OS-stjärnan: ‘Har tagit ut alla semesterdagar jag har och resten tjänstledigt’

Om några veckor ska hon vara med och spela sitt tredje OS för Sverige. Men utmaningarna är större än tidigare. För första gången ska Emilia Ramboldt vara borta länge från familjen. Men sonen, Walter, har lyft hennes hockeyspelande.
– Då får jag släppa hockeyn och ha allt fokus på honom och inte hålla på att älta den massa saker. Då är det bara Walter och Anna (frun) som gäller, berättar hon för hockeysverige.se.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Klockan 8.40 svensk tid den 10:e februari inleder Damkronorna sitt OS med spel mot Japan. För Linköpings back Emilia Ramboldt kommer det bli något av det största hon upplevt som spelare. Nu har hon visserligen ganska mycket erfarenhet från tidigare OS-turneringar då hon var med både 2010 och 2014, men den tuffaste matchen hon antagligen kommer att få gå är den att lämna fru och barn hemma i Linköping. Dessutom måste hon ta ut semester för att kunna vara med.
– Ja. Gud ja. Det måste jag eftersom jag har ett jobb vid sidan av precis som alla andra i laget. Jag har tagit ut alla semesterdagar jag har kvar och sedan har jag tagit resten tjänstledigt.
– Dessutom har jag inte åkt iväg så här länge från Walter (Emilia och Annas barn) förut. Jag har varit borta en vecka som max. Vi får se hur det går, men jag är tacksam för Skype, Facetime och allt sådant som finns så jag se och höra honom.
– Dessutom är Anna, min fru, med på noterna och vet att jag satsar mot OS och vill åka iväg, säger Emilia Ramboldt och ger sin fru som sitter några stolar bort med deras son ett leende.
– Walter är ett väldigt bra avbrott från hockeyn om man bara vill komma ifrån ett tag.

Kan han vara en anledning till din fina säsong i Linköping?
– Ja, jag tror det eftersom jag är en sådan person som går och grubblar på det mesta. Efter en match har jag tidigare efter match åkt hem och suttit och grubblat en timme. På så vis är han ett väldigt bra avbrott då jag kommer hem. Då får jag släppa hockeyn och ha allt fokus på honom och inte hålla på att älta den massa saker. Då är det bara Walter och Anna som gäller.

Emilia Ramboldt går nu in i sitt tredje OS och blickar tillbaka på en speciell match som den kanske roligaste OS-match hon spelat.
– Mitt starkaste minne är från Sotji då vi slog Finland i kvartsfinal. Vi var underdogs och det var inga som trodde på oss, men vi gick in, presterade och vann den matchen.
– Hela den matchen gick så fram och tillbaka. Finland gjorde mål, vi gjorde mål, dom gjorde mål, vi gjorde mål… Sen att vi fick in sista målet och lyckades vinna, det är ett otroligt minne.

Hur upplevde du kontrasterna mellan Vancouver 2010 och Sotji 2014?
– I princip är det bara hockey. Du lever i en by som ser ganska lika ut. Jag tänker inte så mycket på just skillnaden.

Hann ni åka ut och se något av andra idrotterna eller landet?
– I Sotji var vi uppe i bergen en sväng, men i Vancouver var det mer att vi gick in till stan. Vi såg hockeyn vid något tillfälle, men jag brukar inte åka och se på andra idrotter. Jag har valt att fokusera på mitt eget.

Vad krävs det mentalt då man kommer till en OS-turnering?
– OS är så mycket större än en VM-turnering. Det handlar om allting runtomkring också, media och flera tusen på läktaren vilket det kanske inte är i ett VM. När vi spelade mot Ryssland i Sotji var det 10 000 ryssar som satt och skrek och då måste du lära dig att kunna stänga av det.
– Jag tänker att, redan från början gå runt och titta i OS-byn, vart finns OS-ringarna och ta alla bilder du vill ta så allt det där är borta när turneringen börjar och du kan fokusera på OS.
– Jag måste i alla fall gå in i en bubbla när turneringen börjar. Jag menar alla dom här intrycken, självklart ska du gå dit och njuta men det kanske du kan göra första veckan, gå runt och titta så du hittar vart allt ligger, gör dig trygg, sätt upp lite bilder i rummet och lite sådant. Allt för att du ska känna dig trygg då du går in till matchen och kan känna att jag har 100 procent fokus på matchen och inte behöver tänka att jag måste hinna ta den där bilden vid OS-ringarna och så vidare. Ta bort onödiga stressmoment och fokusera på hockeyn då tror jag att vi prestera som bäst.

Trots att 29-åringen från Gillbo i Sollentuna har spelat två turneringar tidigare så betyder OS-platsen 2018 väldigt mycket för henne.
– Det bevisar att min resa fortsätter och att det jag gör funkar. Jag är ju äldst i Damkronorna, men så länge jag håller så ska jag nog göra en bra turnering, säger Rambold med ett leende.

Om du nu är äldst och lagkapten, hur ser du då på din roll i det här laget?
– Jag har varit med på två OS innan och Pernilla (Winberg) är den som varit med på tre. För oss handlar det kanske lite om att visa vägen för dom som inte varit med förut. Ge lite tips och råd.
– Min roll är annars främst att visa ute på isen, det är där jag visar mitt ledarskap. Sedan har vi dom andra kaptenerna som kanske är lite mer verbala, pratar lite mer och taggar igång laget.

Damkronorna var i Sydkorea och spelade två matcher i slutet av juli och landslagsbacken har bara goda erfarenheter att dela med sig av från den resan.
– Då fick vi se omgivningen, man kan inte dricka vattnet och lite sådana grejer. Jag tyckte det var en väldigt bra resa att göra för då har en del av dom här stressmomenten försvunnit lite. Vi vet hur hallen ser ut, vet vart vi ska byta om och så vidare.
– Sedan är inte OS-byn som Sydkorea. Det är en by med all världens mat och det kommer bli som vilket OS som helst.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Emilia Ramboldt har gjort en mycket fin säsong i Damkronorna. Hon har spelat 16 matcher, svarat för ett mål och totalt fem poäng, men framförallt har hon visat med sitt ledarskap att Leif Boork valt rätt spelare som lagkapten.
– Jag hade min toppsäsong 2015 då jag fick pris som årets hockeytjej. Efter det har det varit lite upp och ner, men den här säsongen har jag kommit tillbaka till samma standard som då. Jag har blivit tryggare i mig själv och tagit åt mig rollen som kapten på ett annat sätt. Sedan går jag egentligen bara ut, sätter ner huvudet i sanden och kör.
– Sedan har vi fått lite mer strukturerade roller i powerplay och boxplay. Jag vet precis hur jag ska göra i boxplay och vem jag spelar med där. Allt sådant ger också trygghet.

Vilka förväntningar ska vi ha på Damkronorna i OS?
– Vi lägger all fokusering på första matchen mot Japan. I och med att grupperna är som dom är så har vi kanske inte råd att förlora någon match. Vinner vi första matchen har vi ett bra utgångsläge för att gå vidare.

Vågar du tänka längre än Japan-matchen?
– Klart att jag tänker, men jag försöker slå bort dom tankarna. Självklart vill jag spela en medaljmatch, men det vi även Sydkorea och alla andra lag. Fokuserar vi för långt fram så missar vi processen dit så vi har valt att bara fokusera på en match och sedan ta resten därifrån.