvarbart att samma marknadsagentur får förnya sitt avtal varje gång det håller på att gå ut?
• Hur mycket mer pengar hade den internationella ishockeyn kunnat tjäna på att gå ut med upphandlingar? Något som för övrigt andra sporter gör och som tillhör alla organisationers ”good governance”.
• Hur kommer det sig att IIHF alltid skriver så långa avtal, medan andra förbund eller ligor skriver betydligt kortare?
• Varför skrevs det kommersiella avtalet för VM till 2033? Hur kan man 2019 veta hur marknaden ser ut 2033? Har man en kristallkula?
• Varför skrevs det kommersiella avtalet för JVM till 2034? Med tanke på att priset på sporträttigheter – med några hack här och där – går historiskt konstant uppåt, är det försvarbart?
• Hur kommer det sig att de kommersiella rättigheterna för JVM har köpts upp av Hockey Canada, alltså ett av de deltagande förbunden?
• Vore det inte bättre att gå ut med en upphandling för att dels skapa konkurrens och dessutom att en professionell marknadsagentur får JVM-uppdraget och inte ett deltagande hockeyförbund?
• När vi ändå pratar JVM, är det rimligt att de kanadensiska juniorligorna får ersättning å sina klubbars vägnar ur JVM-potten (c:a 30 procent av Hockey Canadas enorma intäkter)  medan de europeiska ligorna och klubbarna får inget? Och då ska man komma ihåg att juniorklubbarna inte betalar sina spelare några löner.

Hur hänger då allt detta ihop med, SIF:s – under stark tidspress och med bristande beslutsunderlag – genomdrivna stadgeändringar? Ja, hade SIF som en potentiellt stark internationell aktör utövat sitt inflytande för att maximera intäkterna från framför allt VM och JVM, hade man troligen inte behövt peta in paragraferna om ligaorganisationer för att säkra nationella subventioner från klubbarna.

Då hade SHL och Hockeyallsvenskan kunnat jobba utan att ha SIF:s ständiga skugga över sig och båda parter hade kunnat tjäna – och behålla – pengar från sina nationella respektive internationella fögderier. Men för att SIF inte har spelat den internationella rollen man borde ha spelat, känner man sig tvungen att ta från det nationella systemet.  

“De nationella förbunden har inte längre monopol”

Till sist. Någon här kanske hävdar att SHL-klubbarna borde ge tillbaka till SIF då SIF upplåter, genom samarbetsavtal med respektive ligaorganisation, rätten att ingå det för SHL väldigt förmånliga TV-avtalet. 

Den tiden är förbi då SIF kan förbehålla sig rätten att upplåta (eller inte upplåta) åt SHL och HA att ingå kommersiella avtal och att ligorna därmed har dessa rättigheter på nåder. Det finns både nationella och framförallt internationella EU-beslut som har klargjort bortom allt tvivel att de traditionella förbunden inte längre har något monopol på sin sport. 

Den kommersiella rätten ägs av den som brukar den och framför allt av den som tillhandahåller det kommersiella värdet. Och det gör klubbarna, via sin liga. 

Med eller utan ligaorganisation. 

PS. Att kräva kollektivanslutning till ligaorganisationer är fel – och helt onödigt – har jag skrivit på denna plattform tidigare.

SZYMON SZEMBERG
Artikelförfattaren är VD på den Europeiska klubballiansen, E.H.C. Szymon var tidigare informationschef på Internationella ishockeyförbundet (IIHF) 2001-2014, samt projektledare för och sedermera COO på Champions Hockey League, 2013-2015.    

TV: Målen från nattens NHL