- Vann mot Gordie Howe i finalen.
- “Man var ju blåsvart hela tiden och hade stygn överallt”
- Svenske pionjären utsågs till slutspelets MVP.
- Hjälten: “Låg på sjukhuset när laget firade”
Winnipeg Jets blev snabbt en svenskklubb i WHA. Säsongen 1974/75 åkte Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson från AIK, Anders Hedberg från MoDo, Lars-Erik Sjöberg från Västra Frölunda och Curt Larsson från Södertälje över till Kanada för spel i den så kallade piratligan för Winnipeg. Under säsongen anslöt även Thommie Bergman från Detroit i NHL.
Även om svenska spelarna fick mycket beröm tog sig inte Winnipeg ens till slutspel. Dock hade en av världens genom tiderna bästa kedja bildats då ”Lill-Pröjsarn” och Hedberg fått Bobby Hull bredvid sig. Hedberg utsågs för övrigt efter säsongen till årets Rookie i WHA.
Winnipeg dominerade WHA
Till säsongen 1975/76 anslöt ytterligare två svenskar till Winnipeg Jets, Willy Lindström och Mats Lindh, som båda kom från Västra Frölunda. I lagets spelade två nordbor ytterligare, Heikki ”Hexi” Riihiranta och Veli-Pekka Ketola. Dessutom fanns backen Mike Ford med som senare skulle bli en uppskattad backkollega till Anders Broström i just Västra Frölunda.
Winnipeg Jets skulle komma att dominera WHA, men det var även andra händelser som blev omtalade under säsongen. Calgary Cowboys, Rick Jodzio, överföll Quebec Nordiques, Marc Tardif. Rättare sagt använde han klubban som en lans mot Tardif när han hade uppmärksamheten riktad åt ett helt annat håll. Tardif föll medvetslös till isen efter att ha fått en crosschecking i huvudet. Väl på isen fortsatte Jodizo mata slag mot den medvetslöse kanadensaren. När polisen efter drygt en timme fått ordning på allt och alla fördes Tardif, som spelat utan hjälm, till sjukhus. Där blev han kvar under ett par veckor.
Rick Jodizo stängdes av för resten av säsongen och fick dryga böter. Han fick säsongen 1977/78 chansen till spel i NHL för Cleveland Barons och Colorado Rockies, men det blev bara en NHL-säsong för galningen från Edmonton.
Vann finalen mot Gordie Howe
För Winnipegs del blev det alltså succé. Laget vann Canadian division. I kvartsfinalen mötte man Edmonton Oilers och vann med 4-0 i matcher. Semifinalen blev inte heller någon tuffare historia utan Winnipeg vann med 4-1 i matcher mot Calgary Cowboys.
I finalen väntade så Houston Aeros. I laget spelade Gordie Howe och hans båda söner, Mark och Marty. Dom två första matcherna i Houston var jämna, men Winnipeg vann båda med uddamålet. Bobby Hull blev matchhjälte i båda. Nu väntade två matcher i Winnipeg. Den första vann Winnipeg med 6-3, I den andra matchen fullkomligt krossade Winnipeg Houston och vann med 9-1. För första gången hade några svenska spelare vunnit WHA.
I slutspelet om Avco Cup slutade ”Lill-Pröjsarn” etta i poängligan. Tvåa var Bobby Hull och trea Anders Hedberg. ”Lill-Pröjsarn” utsågs även till slutspelets mest värdefulla spelare.
“Alla var ute efter oss”
Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson:
– Det var oss tre, Hedberg, Sjöberg och jag, man pratade om som kunde bli proffs efter Helsingfors-VM 1974. Det hade gått bra för Thommie Bergman 1972, men även för Inge Hammarström och Börje Salming 1973. Anders hade kunnat gå till Toronto han med, men jag tror att han kände för mig och Sjöberg. Fast framför allt kände han för Gary Wilson som forskade på GIH ute på Lidingö och som var från Winnipeg. Han sa att vi säkert kommer att få spela med Bobby Hull.
– Vi pratade mycket om att vi skulle vara oerhört mycket starkare om vi är tre svenskar som kommer till en och samma klubb. Lars-Erik kunde gå till Minnesota om han velat, men vi valde att gå alla tre till samman klubb och det har jag aldrig ångrat. Det var bara ett problem med kedjan där jag Bobby Hull och Anders spelade. Det var att Bobby var född 1939. Han var 35 år när vi kom över.
– Jag tror inte att alla förstår vad vi har betytt för internationell ishockey. Vi var dom som blandade den här europeiska ishockeyn med den nordamerikanska. Jag vet att Bobby tycker att det är bedrövligt att jag och Anders inte är i Hockey Hall of Fame med tanke på vad vi gjorde med det här Winnipeg Jets. Men Hockey Hall of Fame är fortfarande bara NHL och man är antagligen förbannade på att WHA fanns överhuvudtaget.
När satte coacherna ihop er tre i samma kedja?
– Dom hade väl inte mycket att säga till om utan det var Bobby Hull som bestämde vilket han också hade i sitt kontrakt. Vi behövde inte prata så mycket om hur vi skulle spela. Det blev att vi pratade lite om positioner i egen zon, men när vi fick pucken blev allt bara naturligt.
– Bobby ville spela på det sättet med att byta plats och allt sådant, men tidigare hade han oftast krockat med sina lagkompisar eftersom dom inte förstod att fylla hans utrymme som han hade lämnat.
– Sedan är det kul att höra Glen Sather, som spelade mot oss med Edmonton, säga att han byggde Edmontonlaget med Wayne Gretzky och Mark Messier efter Winnipeg Jets modellen och lite även från hur Montreal Canadiens var. Det tycker jag är oerhört stort att få höra från människor som är så stora.
Det blev ingen lätt resa för ”Lill-Pröjsarn”, Anders Hedberg och övriga svenska under första tiden i Winnipeg Jets.
– Första året hade vi även medspelarna emot oss. Dom såg det som att här kommer fyra svenskar och tar våra jobb. Dom undrade nog hur många fler spelare finns det av den här kalibern i Europa.
– Vi ville inte, som då var tradition, gå ut och käka lunch tillsammans och dricka sex, åtta eller rent av tio öl efter varje träning. Där hade vi också stöd av Bobby för han gick inte ut. I stället åkte han till sin farmor och jobbade med biffkorna.
Vad är det värsta du drabbades av i Winnipeg?
– Det var i princip i varje match som alla var ute efter oss och slagsmål. När det blev slagsmål försökte jag bara hålla i så gott det gick. Man var ju blåsvart hela tiden och hade stygn överallt. Det var vilda västern.
Winnipeg Jets vann alltså Avco Cup första gången 1976. Den avgörande finalen mot Houston vann man med hela 9-1 och ”Lill-Pröjsarn” fick pris som slutspelets bästa spelare.
– Jag hade lite otur. Vi ledde med 7-1 i slutet av andra perioden under fjärde matchen. Vi hade vunnit tre raka mot Houston Aeros. Då råkade jag bli hakad lite bakifrån. Hans klubba slant och träffade mig i ansiktet så jag fick en skada på höger öga. Jag låg på sjukhuset när laget firade. Det var nog ändå mitt bästa slutspel och gjorde 26 poäng på 13 matcher.
“Klickade omedelbart mellan oss tre”
Anders Hedberg:
– Första gången proffsspel kom på tal var efter VM 1970 då Vancouver Canucks ringde och lyssnade ifall jag var intresserad. Jag hade inte haft en tanke på att kunna försörja mig på ishockeyn och jag hade heller inte haft en tanke på spel i NHL. Sedan kände jag mig heller inte mogen för att ta det steget.
Var det överhuvudtaget någon som försörjde sig på ishockeyn i Sverige vid början av 1970-talet?
– Det var kanske några som till exempel (Lennart) ”Lill-Strimma” Svedberg och Nisse Nilsson som försörjde sig på hockeyn. I Nisses fall så var han anställd på Jofa i Malung men det var han nog mest för att kunna spela hockey.
– Andra gången det var aktuellt med proffsspel var vid VM 1972. Alan Eagleson ville ha över Thommie Bergman och mig. Då var vi yngst i Tre Kronor. Thommie fick åka över till Detroit Red Wings själv för jag ville slutföra min utbildning först.
Winnipeg Jets blev annars rena svenskkolonin med dig, ”Lill-Pröjsarn”, Willy Lindström, Mats Lindh, Curt LarssonDan Labraaten, ”Taxen” Sjöberg, Kent Nilsson med flera. Hur kom detta sig?
– Det var inte bara svenskar från Europa utan vi hade även ”Hexi” Riihiranta och Veli-Pekka Ketola från Finland.
– Det var Gary Wilson, en idrottsläkare från Winnipeg, som efter att ha varit här i Sverige och jobbat på GIH som övertalade Winnipegledningen att satsa på just nordiska spelare.
Du spelade i samma kedja som ”Lill-Pröjsarn” och självaste Robert ”Bobby” Hull i Winnipeg Jets. Hur pass hög klass höll ni som kedja betraktat?
– Vi fick aldrig mäta oss med NHL-kedjorna i och med att vi spelade i WHA. Men vi spelade mot ryssarna när vi representerade i Kanada i den gamla Izvestija-turneringen i Moskva. Vi klarade oss väldigt bra.
– Det som vi alla upplevde som unikt var att det klickade omedelbart mellan oss tre på isen. Uffe och jag tittade på varandra och sa: Undrar vad Bobby sa efter vår första match ihop och Bobby ringde en kompis och sa ”This is unbelievable”. Vi hade alltså samma känsla alla tre. Fast Bobby Hull kanske var den största ishockeyspelaren i världen vid den här tiden blev han bara en kedjekompis och god kamrat. Varken mer eller mindre.
“Försökte frysa ut mig”
Curt Larsson:
– Jag tror att man hade scoutat mig lite tidigare under säsongen. Före VM-turneringen spelade vi mot Sovjet och den matchen slutade oavgjort. Dom hade varit och kollat då också och efter det så hade man folk på plats under VM-turneringen.
– Winnipeg blev intresserade av mig, ”Pröjsarn”, (Anders) Hedberg, Lars-Erik (Sjöberg), Veli-Pekka Ketola och ”Hexi” Riihiranta. Så då bar det i väg till Winnipeg.
Även Thommie Bergman anslöt till Winnipeg från Detroit under svenskarnas första säsong i klubben. Trots att samtliga svenskar och finländare var skickliga spelare fick man nästan ingen respekt alls från övriga spelare i ligan.
– I början var det ingen respekt alls. ”Lill-Pröjsarn” och Hedberg slogs ihop med Bobby Hull direkt, men det blev slagsmål i varje rink vi kom till. Alla skulle märka svenskarna. Bobby, Anders och ”Lill-Pröjsarn” spelade rätt bra ihop och gjorde mycket mål. Det här gjorde kanadensarna lite frustrerade.
– Dom var hela tiden på och hackade på Anders och ”Lill-Pröjsarn” medan Bobby försökte hålla motståndarna lugna och styra upp det. Det hjälpte inte utan det var slagsmål hela tiden.
Curt Larsson som hamnade i ett par fighter. En som han minns speciellt väl var mot San Diego.
– Jag var med på en bänkrensning i San Diego där jag var ute på isen och fightades. Hur det gick? Jag fick tag på deras värsta slagskämpe. Bobby Hull hade toupé och han hade tagit med mig till Toronto och skaffat en åt mig också. Man gjorde en fläta runt huvudet så man blev snygg och sedan sydde man på den där. Frugan och ungarna gillade inte det där och tycke nog att det där inte var pappa.
– I alla fall fick deras slagskämpe tag på mitt hår. Han drog och drog medan jag höll emot. Till slut gick trådarna av så han stod där med toupén i handen och skrek ”Jag har skalperat honom!” Då slutade hela slagsmålet, ha ha…
– Jag blev utsedd som matchens lirare och då ville man intervjua mig på isen. Jag sa bara snabbt ”I don't speak English”. Jag ville ju bara bort därifrån samtidigt som publiken skrek: ”Var har du håret?”
Under sina år i Winnipeg Jets var, trots bra spel, Curt Larsson oftast reserv bakom Joe Daley.
– Relationen mellan oss var lite kärv. När jag kom dit hade Winnipeg Joe Daley och Ernie Wakley. Dom spelade som ett par ihop. Det var två dyra målvakter och jag var väl billigare. Då skulle man trejda bort en av dom och det blev Wakley. Dom båda var lite kompisar och det här var inte så populärt, så man försökte frysa ut mig på både det ena och andra sättet i början.
Blev relationen mellan dig och Joe Daley bättre?
– Bra och bra… Den blev bättre.
Hur tajta var ni svenskar i Winnipeg vid sidan av isen?
– Vi var mycket tajta. Lars-Erik och mina barn lekte mycket ihop. ”Lill-Pröjsarn” och Hedberg var ungkarlar vid den här tiden. Sedan kom Thommie (Bergman) till Winnipeg och vi kände varandra sedan Södertäljetiden. Dom bodde hos oss första tiden när han kom till Winnipeg.
Curt Larssons son Peter hade även han en fin karriär som hockeyspelare och det var under åren i Winnipeg som han började spela hockey.
– Peter var fem år då vi åkte över. Han började spela där och har väl egentligen Winnipeg Melrose som moderklubb.
Winnipeg Jets vann slutspelet i WHA 1976 efter att alltså ha slagit Houston Aeros med Gordie Howe i laget med 4-0 i matcher.
– Det var häftigt. Vi tågade genom hela Winnipeg med pokalen och det var folk överallt. Jag tror att det då var lika stort som att vinna Stanley Cup.
– WHA fick en bra respons på den tiden. Man ville också att vinnaren av Avco Cup, som slutspelet i WHA hette, och NHL skulle mötas i en superfinal. NHL gick inte med på det. Man vågade helt enkelt inte möta exempelvis Winnipeg.
– Godie Howe spelade i Houston, J C Tremblay spelade i Quebec liksom Marc Tardiff. Det var många gamla NHL-kämpar som spelade i WHA eftersom man fick lite bättre ”pröjs” där.
Hur viktig var nu avlidne Lars-Erik Sjöberg för Winnipeg, han blev ju senare den första svenska lagkaptenen i NHL?
– Lars-Erik var en ledargestalt och en bra kille så han var viktig. Han förklarade bra, var lugn, hade ett bra ledarskap och snack. Det var aldrig något gap eller skrik. Jag tror att Lars-Erik kunde ha blivit en riktigt bra tränare.
“Ibland var det nätt och jämnt att vi kunde ta oss till båset”
Willy Lindström:
– Winnipeg ringde och ville träffa Mats (Lindh) och mig i Stockholm. Vi flög upp och träffade Rudy Pilous och Gerry Wilson på Sheraton Hotel. Björn Wagnsson var med och vi bestämde oss redan där, ”Mats och jag, att vi skriver på”.
– Jag sajnade för 60 000 dollar plus 20 000 i ”signing bonus” för första säsongen. Andra säsongen hade jag 80 000 plus 25 000. När jag sedan kom över dit fick jag höra att det inte var någon av kanadensarna som tjänade över 40 000 så vi tjänade stora pengar jämfört med dom. Vi var skitnöjda.
– Innan ville Toronto Maple Leafs, Paul McNamara, att jag skulle komma över dit på träningsläger med Börje. Inge (Hammarström) och Börje fick kontrakt direkt, men jag skulle komma över på provspelning. Nej, nej, nej, då fick det vara. Året efter fick jag kontakt med Winnipeg. Och att jag inte åkte över till Toronto, där tänkte jag till bra.
När vi frågar Willy Lindström om den hockey som spelades i WHA skakar han på huvudet.
– Vi spelade en ”exhibition game” borta mot Denver. Vid nedsläpp släppte centern handskarna och klippte till ”Pröjsarn” så han bröt näsbenet. Mats och jag tittade på varandra ”va fan är det här”.
– Det var slagsmål hela tiden och jag tänkte att jag hade skrivit på för två år och att det kommer bli tufft. Det här kanske var anledningen till att Mats inte höll där borta.
Råkade du själv ut för några galenskaper?
– Ja, och jag gav tillbaka så gott jag kunde. Jag hamnade i slagsmål några gånger, men det var inte därför jag hade kommit dit över. Det kunde komma en crosschecking i nacken om man inte såg upp. Jag kommer ihåg då vi spelade mot Birmingham Bulls. Dom hade sex, sju sådana här idioter i laget. Dom kunde inte spela utan bara slogs. Ni skulle ha sett.
– Hedberg, ”Pröjsarn” och vi andra svenskar sa till varandra att vi aldrig skulle visa att vi skulle gå ner på isen. ”Oavsett om du blir rappad eller crosscheckad, försök att ta dig till båset och byt”. Det fick inte bli att kanadensarna tyckte att dom fått övertag på oss ”Chicken Swedes” som vi blev kallade hela tiden.
– Efter ett tag såg dom ”Svenskarna är tuffa, dom kan vi inte racka ner på”. Vi fick bita ihop och ibland var det nätt och jämnt att vi kunde ta oss till båset.
Curt Larsson, ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Anders Hedberg, Mats Lindh, Thommie Bergman, Lars-Erik Sjöberg, Dan Labraaten, Kent Nilsson, Roland Eriksson, Anders Steen, Thomas Steen och Bengt Lundholm. Listan på svenska spelare i Winnipeg Jets när Willy Lindström spelade i klubben mellan 1975 och 1983 är lång.
– Stämningen mellan oss svenskar var alltid jättebra. Vi hade fester eller var över och käkade hos varandra. Det var ingenting som vi hade några problem med alls.
– Hedberg och jag bodde i samma område, River Heights, bara några hundra meter ifrån varandra. Sedan flyttade även Sjöberg dit. Ulf bodde i ett annat område, Tuxedo, lite längre från mig.
Hur viktig var kedjan med Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Bobby Hull och Anders Hedberg för Winnipeg?
– Den kedjan var stommen i Winnipeg. Allt började med att dom värvade Bobby. Samma sak var det med Gordie Howe då han kom in i WHA. Ligan ville ha bra PR.
– Innan jag kom till Winnipeg var Bobby min favorit och det här är något vi pratar om nu också då vi träffas. Att få spela med min drömspelare. Jag kommer ihåg första träningen då han kom in i omklädningsrummet. Jag tror jag blev stum i fem minuter ha ha…
– Han var en riktigt biff och jag stod där som en kyckling. Det är grejer jag aldrig glömmer.
Willy Lindström vann inte mindre än tre Avco Cup-titlar under sina fyra säsonger i WHA.
– Vi var i final alla år jag var där. En final förlorade vi mot Quebec. Sedan var jag i tre Stanley Cup-finaler och två vinster. Det blev sju finaler på tolv år och fem vunna. Det är nog ingen svensk som slagit det ännu.
“WHA höll på att kollapsa”
Thommie Bergman
Efter arton matcher i Detroit säsongen 1974/75 lämnade Thommie Bergman klubben och flyttade till WHA och Winnipeg Jets.
– Det var ju till en vis del på grund av knäskadan och en lårmuskelskada som Detroits läkare hade felbehandlat som gjorde att jag skrev på för Winnipeg. Jag pratade med svenskarna där och allt ordnade sig på ett mycket smidigt sätt.
– Det spelades väl ungefär en liknande hockey i WHA men det var betydligt tuffare att spela i just Winnipeg än i något annat lag. Det berodde på att det var så många européer i laget som de andra lagen jagade. Speciellt då Hedberg och Ulf. Den behandlingen som de båda fick första året i WHA går knappt att beskriva. Jag själv hamnade redan i min första match med Winnipeg i slagsmål tre gånger vilket fick mig ”out of the game”.
– Kedjan med Hedberg, Ulf och Bobby Hull måste annars ha tillhört en av Nordamerikas två, tre bästa kedjor under de här åren. Då räknar jag in både NHL och WHA. Winnipeg förlorade inte en träningsmatch mot något NHL-lag ena säsongen jag spelade där. Det var väl egentligen bara Montreal Canadiens som kunde slå oss som hockeylag och även Boston Bruins och Philadelphia Flyers om de inte hade handskarna på.
– Jag kände mig verkligen delaktig i titeln 1975/76 och i slutspelet gjorde jag tretton poäng på lika många matcher. Sedan var det firande med alla fansen på gatorna i Winnipeg där vi åkte kortege och så vidare.
Varför återvände du till Detroit Red Wings 1978?
– WHA höll på att kollapsa och dessutom hade man missat en löneutbetalning till mig vilket gav mig en öppning att byta klubb. Jag ville inte stanna kvar i WHA eftersom man inte visste hur det skulle gå för lagen.
– Dessutom var min tränare i Winnipeg Jets, Bobby Kromm, nu coach i Detroit Red Wings och jag visste att han gillade mig och skulle ge mig mycket speltid.
Bobby Kromm, vars son Richard spelade under en säsong i Leksand, var känd som en cigarrökare av stora mått, men hur var han som coach?
– Det var rätt många spelare och ledare som rökte cigarr där borta (skratt). Bobby var en intensiv och impulsiv tränare. Men som sagt var han gillade mig och under hans ledning i Winnipeg gjorde jag 41 poäng trots att förstafemman med Lars-Erik Sjöberg, Anders Hedberg, ”Pröjsarn” och Bobby Hull spelade 75 procent av alla våra powerplay.
Winnipeg Jets lag säsongen 1975/76
Målvakter:
Joe Daley
Curt Larsson
Backar:
Thommie Bergman
Mike Ford
Ted Green
Larry Hillman
Larry Hornung
Randy Legge
Perry Miller
Gerry Odrowski
Heikki Riihiranta
Lars-Erik Sjöberg
Forwards:
Freeman Asmundson
Norm Beaudin
Bob Guindon
Anders Hedberg
Bobby Hull
Veli-Pekka Ketola
Bill Lesuk
Mats Lindh
Willy Lindström
Lyle Moffat
Ulf Nilsson
Peter Sullivan
