FUNQVIST: Ta efter Linköping, Hockeysverige

Du kan kalla vissa klubbar “plast”. Du kan kalla vissa klubbar för “köpelag”. Du kan säga att den svenska hockeyn har blivit för kommersialiserad. Men faktum kvarstår. Ståplatsläktarna får alltid en hockeymatch att vara bättre. 

För snart två veckor sedan förkunnade Linköping att man slutar spela musik under perioderna för att främja läktarkulturen. Och det ska inte stickas under stol med att ståplatspubliken i Saab Arena, till skillnad från laget på isen, har en exceptionellt bra säsong än så länge. För gemene man är det en till synes liten gest och jag kan nästan garantera att majoriteten av alla hockeyfans har missat nyheten. Det är inget fel i det. Majoriteten av hockeyfansen i Sverige står inte på ståplats, eller hur?

Men för de som gör det, som skriker, sjunger och hoppar i 60 minuter (plus spelavbrott) är det enormt. Det är ett erkännande och en bekräftelse. Mången gång har jag sett och hört ramsor runtom i landet dämpats av skräpig popmusik eller liknande för att arenans DJ ska göra sitt jobb. Många klackledare har en bra dialog med DJ’n för att ”stämma av” när det ska spelas och inte, vilket är bra. Men musik kan vi höra när som helst och en klack sprider stämning på ett sätt som inget annat.  

"HOCKEYN OCH DERAS LAG ÄR LIVET"

Från Malmö och Rögle i söder till Skellefteå och Luleå i norr kryllar SHL av tusentals eldsjälar som lägger större delen av sin vakna tid på det lag de följer i sitt hjärta. De kan lägga timmar, dagar, veckor på att förbereda ett tifo som syns i arenan i kanske två minuter. Det är de som protesterar mot saker de inte gillar som föreningen gör. Det är de som gör sig hörda på gott och ont. 

Det är de personerna som sätter sig i en minibuss en lördagsmorgon för att se sitt lag i andra änden av vårt avlånga land samma kväll.  Det är de som skolkar från skolan, sjukskriver sig eller tar ledigt från jobbet för att åka till någon avkrok för att se sitt lag spela en grå torsdag i januari när serielunken är som allra värst. Varför?
För att de kan. För att de vill. För att hockeyn och deras lag är livet. 

Supporterkulturen, med tifo-verksamhet, ramsor och sånger är för många en oas i livet. Det är ett ställe där de utvecklas och byggs som personer. Klacken kan vara den extra spelaren när ett lag ligger under. Klacken kan väcka en arena och ett lag. Klacken kan vara den extra spelaren när det går tungt och de kan vara de som stör/knäcker motståndet tillräckligt för att nya poäng ska bärgas i hemmaborgen. Passion kan uttryckas på olika sätt. Vissa sitter på kanten av sin stol, som på nålar under en hel match - för nervösa för att kanske sjunga. Andra sjunger sig igenom en afton.

"STÅPLATS ÄR INTE FÖR ALLA" 

Ståplats är inte för alla. Inte alla kan eller vill sjunga under en match. Det är naturligt, vi är alla olika. Och många förstår inte den gemenskap som byggs på ståplats. Det kan vara vänskaper som bara existerar där. Det kan vara vänskaper som kan bli livslånga även utanför arenorna och bussarna. Det är liv som formas runt fem spelare och en målvakt som jagar en puck på isen.

Oavsett lagtillhörighet har alla sjungande, hoppande, resande supportrar många saker gemensamma. De gör det för sitt lag. De gör det för det de tror på. Alla är de olika, men ändå lika.
Den svenska supporterkulturen är underbar. Låt den frodas på rätt sätt.

Arenorna ska eka av sång och melodier. Från läktarna. 

Så: Vilka följer Linköpings exempel?