När Finlandsdödaren Johan Tornberg frälste Tre Kronor: ”Att jag kom till VM var en chock”

”Tidernas Tre Kronor” kallades den svenska upplaga som representerade Sverige vid VM 1998. men trots alla NHL-stjärnor i truppen var det elitseriespelare från Pajala som avgjorde den målsnåla dubbelfinalen mot Finland. Här berättar Johan Tornberg om sin osannolika väg till VM-guldet i Schweiz.
– När jag väl förstod att det var mål var jag nog mest chockad, berättar den tidigare backen om sitt guldmål.

Till VM 1998 i Zürich och Bern flögs gräddan av den svenska hockeyeliten in. Peter Forsberg var där liksom Mats Sundin, Micke Renberg, Fredrik Modin, Ulf Dahlén och Tommy Salo. Men trots alla världsstjärnor i laget kom den stora finalhjälten, i kamp med målvakts- Salo, att bli Pajalafödde Johan Tornberg. Han spelade för Västerås i elitserien dit han kommit tre säsonger tidigare efter spel i Brynäs.

Turneringen spelades så att man slutligen kom fram till en finalserie på två matcher. I finalen ställdes Tre Kronor mot Finland. Svenskarna vann den första matchen med 1–0 och den andra slutade oavgjort, 0–0.

Hockeysverige.se tog hjälp av finalens ende målskytt Johan Tornberg, för att minnas tillbaka till Schweiz 1998.
”Att jag kom med till VM var för mig personligen näst intill en chock. Sweden Hockey Games hade spelats just innan VM och där hade det fungerat bra för mig. Jag hade varit med hela vägen från första lägret under elitserieslutspelet fram till VM. Jag kunde uppriktigt sagt inte föreställa mig att jag skulle komma med tanke på vilka fantastiskt skickliga backar som fanns med. På något vis resonerade Kent Forsberg och Tommy Tomth, som då var förbundskaptener, och kom fram till att jag skulle åka med till VM. Jag tyckte att det var en supergrej och jag var nöjd med att bara få vara reserv eller bära vattenflaskorna. Jag hade inga som helst förväntningar på att få spela.

Den enes bröd… är ju ett bekant talesätt och i mitt fall så fick Mattias Norström en så kallad ”droppfot”. Han fick en smäll på knäet så att han inte kunde använda sin fot fullt ut vilket i sin tur innebar att jag fick chansen att spela.

När alla stjärnor började ansluta till laget, Mats Sundin, Niklas Sundström, Mattias Öhlund, Fredrik Modin, Mikael Renberg och så småningom även ”Foppa” minns jag att allt snack i omklädningsrummet gick ut på att vi skulle vinna guld. Dom här killarna hade åkt till VM för att vinna guld, något annat existerade inte. Det här drog självklart med oss som spelade i elitserien. Vi ville alla lyfta oss ytterligare ett snäpp. Alla fick positiva vibbar tack vare alla dom här starka karismorna som anslöt och blandades ut med alla starka karaktärer som redan fanns i laget.

Vi elitseriespelare som blev kvar i laget upplevde aldrig att det på något vis att det var jobbigt eller att det störde laget att det kom in nya NHL-spelare allteftersom. Tvärtom. Vi såg nog i stället att chanserna till att vinna VM-guld ökade tack vare det.

Ett sådant minne är när Peter Forsberg kommer ner till frukosten första morgonen han är i Zürich. Hela laget ger honom en spontan applåd. Vi skulle spela mot USA, eller vilket lag det nu var, den kvällen och ”Foppas” grejer hade ännu inte kommit till Schweiz. Tack och lov hade Niklas Sundström dubbel utrustning med sig. ”Foppa” lånar hans reservgrejer och lite annat från andra spelare. Sedan gick han ut på kvällen och var bäst på plan. 

Redan från början spelade jag i backpar tillsammans med Mattias Öhlund. Vi kände inte varandra mer än att vi spelat mot varandra, jag i Västerås och han som ett underbarn i Luleå. Fast det är väl något med oss norrlänningar. Vi hittade varandra direkt. Lilla jag och den store Öhlund. För mig var det bara att lyssna på Öhlund och följa med. Sedan är Öhlund väldigt lätt att ha och göra med. Lugn, stabil och som en stor nallebjörn . En trygghet helt enkelt.

Grundserien och första slutspelsgruppen var inte lika enkel som man kan tycka när man ser resultaten. Vi hade hela tiden fokus på att inte hamna så till att vi skulle behöva flytta från Zürich till Basel. Vi hade ju hittat rätt med omklädningsrum, boende och vi gillade att spela i den atmosfär som var där. Dessutom hade vi ju matchen mot Vitryssland där Mats Sundin gör 2–1 i slutminuten.

En roligare match var mötet med Kanada. Vi vann med 7–1 och ”Foppa” hade stor show. Han gjorde två mål precis som Micke Renberg. Här såg man verkligen vilka starka karaktärer och ledare det fanns i laget. Dessutom märktes det på NHL-killarna hur viktigt det var att få slå just Kanada.

I semifinal ställdes vi mot Schweiz. Vi kände egentligen aldrig någon riktig oro inför dom matcherna. Det var mera att vi hade fokuset på att gå ut och göra jobbet. Här var killar som exempelvis Jonas Bergqvist väldigt viktiga för just den biten med att visa stora ledaregenskaper.

Hallen där vi spelade var en gammal cykelvelodrom och stämningen där inne var nästa magisk. Vilket tryck. Trots det kändes det aldrig som att Schweiz skulle kunna besegra oss. Speciellt eftersom Tommy Salo spelade fantastiskt bra i målet och vi hade spelare som var väldigt försvarsinriktade och ett spel där vi styrde ut skyttarna mot kanterna så dom oftast fick ta svåra avslut mot Tommy.

Vi spelade en gruppspelsmatch och två finaler mot Finland där vi inte ens släppte in ett mål. Mycket av hemligheten med att vi lyckades så bra i dom här matcherna var just försvarsspelet. Stefan Lunner var med som målvaktstränare och han tillsammans med Tommy Tomth styrde upp det här försvarsspelet med att få ut skyttarna till sargerna samtidigt som det gav oss backar möjlighet att jobba tillsammans med Salo på ett bra sätt.

Nu blev det bara ett mål i dom båda finalerna och det kom i första av matcherna. Det var mitt i ett byte. När jag åker över rödlinje ser jag att pucken går ner i sarghörnan. Eftersom det var just mitt i ett byte tappar den finska spelaren markeringen på mig. När så Niklas Sundström och Patric Kjellberg gräver fram pucken och får bak den till mig tänker jag bara att jag måste få den på mål. Jag fattade aldrig vad som hände utan vände hem och den enda tanke jag hade var att nu är det dags att försvara sig igen. När jag väl förstod att det var mål var jag nog mest chockad.

Man lever kanske lite som i en bubbla under ett finalspel. I alla fall gjorde jag det. Det var inte speciellt mycket snack i omklädningsrummet inför den andra finalen. Alla hade fokus på vad man skulle göra där ute på isen. Det jag personligen minns starkast var natten innan den finalen, vilket i och för sig inte var så konstigt eftersom jag hade gjort mål och vi vunnit den första matchen. Jag såg mig själv stå på blålinjen tittande upp mot den svenska flaggan. Hela laget står där och håller om varandra. Just den här känslan hade jag med mig ut till andra matchen. Det fanns inga tankar alls på att vi kunde förlora utan bara känslan av att stå där med guldmedaljerna om halsen.

För mig var nästa guldkänsla som en chock. Jag minns att jag åkte hem till mormor i Norrbotten och firades i min hemby Pajala med guldstol och allt vad det var. Jag hade med mig bucklan hem och runt tretusen människor hade letat sig ut på gatorna och till gympahallen i byn. Allt var som i en dimma. Eskorten med JAS-planen när vi flög in över Stockholm, Sergels Torg… Jag minns knappt någonting av allt det här eftersom man uppe i någon for av rus. Jag flyttade den sommaren till Malmö och det var först när man hade landat med allting där nere som det gick upp för mig vad jag hade fått vara med om.

Kent Forsberg som förbundskapten? Lugn, tillbakadragen och som vågade ge ansvaret till oss spelare. Det fanns så många stora ledare i den här gruppen så han kunde utan några svårigheter ge ganska fria händer till femmorna att agera själva. Jag har inget minne av att Kent skulle hållit några länge genomgångar där han styrde upp hur vi skulle spela. Det behövdes aldrig och hade antagligen blivit konstigt med så många starka ledartyper som det fanns i laget. Jag gillade Kent som förbundskapten och det är en riktigt skön kille vid sidan av hockeyn.”

Sveriges matcher VM 1998

Grundserien
Sverige – Frankrike 6-1
Målskyttar: Fredrik Modin 2, Nichlas Falk, Jonas Bergqvist, Jörgen Jönsson, Mattias Öhlund.

Sverige – Schweiz 4-2
Målskyttar: Mats Sundin 3, Mikael Renberg.

Sverige – USA 6-1
Målskyttar: Ulf Dahlén 2, Mikael Johansson, Kim Johnsson, Mikael Renberg, Anders Huusko.

Slutspelsgrupp
Sverige – Finland 1-0
Målskytt: Mattias Öhlund.

Sverige – Vitryssland 2-1
Målskyttar: Peter Forsberg, Mats Sundin.

Sverige – Kanada 7-1
Målskyttar: Mikael Renberg 2, Peter Forsberg 2, Jonas Bergqvist, Patric Kjellberg, Jörgen Jönsson.

Semifinal
Sverige – Schweiz 4-1
Målskyttar: Peter Forsberg 2, Mats Sundin, Patric Kjellberg

Sverige – Schweiz 7-2
Målskyttar: Fredrik Modin, Mikael Renberg, Ulf Dahlén, Christer Olsson, Johan Tornberg, Niklas Sundström, Peter Forsberg

Final
Sverige – Finland 1-0
Målskytt: Johan Tornberg.

Sverige – Finland 0-0

SVERIGES GULDTRUPP:

TV: Ullmarks mål kvalar in på listan över säsongens höjdpunkter