Leif Boork: ”Coachningen är det slut med efter OS”

Det har blivit dags för Leif Boorks sista uppdrag som coach. OS i Sydkorea väntar. Men att det är sista resan med gänget är inget som verkar tynga 68-åringen som tränat lag på hög nivå i snart 40 år.
— Man jobbar intensivt varje dag och pang så är det slut, berättar Damkronornas förbundskapten för hockeysverige.se.

ARLANDA (HOCKEYSVERIGE.SE)
Leif Boork klev in på damhockeyscenen inför OS i Sotji 2014. Sedan dess har det hänt mycket inom damhockeyn, både gott och ont. Nu skriver vi 2018 och OS i Pyeongchang vilket också, trots att han är 68 år, blir lite av hans examensprov som förbundskapten i och med att Ylva Martinsen tar över jobbet från 1:a april.
— Känslan är nog som om det skulle vara ett ”vanligt” OS. Det låter lite speciellt att säga så, men jag fokuserar på det som ligger framför oss och själva idrottsprestationen, berättar Leif Boork för hockeysverige.se strax innan avresan till Sydkorea samtidigt som det lyfter och landar plan hela tiden bakom våra ryggar.
— Jag är inte heller så sentimental när det gäller sådana saker för man vet aldrig, rätt som det är händer det någonting. Så var det när jag ramlade in i det här.

Som förbundskapten, hur förbereder du dig inför ett OS?
— Det som har varit stora arbetsuppgifterna fram till nu har varit att ta ut laget, ta ut tio reserver, att ha koll med den medicinska avdelningen där vi har Ingegerd Lantz och Caroline Fogman. Sedan har Jared (Cipparone) och jag har haft ett antal möten. Det har varit väldigt mycket sportslig inriktning med att följa upp laget så ingenting händer och om det händer någonting är beredd på det.
— Personligen har jag inte rest så mycket senaste en och en halv vecka. Jag har varit hemma, kollat matcher på datorn och pratat med vissa spelare lite mer än andra. För egen del blir det då att jag vilar upp lite grann och inte flackar och far för mycket sista dagarna. När laget var uttaget så vart jobbet hemifrån.

Blir det även lite vemod att åka iväg på ”sista natten med gänget”?
— Nej, jag känner inte det. Möjligtvis blir det lite tomt när jag skiljs från dom här tjejerna som jag varit nära, i alla fall dom flesta, i snart fem år.
— Som jag sa så är jag inte så nostalgiskt lagd eftersom jag varit med om det här i olika klubbar där jag jobbat. Man jobbar intensivt varje dag och pang så är det slut. Sedan går man vidare. Det blir likadant här naturligtvis.

Blir det ändå inte en speciell vänskap när man jobbar mot samma mål under fem år?
— Jo, absolut. Du bygger relationer och lär känna, som regel, i första hand ledargänget. Det är ju äldre människor så att säga, säger förbundskaptenen med ett lätt skratt och fortsätter:
— Sedan bygger man relationer på så vis att jag följer tjejerna och kommer att träffa dom framöver när jag ser deras matcher eller stöter på dom privat i något sammanhang. Jag önskar ju att det går bra för dom livet givetvis.

RUTINEN ÄR STYRKAN

Sverige ställer ett mycket rutinerat och erfaret lag på benen i OS, något som Leif Boork tror är en del av gruppens styrka.
— Styrkan är just gruppen. Vi har spelat med i stort sett samma lag och formationer hela säsongen. När vi var i Sydkorea i juli var många av dom här spelarna med just för att lära sig miljön och få en start.

Målvaktstrion Minatsu Murase, Sarah Berglind och Sara Grahn blir viktig i OS. Foto: Ronnie Rönnkvist

Vad krävs det om dom här tjejerna ska göra en maxprestation i match efter match i OS, vilket mer eller mindre krävs?
— Ja, det krävs verkligen i alla matcher. Det är just harmonin i gruppen, miljön, att tjejerna känner sig avslappnade och inte funderar för mycket.
— Grundjobbet i spelet är redan gjort. Alla vet sina roller, vet hur vi spelar, ”special teams” och så vidare. Nu gäller det att skapa en miljö där tjejerna kan prestera som bäst.

Är det realistiskt att tro att alla tjejer klarar av en maxprestation i samtliga matcher?
— Att alla är 100-procentiga är inte kanske att begära, men att alla kommer upp på en bra nivå och framförallt har kontinuiteten från match till match så man inte spelar jättebra i ena matchen och försvinner helt i nästa match.
— Vi har varit väldigt noga med att ta ut bra hockeyspelare men också bra karaktärer, stabila personligheter som vi vet klarar miljöombyten och när saker och ting förändras. Jag tror dessutom att laget är det mest ålderstigna vi har haft genom åren och har en ganska stor mästerskapsvana även om det är ganska många OS-debutanter.

Nu är det OS och vi svenskar vill se Sverige ta medaljer, då även Damkronorna, hur tänker du kring det?
— Jag vill skära lite tunna skivor på det sättet att vi inte har tagit någon medalj i mästerskap sedan 2007. Det är vårt utgångsläge då vi åker till Sydkorea. Bara för att det blir ett OS förändras inte det.
— Det som är viktigt nu är att ta en dag i taget. Först är det resa. Sedan är den installering i OS-byn och lära känna alla praktiska saker. Efter det har vi förstaträningen i Incheong där vi ska vara och sedan är det två vänskapsmatcher. Man får spalta upp det…

Men går det bara att stänga av det här med svenska folkets medaljförväntningar?
— Tjejerna suktar efter den här medaljen. Det är inget snack om det. Vi har pratat en hel del om det där och jag har hållit i tömmarna litegrann när dom vill rusa iväg. Det var också det som hände i Sotji. Vi var väldigt nära där, men det var också väldigt mycket upp och ner.
— Idag är vi en mycket starkare grupp mentalt än vad vi var då så jag tror att vi ska klara det bra.

Ditt kontrakt med Svenska Ishockeyförbundet går ut efter säsongen, kommer du ändå jobba vidare inom damhockeyn?
— Man ska aldrig säga aldrig, säger Leif Boork efter en stunds tystnad samtidigt som han har ett lurigt leende på läpparna.
— Coachningen är det slut med. Det kan jag säga direkt för jag blir långsammare och äldre, jag måste förstå att allting har ett slut på det sättet. Sedan vet jag inte. Jag har hållit en liten dörr öppen och sagt att jag kan vara med och hjälpa till på något område om det är så att man vi ha den hjälpen av mig från förbundets sida. Det är inget dom gör klart före OS mer än att Ylva Martinsen ska ha förbundskaptensjobbet.
— Jag känner mig i det här läget relativt klar och jag har fått några erbjudanden om att skriva, men vi får se. Jag får ta ställning till det efter OS. Jag tycker också det vore trevligt att gå igenom allt jag har varit med om och jag har väldigt mycket dokumenterat. På något sätt kanske jag vill dokumentera karriären i skrift, avslutar Leif Boork samtidigt som fler och fler av OS-tjejerna samlas på Arlanda med sina hockeytrunkar som ska till en spännande destination i Asien.