Hon ska hjälpa Damkronorna till OS-medalj: ”Att få vara med på den här resan igen är en ynnest”

Redan 2006 tog hon OS-medalj i sin roll som läkare. 2010 slutade hon jobba för Damkronorna, men åtta år senare är hon tillbaka igen. Möt Damkronornas läkare Ingegerd Lantz.
– Det är ett hedersuppdrag, säger hon till hockeysverige.se.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Om några veckor reser Damkronorna till OS i Sydkorea. Med i truppen finns stjärnspelare så som Erika Grahm, Emilia Ramboldt, Sara Grahn, Pernilla Winberg, Maja Nylén-Person med flera. En av lagets kanske viktigaste roller har en person som den 31 januari gör sin sista dag på sin arbetsplats Södersjukhuset i Stockholm. Den vi talar om är rutinerade läkaren Ingegerd ”Gerdan” Lantz.
– Jag är verksamhetschef vilket innebär att jag är ytterst medicinsk ansvarig för hela kvinnokliniken här på Södersjukhuset, berättar Lantz när hockeysverige.se besöker henne för en intervju på hennes kontor med utsikt över hela Stockholm. En vy som får mig att häpna.
– Jag har ungefär 650 medarbetare, vi gör 3500 gyn-operationer och cirka 8000 förlossningar. Sedan har vi gyn-mottagningen där vi har mellan 15 och 20 000 besök per år. Nu har jag varit här i precis fyra år.

Vad var det som lockade dig till läkaryrket från början?
– Jag vet exakt vad det var. Jag var barnmorska i botten på 1970-talet. Sedan läste jag vidare till läkare i slutet av 1980-talet. Jag kommer från en by utanför Gävle och jobbade extra väldigt mycket på sjukhuset i Gävle. Där fick jag jobba som sjukvårdsbiträde.
– Det skedde en olycka och i den var det med en gravid kvinna. Då kom det en jättetrevlig barnmorska ner och undersökte den här höggravida kvinnan. När jag gick hem den dagen tänkte jag ”barnmorska ska jag bli”, skrattar Ingegerd Lantz och fortsätter:
– Min man är ingenjör på Skanska och vi var på Sri Lanka i början av 1980-talet. Där hade jag patienter med en massa konstiga symptom. Jag tänkte att här räcker det inte bara med att vara barnmorska. Jag måste läsa vidare om jag ska kunna det här. När vi kom hem 1989 sökte jag in på läkarutbildningen, trots att jag hade fyra små barn. Den äldsta var sju och den yngsta två.

Ingegerd Lantz har inte bara jobbat på Sri Lanka utan även under flera år i Indien.
– Efter Sri Lanka fick min man erbjudande att ta hand om ett projekt i Kashmir i norra Indien. Barnen var små och jag hade precis läst vidare så vi sa att vi hoppar på det. Vi packade ihop alltihop och åkte till Kashmir så jag tog hand om sjukvården där också.

Givetvis var det stora kontraster mot den sjukvård som hon var van med från Sverige.
– Det var lite annorlunda. Jag fick transportera patienter med helikopter från campen ner till Srinagar, som är Kashmirs huvudstad. Några patienter fick jag även flyga till Delhi och några hem till Sverige.
– Det var att improvisera och fixa väldigt mycket för att hitta lösningar. Vi var där under tre år.

Foto: Ronnie Rönnkvist.

Du har jobbat både i Almtuna och landslaget som läkare, hur var ditt idrottsintresse som ung?
– Jag tror att det var min pappa som födde mitt idrottsintresse. Han tog med oss mycket på fotboll. Det var Sandviken, Storvik, Åshammar och så vidare. Sedan började jag väldigt tidigt åka skidor på längden. Jag tävlade en hel del, men jag började även tävlingscyklade eftersom jag började få problem med benhinnorna.
– Jag har alltid varit idrottsintresserad och suttit vid TV:n när det varit idrott…

Har du aldrig varit Brynäsare?
– Jojomensan det har jag varit (Skratt). Dessutom har alla våra fyra söner varit idrottsintresserade liksom Lars-Erik, min man.
– När vi kom hem från Indien flyttade vi till Uppsala och då ville dom yngsta grabbarna börja spela hockey. Det gjorde att jag började vara i ishallen och så blev jag lite indragen i matcher som läkare. Det var så allt började och sedan blev jag ordinarie i Almtuna som läkare.
– Det finns en förening för läkarna i elitserien, SHL som det heter nu, och Hockeyallsvenskan. Jag var ensam tjej där under många år. Sedan behövde damlandslaget någon och då ringde ”Hovan” (Lennart Hovelius) till mig och sa ”Hörrödu, du ska börja med Damkronorna”.

Hur var det att kliva in i den världen?
– Det var en annorlunda värld. Jag var van med drivna, vältränade killar eftersom jag hade hållit på med pojk, junior och A-lag. Det här var säsongen 2002/03. Då var inte tjejerna så vältränade som dom är idag. Jag tycker att det är en enorm skillnad.
– Jag var helt förskräckt efter att jag kom hem från den första turneringen som var i Kanada. Jag tyckte att tjejerna var så dåligt grundtränade. Det har verkligen hänt jättemycket sedan dess.

Kunde du påverka det här på något vis och få fram budskapet att ”det här håller inte”?
– Peter Elander drog igång väldigt mycket där. Han satte ribban för att för det här med att man måste ha grundträning…

Hade du och Peter Elander en kommunikation om det?
– O ja. Vi pratade väldigt mycket och vi var ett väldigt bra ledarteam där. Vi såg skadepanoramat. Det var mycket smärta, ont, axlar, knän, fotlededer, ryggar, diskbråck och så vidare. Sådan som kommer av att man inte är grundtränad och som det inte var i närheten av inom herrhockeyn. Där var det andra typer av skador, sårskador, slag, hugg och lite sådant.

Ingegerd Lantz var med i Damkronorna fram till och med 2010 och såg under den här tiden en enorm utveckling vad det gäller den fysiska biten hos spelarna.
– Jag tycker att det var ett sådant hopp från det jag började fram till 2010. Lite grann som 2010 är fram till idag. Idag är tjejerna väldigt fysiskt grundtränade.

Lantz var med som läkare när damerna vann silver i Turin 2006 och det är en turnering som hon aldrig kommer att glömma.
– Tjejerna hade tagit ett brons i Salt Lake 2002. Sedan kom vi till Turin och vi hade kämpat bra med det materialet vi hade. Peter (Elander) gjorde ett fantastiskt arbete där. Han drev verkligen på tjejerna och det vi sa hela tiden var att försöka ha lagkänslan för vi var inte ens i närheten av USA och Kanada.
– Man kommer långt med att kämpa samtidigt som det var få matcher. Inledande matchen mot Ryssland var väldigt avgörande. Där tycker jag att Sverige hade tagit ett hopp framåt om man jämförde med dom andra nationerna, Ryssland, Tyskland och Schweiz.
– Vi lyckades ta oss vidare från kvartsfinalen och sedan slå ut USA i semifinalen. Tjejerna överpresterade, alltså spelade på över 100 procent av sin förmåga. Samtidigt kanske USA gjorde 80-85 procent av sin förmåga. Det var viljan som tog oss igenom den matchen och att Pernilla Winberg och Maria Rooth lyckades sätta straffarna där. Dessutom var Kim (Martin-Hasson) galet bra.

Kunde du känna en delaktighet i OS-silvret?
– Ja, eftersom vi var ett sådant team. Både lagledarteamet och tjejerna. Vi höll ihop, hade roligt, vi pressade varandra… Jag kände verkligen att jag var en del av teamet då. Det var en häftig resa.

Silverhjältarna.

Spelare och ledare har beskrivit dig som en mamma, den varmaste människa jag mött, en i gänget och en man kan gå till när det varit jobbigt. Ingegerd, vad är egentligen din viktigaste roll under ett OS?
– Det är nog att vara ventilen, att stötta upp bakom tjejerna. Dom här tjejerna är samtidigt ett snitt av Sveriges kvinnor med vad allt det innebär, press från media, fysiska, psykiska, tonårstid att ta sig igenom, förhållanden, könsidentiteter, preventivmedel, kvinnans nackdelar vad det gäller mens och hela den biten till att jag kan vara den här att komma in och sätta sig och prata med och veta att jag har min tystnadsplikt. Påverkar det inte hockeyn så stannar det mellan oss, men dom måste få ha en sådan ventil. Det tycker jag är jätteviktigt.

Har du känt att du fått vara det också?
– O ja, många gånger. Det handlar också om att ge så dom känner den här tilliten. Jag har jobbat med kvinnor i 40 år inom det här och har varit med om det mesta. Det är ingen skillnad på dom här tjejerna och andra.

Leif Boork.

Vad fick dig att tacka ja till en ytterligare sväng med Damkronorna så här åtta år efter att du slutade förra gången?
– Det var en bra fråga, skrattar hockeyläkaren och fortsätter: Leffe (Boork) ringde mig i somras. Det var Pernilla (Winberg) som hade sagt ”Men Gerdan då?” efter det att Åsa (Elfving) slutat.
– Sedan var det olika omständigheter. För det första hade jag bestämt mig för att gå i pension sista januari så det här påverkar inte mitt arbete här på Södersjukhuset. Sedan tror jag kärleken till att vara en del av det här teamet, att få vara med på den här resan igen är en ynnest. Jag tycker även att det är ett hedersuppdrag.

Tvekade du?
– Jag ville ringa och prata med min Vd först så jag fick ett dygn på mig. Jag måste även få prata med min make sedan lång tid tillbaka. Leffe berättade att det var turneringar redan under hösten som jag skulle vara med på så jag behövde verkligen prata med min chef innan jag tog ett beslut.
– Det kröp fram när Leffe ringde och pratade om den här OS-säsongen att vi skulle till Sydkorea om två veckor (skratt). Det var kanske det minsta problemet, sa jag, eftersom jag nu har semester under fyra veckor. Det blev lite hastigt där, men jag har varit med i hockeyns värld så pass länge så det var inget svårt beslut att ta.
– När jag klev in i ishallen i Korea med tjejerna i omklädningsrummet tänkte jag att det känns som att det var igår som jag slutade.

Ingegerd Lantz passade även då på att ha lite kontakt med sjukvården i Sydkorea.
– Våra lagvärdar ordnade så vi fick gå in på två sjukhus när vi var där. Jag måste säga att jag blev riktigt imponerad, fin standard, bra processer och patientmottaganade, så jag känner ingen oro vad det gäller sjukvården i Korea.

Hur förbereder du dig som läkare för att åka till ett OS?
– Det handlar mycket om doping. Jag har pratat mycket med tjejerna om det här, att dom måste meddela mig då dom får något utskrivet eller tar av läkarna. Tjejerna är jättebra och hör av sig bara dom har fått en hostmedicin. Att uppdatera sig dopingmässigt är det jag tycker är viktigast.
– Ortopediska saker kan jag inte göra så mycket åt här och nu. Först måste man konstatera frakturer och för det måste man göra en röntgen, vilket finns där nere på plats under OS. Sedan handlar det om att lära känna tjejerna så dom har den här tilliten.

Har du lärt känna det här gänget?
– Ja, jag tycker det. Jag har fått några turneringar där jag kunnat sitta ner med dom en och en för att prata. Dessutom har vi haft kontakt på telefon och så där.
– Några känner jag sedan tidigare. Då var dom juniorer. Jag var bland annat med på Pernilla Winbergs första turnering så det har blivit ett speciellt band till henne och det är väldigt roligt att hon fortsätter.
– Dilemmat i damhockeyn är annars att av ekonomiska eller sociala skäl måste sluta tidigt. Därför är jag väldigt glad att det är någon som lyckas hålla sig kvar. Jag kommer även ihåg Sara Grahns första match då jag sa att hon fick gå in för Kim var skadad. Det var mot Finland i overtime. Hon gick in och gjorde det jättebra.

Hur länge kommer du jobba vidare med Damkronorna?
– Det vet jag inte…

Har du varit i kontakt med Ylva Martinsen?
– Ne, jag har inte varit i kontakt med Ylva ännu. Det är Olof (Östblom) på förbundet som jag har pratat med. Jag har ställt mig ganska öppen, men jag kanske inte kan vara med i varje turnering eftersom jag har sju barnbarn också så jag har en del där hemma att ta hand om också, skrattar Lantz och fortsätter:
– Vi får väl se, men Ylva var med under min Turin-period så ag har träffat henne mycket. Jag tycker att det är väldigt roligt att hon fått det här uppdraget.