Old School Hockey – Nils “Nicke” Johansson
Nils “Nicke” Johansson sköt upp Alfredshem i högstaligan 1958 och vann VM-guld med Tre Kronor 1962. Den legendariska backen har också sin tröja i taket i Hägglunds arena.
– Det var faktiskt så att jag höll mest på med skidor ända upp till jag var 13-14 år, berättar den nu 84-årige “Nicke” för Hockeysverige.se.
I taket på MoDo:s hemmaarena hänger flera legendarers pensionerade tröjor. Nummer 3 Mattias Timander, 5. Carlabel Berglund, 8 Per Lundqvist, 9 Magnus Wernblom, 16 Anders Hedberg, 21 Peter Forsberg och 39 Per Svartvadet. Där hänger även tröja 4, Nils ”Nicke” Johansson.
Vi backar bandet lite. Alfredshems IF bildades i Mars 1921. Så hette klubben från början som 1963 bytte namn till MoDo AIK och vidare 1987 till MoDo HK. Namnbytet från Alfredshem till MoDo ingick som en del i sponsringen av verksamheten från Mo & Domsjö AB som bildades av köpmannen JC Kempes båda söner redan 1873.
Idag finns inte bolagets namn kvar utan företaget heter numera Holmens AB. Starke mannen för namnbytet var den gamle hockeyhövdingen Sven-Olof Sandberg och i klubbens nya namn (MoDo AIK och HK) har man vunnit två SM-guld, 1979 och 2007
Nu ska ni få träffa en legendarisk hockeyback som var med på den tiden klubben fortfarande hette Alfredshems IF. Han blev världsmästare 1962 i Denver, Colorado. Dessutom har han alltså sin matchtröja hissad i taket inne i Hägglunds Arena i Örnsköldsvik.
Vi ska alltså ta er med hem till Nils ”Nicke” Johansson i Våröback norr om Varberg. Det sägs bland att ”Nicke” hade ett av de mest fruktade slagskotten i Allsvenskan. Något som tidigare förbundskaptenen för Tre Kronor, Ed Reigle, lärt honom
Men frågan är hur han som norrlänning hamnade i utkanten av Varberg.
– Ja du, skrattar Nils ”Nicke” Johansson och fortsätter:
– Det var så att vi bodde en tid i en lägenhet i Göteborg, men vi kände att tiden i storstaden fick vara över. Vi hade dessutom ett 1700-talshus här i Våröbacka som vi hade börjat renovera. Då slog vi till och flyttade ut för gott. Ett lugnt härligt ställe utan trafik som passar utmärk för en gubbe som mig, haha.
Känd för sin skridskoåkning: “I början var jag hånad”
Dina höfter fick ta en del stryk under din tid som hockeyspelare.
– Det är riktigt. Jag hade stora problem innan jag opererade båda höfterna, fast nu mår jag ganska bra.
– Jag ska också vara ärlig och säga att jag tappade mycket av musklerna på benen som jag hade byggt upp som spelare, så det är inte aktuellt med comeback som hockeyspelare. Inte ännu i alla fall.
Nils ”Nicke” Johansson född 1938 i Örnsköldsvik, men det var långt ifrån givet att han skulle satsa på just hockeyn.
– Nej, det var inte alls givet. Det var faktiskt så att jag höll mest på med skidor ända upp till jag var 13-14 år, så jag var ganska gammal innan jag började med hockeyn på allvar.
– Vi hade en kille från Alfredshems skidklubb som hette Karl-Erik Åström. Han tog OS-guld i Lake Placid 1950 på 18 km. Åström blev lite av förebild för oss grabbar som då ville bli skidåkare.
– Dessutom spelade jag en del fotboll med Domsjö. Jag vet att jag i en träningsmatch mot Hammarby mötte Lennart ”Nacka” Skoglund, vilket såklart var väldigt kul även om han inte var på toppen av sin karriär där och då.
Det sägs också att han hade kondition som dom bästa skidåkarna i Sverige.
Du blev känd för din fina skridskoåkning ”Nicke”, hur tränade du upp den när du började med hockey så sent?
– I början så blev jag faktiskt hånad för att jag var så dålig på skridskor. Men jag tränade, tränade och tränade. Vi åkte ofta till Jämtland på träningsläger med Alfredshem och tränade på sjöisar, vilket är nyttigt för skridskoåkningen.
– Titta bara en sådan kille som Lars-Göran Nilsson, som jag såg ni haft med i er serie här tidigare, han tränade på sjö-isar uppe i Vuollerim och skulle säkert vara en av de snabbaste skridskoåkarna i SHL idag.
– Vi tränade också mycket på Hornsjön innan de konstfrusna isarna hade kommit till Örnsköldsvik, vilket självklart också var nyttigt.
Sköt upp Alfredshem i högstaligan: ”Skjut Nicke”
Debuten i Alfredshems A-lag?
– Det var mot Wifsta/Östrands IF, de som idag heter Timrå. Jag kommer inte ihåg hur det slutade men jag var en så där 15 år då och det var gamla division två.
– Jag spelade ihop med (Carlabel) ”Kabben” Berglund på backen. Det var väl den enda plats de hade ledigt så jag fick bli back, skrattar ”Nicke” Johansson.
Carlabel ”Kabben” Berglund, pappa till tidigare NHL proffset ”Bosse” Berglund, nämner du. Vad var hans betydelse för MoDo?
– Han var framför allt en föregångare vad det gällde konditionsträning, styreketräning och mjölksyreträning. ”Cabben” byggde upp ställningar som kom att bli hinderbanor, vilka vi slet hårt på.
– Sedan hade han en oerhörd energi som smittade av sig på oss grabbar. ”Kabben” Berglund tränade Alfredshem och MoDo under 22 säsonger från 1951 till 1973. Jag tror knappast vi får se någon elittränare hänga i så länge numera, men det är såklart andra tider numera så det går inte riktigt att jämföra.
Av alla fina hockeyminnen från MoDo vilket värderar du högst?
– Det måste bli när vi gick upp i division ett första gången, 1958. Vi fick då äntligen konstfruset till sandgropen vid Kempevallen så vi nu kunde träna ordentligt. Det var ett fantastiskt lag vi hade då och alla visade en fin klubbkänsla.
Det var också ”Nicke” Johansson som satte den avgörande pucken då Alfredshem gick upp 1962. Med tre sekunder kvar av kvalmatchen mot Mora fick han en passning. Backkollegan Sten Olsén skrek så högt han kunde ”skjut Nicke”. ”Nicke” sköt och med det skottet gjorde han 3-2.
Gick till Färjestad: “Behövde se något nytt”
Vilken kontakt har du med killarna från din tid i MoDo och klubben?
– Inte mycket. Jag var uppe då arenan var ny och de hissade upp min tröja nr 4 i taket bredvid ”Kabbens” nummer 5 och Peter Forsbergs nummer 21.
– Då sprang jag på några av de gamla kompisarna fast annars är det dåligt. Jag går inte heller på speciellt mycket hockey då jag har sex mil till Göteborg och man blir lite bekväm.
– Fast jag ser mycket hockey på TV. Där har jag repriser att se på så jag hänger med.
Du flyttade till Karlstad och spel i Färjestads BK efter VM 1970 på Hovet, varför lämnade du MoDo?
– De stod mellan Frölunda och Färjestad. Ulf Sterner och Arne Strömberg hade varit på mig en tid för att få mig till Färjestad. Jag var på väg dit redan året innan vilket jag redan då berättade för MoDo som visste att jag var på väg att jag skulle flytta efter VM. Det fick räcka med 21 säsonger i MoDo. Jag behövde se något nytt.
– Sedan vet jag inte om Strandberg var så jätteglad på Färjestads-bossen, Kjell Glennert.
En kul anekdot från tiden i Färjestad ur boken ”Pappas pojkar” av Jörgen Kalitzki:
Conny Evensson, Björn Fagerlund, Ulf Sterner och Nils ”Nicke” Johansson skulle tillsammans med Sven-Erik Magnusson sjunga refrängen till låten ”Färjestad, Färjestad”. Det fanns ett problem. Björn Fagerlund kunde inte ta en ren ton.
Uffe Sterner hade hört att punsch var bra för att göra rösten len och tog med sig en hela till studion. Punschen gjorde susen, plötsligt kunde hela gänget ”sjunga” och det klämdes i friskt. Sten och Ebbe Nilsson tittade in och höll på att skratta på sig.
Scenskräcken höll på att komma i vägen
Låten blev en succé och det bestämdes att gänget skulle göra ett framträdande på Sandgrund.
När den förväntansfulla storpubliken samlats på danspalatset vid Klarälvens strand drabbades hockeystjärnorna av rampfeber. Värst däran var ”Nicke” Johansson som stenhårt vägrade att gå upp på scenen. Publiken väntade och goda råd var dyra. Men med en stor Whiskey löstes knuten och FBK-kvartetten kund äntra scenen och göra sitt första och enda liveframträdande. Ett bejublat sådant.
Var det aldrig aktuellt med spel i utlandet?
– Nej, fast det här vet egentligen ingen om. Ni vet, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg var över och tränade med ryssarna till medias stora förtjusning. Tanken var att jag skulle åka dit också men jag var dum och sa nej, säger ”Nicke” Johansson och skakar på huvudet och skrattar.
Nils ”Nicke” Johansson landslagsdebuterade som ung division 2-spelare då UK-basen ”Pelle” Bergström plockade med honom efter att ha sett en match med Alfredshem mot IFK Umeå (Idag IF Björklöven). I den matchen spelade ”Nicke” hela matchen non-stop. Men det blev inte speciellt uppmärksammat i media att han som Division 2-spelare fick chansen i Tre Kronor.
– Nej det blev det inte. Jag hade redan tidigare spelat i Junior eller B-landslaget så det var ingen stor grej.
– Det var aktuellt att jag skulle åka till VM redan 1961 i Lausanne men då tog UK-basen ute en extra forward i stället, så min VM debut kom 1962 i Colorado.
Vann VM-guld 1962
Vad är ditt starkaste minne därifrån?
– Det är väl just att vi tog guldet. Sen var det ett äventyr för mig som knappt varit utanför Ö-viks gränser. Det hade blivit någon resa till Stockholm för spel mot Hammarby men mycket mer ställen än så hade jag inte varit på då.
– Jag kunde jag inte åka över till VM 1962 med de andra grabbarna utan jag var hemma och kvalspelade, så jag fick åka över själv efter de andra. Bara det var ett äventyr i sig för en norrlänning från Örnsköldsvik, men jag hittade fram.
Din backpartner under VM 1962 och för övrigt under större delen av din tid i landslaget var nu bortgångne Roland ”Rolle” Stoltz, hur var han som backkollega?
– Han var väldigt bra. Han styrka var sin placeringsförmåga. Lars-Gunnar Björklund har skämtsamt kallat honom för väldens bästa långsamma back fast han var ganska snabb på skridskorna. Däremot behövde ”Rolle” sällan utnyttja sin skridskoskicklighet, då han oftast var rätt placerad när motståndaren kom. En fin kamrat dessutom.
– Minns jag inte helt fel så kunde han inte vara med i sista matchen mot Västtyskland efter att ha täckt ett skott.
I just matchen mot Kanada där ”pucken gliider in i mål” spelade inte ”Nicke” Johansson utan han agerade faktiskt hejaklacksledare tillsammans med Leif Andersson. Duon fick också publiken med sig efter turneringen spelades i Denver, Colorado och publiken där inte ville att grannlandet, Kanada, skulle få med sig viktiga poäng från matchen.
Guldmatchen mot Kanada
Nisse Nilsson har tidigare berättat om den numera historiska matchen mot Kanada:
Fjärde matchen var den numera klassiska mot Kanada. Vi visste redan innan turneringen att Kanada var storfavoriter till att vinna hela turneringen. Vår lagledare, Pelle Bergström, sa innan matchen – Grabbar, nu går vi ut och gör en hyfsad insats mot dom här Galt Terriers och försöker hålla jämna steg. Jag vet inte hur många gånger det kom kanadensare fria med ”Klimpen” i början av matchen, men han storspelade verkligen i målet och höll nollan. I slutet av första perioden skjuter Rolle Stoltz ett skott som målvakten, Hurley tror jag han hette, släpper en retur som min gode vän Uffe Sterner gjorde mål på. I bytet efter är Tumba på isen tillsammans med sina ”Garvisar” (Uno Öhrlund och Eilert Määttä). Tumba får ett pass av Määttä och sätter dit tvåan. Ett öronbedövande jubel utbryter från publiken. Säkert nittio procent av publiken höll på oss. Tror ni förresten Tumba hade roligt med att båda hans kedjekompisar kallades för ”Garvis”? Jag kan väl i alla fall säga att han påpekade det mer än en gång under turneringen.
I andra perioden försöker Kanada skrämma oss med ett väldigt tufft spel. Det resulterade i att deras killar hamnade på utvisningsbänken och att vi kunde gå ifrån till 4-0. 3-0 målet gjorde jag själv efter att ha fått en underbar macka av Bert-Ola Nordlander. Uffe Sterner satte fyran.
Ett kul minne jag har från matchen är när jag sitter i båset och kikar upp mot läktaren. Där springer ”Nicke” Johansson och Leif Andersson, våra reserver, och leker hejaklacksledare. Klacken var i huvudsak sammansatt av spelarna i det finska och norska laget.
Kanada gav aldrig upp utan dom gick upp under slutet av andra och början av tredje perioden till 4-2. Floyd Martins 4-1 mål blev väldigt omdiskuterat eftersom alla i hela hallen utom måldomaren såg att pucken tog i stolpen, gled utanför mållinjen och fortsatte sedan ut mot sargen. Måldomarens lampa lös och efter mycket palaver godkändes målet.
VM:s prestation sker när det återstår fyra minuter av matchen. Kanada hade gått upp till 4-3 när McLeod och Malo kommer fria med ”Klimpen. McLeod skjuter lågt vid ena stolpen. ”Klimpen” slajdar och räddar pucken som går ut till en fristående Malo som skjuter i ett till synes tomt andra hörn, men ”Klimpen” har agerat fjäder och lyckas även rädda den pucken. Jag har aldrig vare sig förr eller senare sett något liknande.
I slutet av matchen säger jag åt Lasse Lundvall att ta tekningen. Han får ut tekningen till vänster där jag står. Jag skickar pucken vidare samtidigt som jag får en tackling av en kanadensare så jag faller på rygg. När jag ligger där på isen hör jag ett makalöst jubel varpå hela laget slänger sig över mig. Pucken gled in i mål och vi hade sensationellt slagit Kanada.
Någon segerbankett blev det inte den kvällen eftersom vi hade England, Norge och Västtyskland kvar att möta. Norge och England var inte några svåra matcher, men tyskarna visste vi var farliga. Början av matchen var nervös och det var faktiskt Kjelle Svensson i målet som höll oss kvar i matchen. Nu ordnade det upp sig och till slut vann vi matchen med 4-0. Vilket jubel och vilken glädje. På kvällen ordandes en provisorisk bankett. Matchen spelade i Denver och morgonen efteråt reste vi till Colorado för att se den tänkta finalen mellan USA och Kanada. Därefter fick vi beträda isen för prisutdelning. Ett stark och väldigt stort ögonblick.
“Sällan sett en så komplett och överlägsen spelare”
”Nicke”, du har spelat 168 A-landskamper, var det självklart att alltid tacka ja till landslagsspel?
– Det var alltid en stor ära att få dra på sig Tre Kronors tröja. Jag kom ihåg hur nervöst det var innan förbundet talade om vilka som var uttagna.
– Det fanns inget större att vara med om som ishockeyspelare då. Man blev alltid väldigt glad att få vara med och spela mot tjecker och ryssar i Izvestija eller VM.
Nicke, du erhöll den fina titeln ”Rinkens Riddare” 1971 som ett bevis på ditt schyssta spel i rinken, vad betydde det för dig?
– Det var kul men jag måste få berätta om den matchen då jag fick priset utdelat till mig. Vi mötte AIK och jag kom väl ihop mig med någon kille i deras lag och vi båda fick två minuter.
– På vägen till utvisningsbåset skrattade jag lite för mig själv och fick då tio minuter för osportsligt uppträdande, passande nog, skrattar ”Nicke” Johansson och fortsätter:
– Det värsta av allt var att domaren var min kompis som jag spelat med i Alfredshem, Olle Granberg.
I dag, liksom när du var grabb, kommer det fram många talanger från MoDo. Vad är hemligheten till det tror du?
– Det är inte så enkelt att man bara kan säga att det är kultur. När jag var grabb var det nog så att det inte fanns så mycket att göra hemma i Ö-vik de mörka kvällarna mer än att träna. Lite är det nog så fortfarande fast nu har det fina hallar att träna i.
– Sedan har MoDo haft fantastiskt bra ungdomsledare under många år som nu avlidne Åke Eklöf, som även var en mycket bra spelare, Sture Andersson med flera.
Anders Hedberg, Thomas Gradin eller Peter Forsberg vem är den största talangen av de tre i dina ögon?
– Visst är ”Foppa” den största talangen. Jag har sällan sett en så komplett och överlägsen spelare. Han är en extremt stor talang. Hedberg och Gradin var fantastiska spelare de med, men det finns många, många fler som fostrats i MoDo.
Valdes in i svensk hockeys Hall of fame
Efter karriären som spelare tog Nils ”Nicke” Johansson över som tränare i Kungsbacka-laget Hanhals BK. Dit fick han klubbens största värvning genom alla tider, Leif ”Honken” Holmqvist.
– Det är riktigt. Min gode vän från Tre Kronor, ”Nicke” Johansson, tränade Hanhals i division 1 och dom fick målvaktskris. Då ringde han mig och frågade om jag kunde hjälpa Hanhals i tio matcher.
– Redan efter sex matcher skadade jag mig också och efter det så har det bara blivit spel i gamla Tre Kronor, berättar Leif ”Honken” Holmqvist för hockeysverige.se.
Nils Johansson valdes 2015 in i svensk hockeys Hall of fame med följande motivering:
”Nils Johansson säger egentligen inte så mycket för de flesta hockeynördar, men säg Nicke så är alla med. han blev Nicke med hela Hockeysverige och var på flera sätt ett unikum. Nicke var ett tränings- och konditionsfenomen. Faktum var att han hade testvärden som de bästa skidåkarna, till exempel Sixten Jernberg. De flesta matcher för Alfredshems IK och Modo AIK spelade Nicke nonstop och historierna berättar att hemmafansen blev oroliga när Nicke närmade sig båset för att ta en klunk vatten. Han blev uttagen till sitt första VM då han ännu spelade i div. II Norra B. UK med Pelle Bergström i spetsen åkte till Umeå för att se seriefinalen mellan IFK Umeå och Modo och blev så imponerad av den nonstop spelande backen att han direkt togs ut till VM i Colorado Springs. Där blev Nicke världsmästare och sedan samlade han på medaljer under de elva säsonger han spelade för Tre Kronor. Något som ytterligare understryker hans storhet var när han sensationellt inför säsongen 1970/1971 flyttade till Karlstad och Färjestads BK. Där blev det fem säsonger och än i dag räknas Nicke som en av Färjestads bästa backar genom tiderna.”
Nils ”Nicke” Johansson
Född: 1938
Position: Back
Landskamper: 168 A – 6 J
Världsmästare: 1962
VM-silver: 1963, 1967, 1969, 1970
VM-brons: 1965
OS-silver: 1964
Guldpucken: 1964
Guldskridskon: 1966
Rinkens Riddare: 1971
Klubbar som aktiv: Alfredshems IF, MoDo AIK, Färjestads BK
Klubbar som tränare: Färjestads BK J-lag, Hanhals BK, Mölndals IF
Den här artikeln handlar om: