Vill hedra pappan – med ett OS-guld: ”Hade varit kul om han hade fått vara med och dela det”

Staffan och Niklas Kronwalls dueller under uppväxten lade grund för brödernas enorma framgångar på isen. Familjen har redan ett OS-guld efter Niklas seger med Tre Kronor 2006. Nu hoppas Staffan kunna ro hem det andra guldet till Järfälla i Sydkorea.
— Det skulle bli det största som jag fått vara med och uppleva. Ett minne för livet, säger han till hockeysverige.se.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Familjen Kronwall är en helhjärtad ishockeyfamilj. Den äldsta brodern i familjen, Mattias, 40, avslutade sin karriär för sju år sedan. Men under uppväxten var pappan Hasse den som skjutsade honom till träningarna och matcherna. Dessutom var han ledare i Mattias lag.

Och så har vi de yngre bröderna, Niklas, 37, och Staffan, 35. De var elva respektive nio år när deras pappa gick bort. Det var naturligtvis en stor sorg för familjen, men 25 år senare kan både Niklas och Staffan inse att de har burit hockeyarvet vidare på bästa möjliga sätt.

Det är nämligen så att Staffan Kronwall gör i detta nu sin första OS-turnering och den fjärde för någon i Kronwallfamiljen.
— Det känns mäktigt på något sätt. Det är liksom det största idrottsliga evenemanget i världen på landslagsnivå. Att få åka till en OS-by och se andra sporter och andra tävlare, det känns spännande. Jag vet inte vad man kan förvänta sig, men jag kan tänka mig att atmosfären är ganska häftig när alla bor i ett område så där, säger han till hockeysverige.se som träffar honom på en pressträff inför OS.

 Staffan Kronwall i möte med hockeysverige.se på en pressträff inför OS. Foto: Ellinor Åkeson

VAR I DETROIT NÄR NIKLAS BLEV UTTAGEN

Men vägen dit är en lång historia. För många är det en dröm som går i uppfyllelse att bli uttagen till ett olympiskt mästerskap. I Järfälla, där Tre Kronor-backen är uppvuxen, satt hela Staffan Kronwalls familj bänkad framför TV-apparaterna varenda gång turneringen ägde rum.
— Ja, TV:n brukade man knappt stänga av när det var OS. Det gällde alla sporter. Vi var en väldig idrottsfamilj. Jag gillar egentligen allt som har med idrott att göra.

Niklas Kronwall fick också senare i sitt liv uppleva den mäktiga grejen när han kallades mitt under ett brinnande slutspel i Turin 2006. Den dåvarande förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson hade skador och ringde därför upp honom när han satt i sin lugna trygghet där hemma i Detroit under OS-uppehållet.
— Ja, det stämmer. Han kom in när det var kvartsfinal och spelade första matchen i semifinalen, så han gjorde bara två matcher.
— Jag var och hälsade på honom i Detroit under OS-uppehållet när han fick samtalet. Då var det bara att packa grejerna och åka för honom. Det måste varit skönt att spela två matcher och ändå vinna OS-guld, berättar Staffan Kronwall.

Hur var hans reaktion när han blev uttagen?
— Först var han lite chockad, för han hade varit skadad ganska länge och var precis på väg tillbaka. Han förväntade nog sig inte att han skulle åka. Han gled in litegrann på ett bananskal, det var nog lite stressigt eftersom det var snabba bud.

Hur gick dina tankar då?
— Jag var jätteglad för hans skull naturligtvis. Men det var ett tag sedan, så jag minns inte riktigt hur jag reagerade mer än att jag vet att jag gav honom en kram och sa grattis.

”DET HJÄLPER JÄTTEMYCKET ATT HA EN BROR SOM GÖR SAMMA SAK”

Som tidigare är nämnt gick brödernas pappa, Hasse, bort när de båda var väldigt unga. Staffans minne av honom är att han drev dem in i sporten för att han själv var djupt engagerad.
— Jag var så liten när min far gick bort och han var lagledare för min äldsta bror Mattias lag. Vi följde dem ganska mycket. Men det var på något sätt han som introducerade oss för sporten. Han spelade själv hockey, och bandy. Sedan hade han fullt upp med sitt. Rent individuellt sett vet jag inte om han har påverkat mig särskilt mycket rent personligen. Naturligtvis är det väldigt tråkigt att han inte har fått uppleva de evenemang och den resan som vi har gjort i familjen.

Och den resan som de har gjort har, som för alla andra hockeyspelare, en början någonstans. Den inleddes på gårdsplanerna i familjens närområde, och hade det inte varit för att bröderna hade varandra under den där tuffa uppväxten, kanske de aldrig hade nått framgångarna längre fram i sina respektive karriärer.
— När man är ung hjälper det jättemycket att ha en bror som gör samma sak, då hade man någon att spela mot och tampas med. Man ville ju alltid vinna de där matcherna. På det sättet har det verkligen hjälpt. Vi har en passion för sporten som vi kunnat leva ut fullt tillsammans. Det blir inte riktigt samma av att stå och skjuta mot ett tomt mål. Att göra mål mot varandra gör att man pushar varandra, säger han.

Niklas och Staffan Kronwall (höger) under sin tid tillsammans i Djurgården 2002.
Foto: Bildbyrån

HAR VARIT BOLLPLANK ÅT VARANDRA

Niklas och Staffan har gått ganska skilda vägar vad gäller hockeykarriären. Den förstnämnde är ju som bekant en kultspelare i Detroit Red Wings i NHL och är nu inne på sin 14:e säsong i världens bästa liga. Han har också deltagit i tre OS-turneringar totalt sett. Staffan har å sin sida tillbringat stora delar av sin karriär i ryska KHL. Han har varit verksam i Ryssland ända sedan 2011.

Vad har Niklas gett dig?
— Jag och Niklas är ju bra kompisar och pratar ganska tätt och har pushat varandra. Men vi har gått lite olika vägar jag och han. Han har varit en supertalang sedan han var 12-13 år och jag var… jag var inte dålig, men jag har aldrig ansetts som en toppspelare i Sverige på något sätt förrän jag blev lite äldre.
— Men vi har tränat, bråkat och spelat hockey där hemma i hallen eller ute på någon gårdsplan. Så jag tror nog att vi har hjälpt varandra en del.

Hur har jargongen varit mellan dig och honom sedan han tog OS-guldet, nu när du saknar ett?
— Det är ingenting vi har pratat om, vi har inte tävlat mot varandra i medaljer på något sätt. Vi bara gläds åt varandras framgång. Vi har aldrig sagt: ”ah, nu är det min tur att skaffa ett OS-guld”. Snarare har det varit att man gratulerar varandra. Det var inget: ”ge fan i att vinna nu, så att du också får ett OS-guld”.

På grund av att Niklas är ett år äldre än Staffan kan man kanske ta för givet att lillebrorsan frågar sin storebror ofta om råd. Men när det påståendet läggs fram, nekar han bestämt.
— Nej, det skulle jag inte säga att jag gör. Vi är ganska lika, därför tror jag att ingen av oss riktigt behöver några råd eller tips från varandra som: gör så här, och så här eller så här. Utan mer: när det går bra och när det går dåligt ska man lyfta på luren och bara snacka. Det har inte varit tips och råd, utan vi har varit mer som ett bollplank till varandra. I grund och botten är det kärleken till sporten som har tagit oss dit vi är. Vi har jobbat hårt båda två, och han har kanske haft lite mer talang än vad jag har haft. Det kanske tog lite längre tid för mig innan jag fick mitt lyft. Men grunden har vi från när vi var där hemma och krigade mot varandra.

 Kvartsfinalen i morgon blir den rutinerade backens blott fjärde OS-match i karriären. Foto: Bildbyrån/Petter Arvidson

”DET ÄR KLART ATT MAN SKÄNKER EN EXTRA TANKE ÅT HONOM”

Båda två har erfarenheten av att vara den uttalade ledaren i olika lag. Niklas har varit assisterande kapten i Detroit sedan säsongen 2011/12 och var också kapten för det Tre Kronor som tog silvret i OS i Sotji 2014. Staffan är kapten i sitt klubblag Lokomotiv Jaroslavl, och i flera mästerskap har han haft C:et på bröstet. I det här OS:et bär han ett ”A”. Men den rutinerade backen menar att man aldrig kan lära sig hur man är en bra ledare.
— Nej, jag tror egentligen inte man kan leda utan vidare. Man är den man är och det har jag alltid sagt. Anledningen till varför man har en ledande position i laget och har en bokstav på bröstet är för att man är den personen man är. Man kan inte tänka: ”nu är jag kapten, nu måste jag vara på något annat sätt”. Jag tror att man bara ska fortsätta vara sig själv. Sedan finns det en hel drös olika ledarstilar, och vad som är rätt och fel, det vet ingen. Det är resultatet som får utvisa det. Vissa grupper kanske du fungerar jättebra med, med en ledartyp. Vissa fungerar du inte alls med.

Varför har du blivit ledare då tror du?
— Det vet jag inte. I grund botten så tror jag att det även där handlar om att jag älskar att spela hockey. Sedan är jag mån om att killarna mår bra, att det inte är någon som känner sig utanför. Jag tror och hoppas att jag anses som en positiv människa som vill hela tiden bli bättre.

Nu hoppas i alla fall Staffan Kronwall att han kan ta sitt första OS-guld. I morgon spelar Tre Kronor kvartsfinal och skulle det bli så att Sverige går hela vägen och vinner den ädlaste medaljen, skulle han skänka en särskild tanke till den bortgångne pappan som drev honom in i sporten en gång i tiden.
— Det skulle vara en riktig merit. Det skulle bli det största som jag fått vara med och uppleva. Ett minne för livet.
— Varje gång när man får göra något extra stort är det klart att man skänker en extra tanke till honom vare sig det gäller livet eller hockeyn. Det hade varit kul om att han hade fått vara med och dela det här. Men det blev inte så den här gången.