Hjältarna minns skrällguldet: "Vi var utdömda"

Med en tränare från Arlanda var det inte många som trodde på Brynäs inför säsongen 1998/99. Roger Melin gjorde dock underverk med laget – och tog Gävleklubben hela vägen till ett skrällartat SM-guld.
Här minns guldhjältarna tillbaka på bragden.
– Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker tillbaka på det, säger Johan Holmqvist.

Brynäs har vunnit inte mindre än 13 SM-guld mellan 1964 och 2012. Det kanske mest överraskande var nog guldet 1999 då laget coachades av en viss Roger Melin som hade plockats in från Arlanda. Brynäs gjorde en okej grundserie där laget slutade femma. Vann gjorde MoDo.

I kvartsfinalen ställdes Brynäs mot Djurgården som besegrades med 3-1 i matcher. Ove Molin blev stor kvartfinalhjälte då han i den fjärde matchen satte två mål bakom Tommy Söderström.

I semifinalserien mot Luleå stod det 2-2 i matcher inför avgörandet i Gavlerinken. Pär Djoos gjorde 1-0 för Brynäs i andra perioden, men bara minuterna senare kvitterade Thomas Sjögren. Matchen gick till sudden death. 7.28 i den gjorde Andreas Custemo sitt första mål för säsongen då han satte 2-1 bakom stjärnmålvakten Jarmo Myllys. Hela semifinalspelet bländades av ett mycket fint målvaktsspel från Jarmo Myllys i Luleå och Johan Holmqvist i Brynäs.

Avgjordes i match fem

Finalserien mot MoDo spelades även den i bäst av fem matcher. Båda lagen vann sina två första matcher på hemmaplan. Allt skulle avgöras den 18:e april i Örnsköldsvik. Brynäs gick ifrån till 2-0 genom Ove Molin och Roger Kyrö. MoDo gjorde därefter 2-1 genom Jan-Axel Alavaara och 2-2 genom Daniel Sedin, givetvis framspelad av broder Henrik.

Kempehallen kokade såklart av förväntningar, men 3.41 in i tredje perioden gjorde Roger Kyrö 3-2 och sekunder innan slutsignalen fastställde Ove Molin slutresultatet till 4-2 och Brynäs var ånyo svenska mästare.

Brynäs har under åren haft många klassiska femmor och efter den här säsongen kom ytterligare en skriva in sig i böckerna som en av dom mest framgångsrika. Backar var Per Löfström och Pär Djoos. Framåt innehöll den trion Tom Bissett, Jan Larsson och Ove Molin.

Så här minns några av spelarna och ledarna som var med guldsäsongen 1998/99.

Roger Melin:

– Vi var utdömda innan säsongen. Reportrarna trodde inte ett dugg på oss och vi torskade första träningsmatchen mot Modo med 9-1.
– När serien väl började inledde vi riktigt bra och låg i toppen efter tio, elva omgångar. Sedan hade vi ett par svackor under säsongen där vi gick ner oss lite grann, men vi avslutade säsongen ganska bra och hamnade till slut femma.
– Vi började bra mot Djurgården i slutspelet och mot Luleå var det väldigt tajt. Där hade vi flyt och vann avgörande matchen på övertid. Vi växte ju längre slutspelet gick och då även tron på oss själva även om Modo var storfavoriter. Dom hade vunnit serien med runt 20 poäng. Vi kände ändå att vi hade chansen. Sista vändningen i finalserien här i Gavlerinken är kanske det grymmaste jag har varit med om. Det var nästsista matchen och Modo skulle ”bara” avgöra. Vi ligger ett tag under med 4-1, men vi lyckades göra 4-2 och 4-3 innan sista perioden började. I mitten på tredje gör Modo 5-3 och då trodde vi nog att det var kört. Sedan gör vi tre mål på sista fem minuterna och vinner på ordinarie tid.

Pär Djoos:

– Vi tyckte själva att vi spelat bättre än vad femteplatsen i elitserien visade på. Det var först i slutspelet det året som ”Honken” (Johan Holmqvist) fick sitt genombrott. Hade vi haft en mer rutinerad och äldre målvakt i grundserien hade vi antagligen vunnit även den.
– Ove Molin har beskrivit att det var en speciell känsla i gruppen. Sedan handlar det om att ha lite flyt. I femte semifinalen stod det 1-1 när Andreas Custemo avgör matchen med sitt första mål för säsongen. Vad tror ni oddsen var på det?
– Roger Melin och Gunnar Persson var helt klart också viktiga för det här guldet. Roger fick oss att slappna av. Var det någon som inte kunde vara med ersatte Roger bara honom med en annan. Han gav oss mycket förtroende helt enkelt.
– Sedan var det flera spelare som hade kommit tillbaka till Brynäs dom här åren. Anders Huss hade bestämt sig för att satsa hos Brynäs igen, Janne Larsson, Tom Bissett och så vidare. Även ”Flygis” (Göran Sjöberg) och ”Lillis” (Lars Lövbom) hade gjort ett bra jobb åren innan och byggt upp det här laget.

Vart firades guldet?
– På Torget i Gävle dagen efter. Vi vann guldet på bortaplan så firandet blev först dagen efter även om en hel del folk mötte upp oss vid Gavlerinken då vi kom hem på natten.
– Efter firandet på Torget var vi i laget och åt på O´Learys, men sedan stack Tom hem till USA och jag, Janne Larsson och Ove Molin drog till VM. Av vad jag har hört så var det en del av killarna som fortsatte fira ytterligare några dagar.

Jan Larsson:

– När vi vann 1999 var det inte många som trodde på oss, men bitarna föll på plats samtidigt som vi hade väldigt många bra spelare, säger Janne Larsson som även blev elitseriens poängkung samma säsong med 59 poäng på 50 matcher i grundserien och utöver det belönades med Guldhjälmen.

Kan du se liknelser i ledarskapet mellan Tommy Sandlin (1993) och Roger Melin (1999)?
– Både och. Lugnet och sättet att analysera är liknande. Sedan fanns det många saker som skiljde dom åt också. Men både Roger och Tommy är två tränare som jag respekterade mycket.

Vad minns du starkast från själva finalspelet mot Modo 1999?
– Dom två sista matcherna. Vi ligger under med 4-1 hemma i Gavlerinken, går upp till 4-4. Då gör Modo 5-4, men vi vänder tillbaka till 6-5. Stämningen i hallen i slutskedet var helt magisk.
– Sedan minns man givetvis Ove Molins avgörande uppe i Örnsköldsvik. Han tystade hela Kempehallen. Det var en ruskigt skön känsla.

Hinner man bli nervös under matcherna eller har man sådant fokus på själva matchen så man stänger av?
– Inte när man spelar. Precis som du säger så har man bara fokusen på nästa byte. Du hinner inte bli nervös.

Ove Molin:

– Jag tror att Modo kände en liknande press som vi gjorde 1993. Det blev lite av panik hos Modo när dom började se att det inte skulle bli något guld till Örnsköldsvik.

I vad låg storheten med guldlaget 1999?
– Johan Holmqvist var otroligt bra och hade just börjat få sitt genombrott som målvakt. Han var bara 20 år då och förstod säkert inte hur stort allting var. Överhuvudtaget hade vi ett fruktansvärt bra försvarsspel.
– Kedjan med mig, Bissett och Janne Larsson fungerade jättebra. Flera av oss hade varit borta ett tag och hade nu återvänt till Brynäs och ville verkligen göra en bra säsong med Brynäs.

Med alla hemvändare kom även Brynäsandan att bli ännu starkare inom laget?
– Jo, visst var det så. Exempelvis hade Pär Djoos som hade kommit tillbaka något år tidigare och nu verkligen visade vägen för alla oss andra killar.

Finns det likheter mellan guldcoachen 1999, Roger Melin, och guldcoachen 1993, Tommy Sandlin?
– Ja, det gör det. Även om Roger var lite mer jordnära och ville vara lite mer en i gruppen än Tommy så var båda väldigt lugna som coacher och inte några vänner av direkt stora ord i sitt ledarskap. Båda skapar en bra kemi i gruppen och ser väldigt mycket till varje individ i laget.

Tom Bissett:

– Det var en stor överraskning när vi vann 1999 och så var det inte 1993. Modo var storfavoriter till att vinna SM och vi i Brynäs var mer som en underdog.
– Vi hade många nya spelare och med tanke på dom omständigheterna som var kring laget den här säsongen var det extra kul att vi nådde målet och blev svenska mästare.
– Pär Djoos, Janne Larsson, Ove Molin och jag hade en bra idé om hur vi skulle spela för att bli framgångsrika. Roger Melin lät oss bestämma själva så länge det fungerade bra. Roger spred en harmoni omkring sig och var inte den som gapade och skrek i båset. Han gav oss helt enkelt möjligheten att spela ut på det sättet som vi själva trodde på.

Roger Kyrö:

– Vi hade ett otroligt bra lag och en fantastisk förstafemma med Per Löfström, Pär Djoos, Janne Larsson, Ove Molin och Tom Bissett. Trots alla bra spelare vill jag nog lyfta fram ”Honken” (Johan Holmqvist) som den spelare som tog oss till guldet.

Johan Holmqvist hade väl inte imponerat på samma sätt i grundserien?
– Vi slutade femma i grundserien det året. ”Honken” var bara 20 år och gjorde många bra matcher även i elitserien. Fast det spel han visade upp i slutspelet var sanslöst bra.

Hur viktigt var Roger Melins ledarskap för guldet?
– Både han och Gunnar Persson spred ett lugn och en trygghet omkring sig. Åren innan hade varit tuffa för Brynäs och klubben hade gått igenom ett ekonomiskt stålbad.
– Nu hade Roger och Gunnar fått ihop gruppen på ett väldigt bra sätt. Dessutom hade Bissett kommit tillbaka, Djoos och Larsson (Janne) hade återvänt något år tidigare. Det var en jäkla bra grupp helt enkelt.
– Jag minns i avgörande semifinalen när Roger och Gunnar slängde in Göran Hermansson och Peter Nylander i sudden. Dom hade inte spelat mycket den matchen, men gnällde aldrig för det. Dom tog i stället vara på minuterna man fick och i den här matchen spelade Göran och Peter fram Andreas Custemo som gjorde sitt första mål för säsongen och med det tog oss till final. Vilka coacher hade vågat matcha laget på det sättet vid ett så viktigt tillfälle?

Går det att beskriva känslan när slutsignalen går efter den avgörande finalen mot Modo?
– Det blir en konstig känsla. Givetvis är man väldigt glad, men även lite tom. Du har varit som i en bubbla under hela slutspelet och sedan är det bara slut. Jag såg en intervju med Pär Djoos inför en av finalerna för några säsonger sedan. Djoos sa att det han kan ångra mest är att han inte passade på att njuta av stämningen på stan under finalerna. Det ligger väldigt mycket i det han sa. Du är så uppe i ditt och det du ska göra så du glömmer bort att njuta.
– Fast självklart var det otroligt roligt att få vinna ett SM-guld. Speciellt med Brynäs som är en förening som betytt så mycket för mig.

Johan Holmqvist:

– Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker tillbaka på det. Just den resan är väldigt, väldigt speciell av många olika anledningar.
– Man undrade om vi någonsin skulle bli ett lag med tanke på hur nederlagstippade vi var. Vi hade ny tränare (Roger Melin) och ett färskt lag. Nu hade vi en stark stomme samtidigt som vi hela tiden visste att vi hade en superfemma (Pär Djoos, Per Löfström, Ove Molin, Tom Bissett, Jan Larsson). Sedan växte det fram så vi hade två superfemmor.
– Dessutom hade vi två femmor som var så fruktansvärt stolta att göra jobbet och sabba för alla andra lag.

Hur blev gruppen så här stark?
– Det växte fram på något vis. Vi hade en halvtuff säsong i grundserien och det gick inte spikrakt uppåt. Dessutom var jag väldigt upp och ner. Jag blandade grymt bra prestationer med bedrövliga. Så var det hela säsongen.
– Sedan kom slutspelet. Där fick vi först möta Djurgården och vi kände ”fan, vad skönt att få möta Djurgården i Globen”. Vi hade ett bra ”record” på Djurgården den säsongen och vi visste att vi skulle vinna. Jag skulle dessutom få möta en annan av mina idoler, Tommy Söderström. Bara det var väldigt häftigt.
– Vi vann med 3-1 i matcher och då började det lite smått koka här i stan. Folk här hade inte riktigt trott på det innan, eller rättare sagt så trodde inte folk alls på det.

Efter kvartsfinalen mot Djurgården väntande semifinal mot Luleå.

– Då började det bli ett enormt drag som det bara kunde bli i gamla Gavlerinken. Bäst av fem mot Luleå och där var det ett hockeykrig på riktig. Det var en otroligt rolig serie och dessutom fick jag möta (Jarmo) Myllys. Andreas Custemo gjorde ett mål på hela den säsongen och det var det avgörande målet i femte matchen.
– I finalen fick vi möta Modo som hade varit väldigt bra den säsongen med (Daniel och Henrik) Sedinarna så vi visste att det skulle bli tufft. Vi fick en bra start och kände att vi var med. Det gällde också att jag hamnade på huvudet, vilket jag gjorde också, men ändå inte i alla matcher.

Trots allt var du bäst när det gällde som mest.
– Ja, det tror jag har varit min grej genom karriären. Ju mer det brinner desto härligare har det varit att vara i kassen.