“Hade inte han varit där hade jag aldrig spelat i Brynäs”

VM-guldet som ledde till kontrakt i Tampa, smeknamnet ”Jojo” i Rangers, tunga starten i Brynäs, Stefan Livs bortgång – och jublandet över konkurrenten Niklas Svedbergs storspel. I veckans Old School Hockey berättar den flerfaldige mästarmålvakten, Johan Holmqvist, om resan från Tierp till NHL – och tillbaka

Denna intervju publicerades först på hockeysverige.se 2019.

Johan Holmqvist tillhör kategorin ”En av Sveriges bästa målvakter genom tiderna”. På sitt CV har han både VM och SM-guld. Lägg därtill att han spelade inte mindre än sex säsonger i NHL. Där representerade han i tur och ordning New York Rangers, Minnesota Wild, Tampa Bay Lightnings och Dallas Stars. Mest känd i Sverige är han annars genom sina SM-guld med Brynäs, men också för sina fina säsonger i Frölunda, Karlskrona och Almtuna.

Numera är han hockeypensionär, men det innebär inte att han släppt hockeyn helt.
– Jag hade kunnat spela vidare, så är det. Ska jag vara helt ärlig tycker jag den här tränings-biten är väldigt kul fortfarande. Men resandet… Det började ta emot. Då ska man inte hålla på.
– Om jag kommer sakna det här? ”suck”, det gör jag redan. Samtidigt spelade jag ingenting på hela förra säsongen och totalt har jag spelat två månader på senaste två åren. Nu är jag definitivt klar och ska istället spela veteranhockey som powerforward (skratt). Det måste vara hur kul som helst.
– Faktiskt så ska jag hjälpa andra målvakter. Jag håller på redan nu med lite mentorskap och försöker dela med mig av min syn på saker och ting från mina egna erfarenheter. Min fru driver ett företag som håller på med personlig träning, men även gruppträning. Hur skulle det fungera om jag tog in den i målvaktsträningen?
– Anledningen till att jag har spelat under så många år är för att jag varit så nyfiken, tränat annorlunda, hitta egna vägar, gått utanför min komfortzon, provat nytt spelsystem… ”you name it”. Någonstans där vill jag att andra vågar prova eftersom det finns så enormt mycket att utveckla. Den resan håller vi på att bygger på lite grann och det känns jätteroligt, berättar Johan Holmqvist när vi ses på Gävlebro för den här intervjun om hans karriär som började i uppländska Tierp.
– Tiden i Tierp var fantastiskt bra. Vi hade inte så många lag, men vi som lirade hade det väldigt bra. För att få ihop ett ungdomslag var vi fyra årskullar. Det betydde att alla fick spela mycket och vi hade väldigt kul. A-laget låg i nuvarande Division 1. Det fanns många bra spelare där som jag såg upp till.

A-lagsdebuterade som 15-åring: "Trodde stenhårt på mig"

Han var bara 15-år när det var dags att debutera i klubbens A-lag.
– Jag var 14-år när jag satt på bänken första gången. Det var ett kval upp till allsvenskan. Jag har aldrig varit så nervös på en hockeybana i hela mitt liv som jag var då. Dom jävlades med mig och sa att jag skulle spela.
– Säsongen därpå, då jag var 15-år, var jag med som ordinarie. Jag hade tur som hade en tränare, Lenny Eriksson, som trodde stenhårt på mig och jag fick världens bästa träning.

Lenny Eriksson har precis som Johan Holmqvist spelat Brynäs, men under 1970-talet.
– Självklart betydde Lenny jättemycket. Han är en väldigt lugn person och var så tydlig med att ”det är inga problem, bara att spela Johan”. Jag var dessutom ganska o-brydd och funderade inte så väldigt mycket på det där utan körde på och det gick bra.
– Han fortsatte låta mig spela och gav mig ett stort förtroende. Snacka om att jag växte. Samtidigt gällde det att prestera, vara här, nu och noga. Lenny hade tränat Storhamar och Lillehammer innan. För oss i lilla Tierp var det en väldigt hög nivå så vi hade enorm respekt för vad han gjort som tränare. Det här blev min språngbräda in till Brynäs.

Under tiden i Tierp fick Johan Holmqvist chansen för första gången i U18-landslaget.
– Något år innan var Nicklas Englund från Tierp med och spelade några juniorlandskamper. Då kände jag också att det kunde gå att komma dit även om det skulle bli svårt.
– Jag har alltid drömt enormt stort, vilket jag är glad över att jag gjort. Första drömmen var att slå sig in i Tierps A-lag. Bara det var enormt stort för mig och helt otroligt att få spela med mina lokala idoler. Peter Gustafsson spelade jag bland annat med. Han är från Söderfors men är fostrad i Tierp. Bröderna Per och Jonas Löfström och så vidare.
– Jag minns att jag fick veta att ledarna från juniorlandslaget var på en match. Just den matchen stod jag verkligen på huvudet och räddade.

Hur var känslan att få dra på sig landslagströjan?
– Det var enormt mäktigt och något jag egentligen aldrig vågat tro på.

Går det att klä ord på en sådan känsla?
– Ibland önskar jag att jag hade varit lite mer ”fan, jag är bra, jag kan det här”, men jag har aldrig någonsin varit sådan. Jag har varit lite för ödmjuk ibland.
– Dessutom har jag alltid varit väldigt självkritisk. Jag tror också det är därför det nästan aldrig bekommit mig vad man skrivit.
– I början, det första jag gjorde dagen efter en match var att läsa recensionerna ”Hur var jag igår?”, säger förre VM-målvakten med ett skratt.
– Självklar var det kul att få se sitt namn i lokaltidningen, UNT-sporten. Det finns massor av sådant jag inte reflekterat över förens nu ”vad är det jag hållit på med egentligen”. Jag har aldrig riktigt stannat upp, men för att lyckas får man inte stanna upp så mycket heller. Det gäller att ha en tydlig målbild vart man ska.
– Idag skulle jag säga att senaste fem åren var roligaste i min karriär. Då har jag verkligen njutit av att spela hockey av en helt annan anledning än vad jag gjorde då jag började som liten grabb. Tänk om jag hade fått ha den känslan under hela karriären, men det har jag inte.

Värvades till Brynäs: "Jag var helt knäckt"

Inför säsongen 1996/97 lämnar Johan Holmqvist Tierp för att flytta fem mil norr ut, till Gävle, för spel med Brynäs.
– Jag blev värvad till Brynäs. Det var i samma veva som det blev aktuellt med hockeygymnasium och hur jag skulle göra med det.
– Vi hade Lenny i Tierp och där hade jag möjligheten att fortsätta i seniorhockeyn. Jag valde att vara kvar och gå i skolan där hemma. När jag var 16 år hade vi en juniorlandslagsturnering jag skulle vara med på. Säsongen tog slut tidigt i Tierp så det fanns ingen is.
– Vi fick då kontakt med Team Gävle. Fråga mig inte hur. Efter säsongen kunde vi då åka in till Gävle och träna på is för att hålla igång inför den här turneringen som var i slutet av säsongen. Team Gävle var Brynäs lag och det visade sig väldigt snabbt att dom var intresserade av mig inför kommande säsong.

Redan under sin första säsong i Brynäs fick han chansen att spela i elitserien.
– Jag kommer ihåg så väl att jag var helt knäckt… Jag hade en fantastisk försäsong och ett enormt självförtroende från dels Division 1-spel och dels juniorlandslagstiden. När jag kom till Brynäs tog jag inte en plats i A-laget, vilket jag i och för sig inte tänkt så mycket på, men jag hade absolut inte tänkt att spela juniorhockey. Framförallt inte i J20 Elit. Då var det inte ens SuperElit.
– Det här var knäckande i början även om det inte var något fel med det, men min plan i huvudet var inte så. Jag var jätteledsen och kände att det här inte var bra för mig…

Hur hanterade du det?
– Där kom Tommy Sandlin in. Han var heltidsanställd i Brynäs och var huvudansvarig för J20 den säsongen. Hade inte han varit där hade jag åkt tillbaka och aldrig heller spelat i Brynäs.
– Han förstod min situation och sa att den inte var optimal, men vi skulle jobba för att göra det bästa av det här. Tommy engagerade sig enormt i mig och jag tränade som en galning under ett helt år. Tommy var en skön person och väldigt hård, men samtidigt före sin tid med hur man skulle träna.
– Det här var väldigt roligt och det blev en säsong som jag är väldigt glad över idag. Dels fick jag en grym träning och fick spela mycket matcher. Jag spelade hela den säsongen utan att förlora en enda hockeymatch. Vi förlorade två matcher i J20, men dom matcherna stod inte jag. Säsongen därpå var jag en av två målvakter i A-laget.

Det Brynäs-lag Johan Holmqvist kom in till var väldigt profilstarkt. I laget fanns bland annat flera internationella stjärnor så som Evgeni Davydov, Teppo Kivelä, Mikko Luovi o s v, men även starka svenska karaktärer som Janne Larsson, Ove Molin, Pär Djoos, Anders Huss med flera.
– Det var väldigt roligt och man blev fostrad av dom erfarna spelarna om hur man är en brynäsare, vad det krävdes för att spela i Brynäs vid den här tiden. Det var otroligt hedrande att få spela i det här laget.
– Vi hade Anders Huss, Djoos… Dom här killarna ledde vägen, vad är rätt och så vidare. Stack du ut hakan, då jäklar var det inget kul, skrattar Johan Holmqvist.

Hade du följt Brynäs genom åren?
– Lite grann. Inte jättemycket och jag var lite Färjestadare då jag växte upp…

Hoppsan.
– ”Pekka” Lindmark stod där. Sedan var alla hemma i Tierp Brynäsare så jag hade ändå bra koll. Dessutom gillade jag (Michael) Sundlöv som spelade här. Vi var även in till Gävle och såg några matcher ibland, men vi tyckte också att det var ganska dyrt att gå på hockey.
– Jag märkte också snabbt hur Gävle andades hockey och hur enormt stort det var med Brynäs. Jag var och är fortfarande så sjukt stolt över den resa jag har fått gjort med Brynäs.

Ingen smärtfri relation med Sundlöv: "Pratade knappt med mig"

En person som betytt en hel del för Holmqvist är Michael Sundlöv, men resan fram till det som idag är en nära vänskap var inte helt smärtfri.
– Micke var en enorm tävlingsmänniska och hade ett enormt fokus på sitt spel och sin väg. Han hade ett väldigt speciellt sätt att vara inför matcher. När det då kom in en 18-årig grabb och körde som en idiot tänkte han säkert ”Han ska inte komma in och ta min plats”.
– I början pratade han knappt med mig samtidigt som det var den hierarkin i Brynäs, att du måste förtjäna din plats.
– Micke hade varit med längre och vunnit både OS och SM-guld. Jag såg upp till honom, men han pratade knappt med mig under säkert ett år ha ha…

Idag är dom båda nära vänner.
– Ja, det är vi. Micke fick tyvärr avsluta sin karriär då han fick magproblem som gjorde att han inte kunde spela eller träna. Då kom han och sa till mig ”Nu är det dags för dig att bära det här vidare”. Det här var ett enormt ögonblick för mig. Sedan var det bara för mig att gasa-järnet.
– Efter det blev Micke ledare och vi har haft många hårda duster och kontraktsförhandlingar. Samtidigt har vi hjälpt varandra och Micke är en god vän.

Säsongen 1998/99 fick Johan Holmqvist vinna sitt första SM-guld med Brynäs.
– Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker tillbaka på det. Just den resan är väldigt, väldigt speciell av många olika anledningar.
– Man undrade om vi någonsin skulle bli ett lag med tanke på hur nederlagstippade vi var. Vi hade ny tränare (Roger Melin) och ett färskt lag. Nu hade vi en stark stomme samtidigt som vi hela tiden visste att vi hade en superfemma (Pär Djoos, Per Löfström, Ove Molin, Tom Bissett, Jan Larsson). Sedan växte det fram så vi hade två superfemmor.
– Dessutom hade vi två femmor som var så fruktansvärt stolta att göra jobbet och sabba för alla andra lag.

Hur blev gruppen så här stark?
– Det växte fram på något vis. Vi hade en halvtuff säsong i grundserien och det gick inte spikrakt uppåt. Dessutom var jag väldigt upp och ner. Jag blandade grymt bra prestationer med bedrövliga. Så var det hela säsongen.
– Sedan kom slutspelet. Där fick vi först möta Djurgården och vi kände ”fan, vad skönt att få möta Djurgården i Globen”. Vi hade ett bra ”record” på Djurgården den säsongen och vi visste att vi skulle vinna. Jag skulle dessutom få möta en annan av mina idoler, Tommy Söderström. Bara det var väldigt häftigt.
– Vi vann med 3-1 i matcher och då började det lite smått koka här i stan. Folk här hade inte riktigt trott på det innan, eller rättare sagt så trodde inte folk alls på det.

Bäst när det gällde som mest

Efter kvartsfinalen mot Djurgården väntande semifinal mot Luleå.
– Då började det bli ett enormt drag som det bara kunde bli i gamla Gavlerinken. Bäst av fem mot Luleå och där var det ett hockeykrig på riktig. Det var en otroligt rolig serie och dessutom fick jag möta (Jarmo) Myllys. Andreas Custemo gjorde ett mål på hela den säsongen och det var det avgörande målet i femte matchen.
– I finalen fick vi möta Modo som hade varit väldigt bra den säsongen med (Daniel och Henrik) Sedinarna så vi visste att det skulle bli tufft. Vi fick en bra start och kände att vi var med. Det gällde också att jag hamnade på huvudet, vilket jag gjorde också, men ändå inte i alla matcher.

Trots allt var du bäst när det gällde som mest.
– Ja, det tror jag har varit min grej genom karriären. Ju mer det brinner desto härligare har det varit att vara i kassen.

Johan Holmqvist var 21 år när Brynäs vann SM-guldet 1999. Han blir den stora hjälten och alla börjar rycka i honom, vilket kan vara ganska tufft för en ung hockeykille att hantera.
– Jag uppfattade det inte riktigt så och har egentligen inte reflekterat någonting över något sådant. Det har varit både för och nackdelar med att jag alltid varit lite för mig själv. Ibland önskar jag att jag varit lite mer framåt och synts lite mer.
– Det jag kommer ihåg var att jag fick samtal från Tre Kronor efter det att vi vunnit SM-guldet. Jag hade en chans att slå mig in till VM, vilket var jäkligt häftigt. I farten spelade jag en träningsmatch och vann den också. Jag var verkligen i min livs form, men jag kom inte med till VM. Det här tyckte jag då var jättekonstigt. Dom sa att jag hade för dåligt med rutin. Jag var ju 21 år, klart att jag hade dåligt med rutin.
– Det hade varit häftigt att fått vara med för då var det bland annat Johan Hedberg och Tommy Salo som var målvakter. Hade jag fått vara tredjemålvakt där hade jag kunnat lära mig hur mycket som helst.

Draftades av Rangers: "Började snurra"

Redan 1997 blev Johan Holmqvist draftad av New York Rangers. Istället för VM-spel fick han chansen att åka över till Manhattan.
– Christer Rockström, som var scout för Rangers, ringde mig direkt då jag inte kommit med till VM. Han sa ”Det här är skitbra, hem och packa väskorna för du ska till New York”
– Jag åkte hem och då började det snurra ”vad händer nu”? Jag var över under två, tre veckor och tränade med Rangers farmarlag i Hartford. Återigen var jag i min livs form och det gick hur bra som helst. Samtidigt var det inte så vanligt då att man tog den här vägen, men ”Crille” var hur bra som helst och sa ”det här kommer bli skitbra”.
– När jag var klar i Hartford fick jag ett samtal, ”du ska till New York nu och skriva kontrakt”. Jag kände ”nej, nej, jag kan inte lämna hemma, jag måste spela i Brynäs ett år till”.

Det blev en säsong till i Brynäs för Tierps-fostrade målvakten. Sedan åkte han över för spel i New York Rangers tillsammans med spelare som Brian Leetch, Petr Nedved, Theo Fleury, Mark Messier, Valeri Kamenski med flera.
– Jag hade aldrig någonsin min riktiga plats i Rangers. Jag var i den organisationen under tre år och blev känd under smeknamnet ”jojo” eftersom ingen hade sett någon människa blivit upp och nedskickad så många gånger.
– Jag hade min egen taxichaufför som stod utanför rinken och när jag kom utanför rinken i Hartford stod tränaren där och sa att jag hade match på kvällen. Det var bara att åka dit.
– Det sköttes inte snyggt. I början var det mesta as-roligt eftersom jag ändå ville vara i Rangers. Anledningen till att jag var i USA var ju för att jag någon gång skulle ta en plats i NHL. Jag hade match nästan varje dag där. Matchvärmning, satt på bänken i New York, ner till Hartford för match dagen där på, efter matchen tillbaka till New York för att sitta på bänken…
– När slutspelet skulle börja med Hartford gick jag in i väggen och kunde inte spela. Jag var helt förstörd. Till slut fick jag höra ”det blev inget bra det här”. Även om det var ett tufft år har jag lärt mig mycket av det.

Som 22, 23 åringen sa du antagligen inte ifrån heller.
– Nej och som jag sa tidigare har jag aldrig riktigt tagit plats. Jag har alltid varit den här goa killen ”Det är inga problem, jag tar det”. Så har jag varit sedan jag var liten, men samtidigt måste jag säga att få åka in på Madison Square Garden… fy fan, ursäkta att jag svär, men det var en sjukt häftig känsla.

Snabba bud när NHL-debuten kom

Det var också i den arenan han fick göra sin NHL-debut.
– Jag visste först inte att jag skulle spela den matchen och kom lite sent till hallen. Chauffören som skjutsade mig sa ”Ha en trevlig kväll” ”Ja, det ska jag ha”. När jag kom in där såg jag han som var andremålvakt i Hartford (Jean-Francois Labbé), hans matchtröja hängde där. Då tänkte jag ”vad i helvete…”
– Labbé var lite av en AHL-gud och ruskigt bra. Jag hade börjat putta honom lite åt sidan i Hartford så jag var osäker på om dom skulle spela honom eller mig. Ron Low var tränare i Rangers. Han svor hela tiden. Han tittade på mig och sa ungefär ”Din jävel, fattar du ingenting? Det är du som ska spela”. Då var det en och en halv timme kvar till match. Samtidigt var det ganska skönt för det var bara på med grejerna, värma upp och köra.

I debuten mötte New York Rangers Pittsburgh.
– Vilka vi skulle möta hade jag knappt reflekterat över, men det var laget som hade mest offensiv power i hela liga den säsongen med (Alexei) Kovalev, (Jaromir) Jagr och (Martin) Straka.
– Det var bara in och köra. Vi förlorade matchen med 3-2, men jag blev ”third star of the game” så det var en bra debut.
– Jag kände att jag kunde spela i NHL, men det gick bara någon dag efter som vi skulle möta Ottawa borta. Jag fick starta, men då var jag inte alls där och märkte också att jag hade en bra bit kvar. Det rasslande på bra bakom mig. Efter matchen fick jag en klapp på axeln ”see you buddy”.

Hur upplevde du tiden i Hartford?
– Den var grymt bra. När jag åkte över dit var jag förberedd på att spela tre år i AHL och inte i NHL. Då var det nästan inga unga målvakter i NHL utan dom bästa var runt 28, 29, 30 år. Jag visste att jag skulle åka dit, kriga och ha tålamod. Sedan skulle jag få se vad som hände.
– Det var min plan och det här tackar jag Christer Rockström väldigt mycket för. Jag hade, som sagt var, en väldigt bra camp min första säsong. Hade jag då inte vetat vad det här handlade om, att det ska testas och jävlas, hade jag blivit jättebesviken eftersom jag var bättre, inte än Mike Richter, men Kirk McLean.
– När jag då kom ner till Hartford började skolan om hur man blir en bra målvakt i NHL. Allt jag gjorde var skit och dom sågade allt. Då funderade jag också på vad jag gjorde där, men efter ett tag fattade jag grejen.

Blev AHL-mästare

Säsongen 2002/03 blev Johan Holmqvist AHL-mästare, men med Houston.
– Jag fick vara med om en trejd. Det tycker jag var bra gjort av Rangers att släppa mig till Minnesota.

Ville du det själv också?
– Jag hade egentligen ingen tanke på det och inget jag annonserat om. Al Coates var General Manager för Hartford. Han ringde mig personligen och sa att jag hade verktygen och nu skulle komma till ett bra lag och ha chansen att vinna, för vi var inte bra i Hartford, men jag spelade bra där.
– Jag blev dit-trejdad för att vinna. Det var jättekul, men också en stor kontrast. I Hartford var det en enorm hockeykultur där alla pratade om Whalers. Sedan kom jag till Houston där man bara pratade baseball och amerikansk fotboll.

När Houston var med i i WHA spelade Gordie Howe och hans båda söner Mark och Marty i laget.
– Hockeyn slog ändå aldrig där, men vår ägare var sjukt stolt över det där.

Återvände till Brynäs: "Tänkte 'vad gör jag nu?'"

Efter vinsten i AHL med Houston återvände Johan Holmqvist till Sverige för spel med Brynäs.
– Det blev en lock-out. Minnesota, som jag tillhörde då, ville inte se mig en fjärde säsong i AHL. Jag hade gått in i ett ganska bra kontrakt med Minnesota och dom sa att ville jag bli fri så skulle dom släppa mig. Alla som var under NHLPA visste hela tiden att det skulle bli lock-out under hela säsongen.
– Jag kände också att jag inte ville spela i AHL utan var klar med det. När jag blev ”free agent” tänkte jag ”vad gör jag nu”? Då hörde vi av oss till Brynäs och vi kände att det skulle bli perfekt. Jag åkte hem och skulle sedan få se vad det ledde till.
– Vi visste inte hur elitserien skulle bli och att det skulle bli så många spelare som kom från NHL trodde vi inte här i Brynäs, så för oss blev det en väldigt tuff säsong och vi hade det väldigt jobbigt.
– Vi hade ett bra elitserielag, men sedan hakade inte Brynäs på där riktigt. Färjestad, Frölunda, Linköping och Modo, vilka jäkla lag dom hade. Vi fick istället spela i kvalserien det året.

Vad tror du VM-guldet 2006 kom att betyda för din fortsatta karriär?
– Enormt mycket. Hade vi inte vunnit där tror jag inte att jag hade kommit till Tampa. Återigen blev det att jag var en vinnare. I USA är att vara en vinnare det alla pratar om. Det spelar ingen roll om du har 93 i räddningsprocent om du torskar.
– I Tampa kom jag till John Tortorella som struntade fullständigt i och vi vann med 2-1 eller 12-11. Jag fick enormt med skäll av honom eftersom han tyckte att jag var för hård mot mig själv. Han var brutal, ändå rättvis, men fruktansvärt hård mot framförallt bästa spelarna.
– Spelsystemet på högsta nivån bygger oftast på lagets bästa spelare. Är inte dom bäst spelar det andra inte så stor roll. Vi hade (Vincent) Lecavalier, (Martin) St. Louis, Brad Richards, Dan Boyle, (Václav) Prospal och så vidare. Var inte dom bra.. åh, herregud vilket liv. Han uppskattade hårt jobb och disciplin. Då fick du ”cred”.

Hur upplevde du VM-guldet för din personliga del där du bland annat utsågs till turneringens bästa målvakt?
– Det blev en liten revansch för mig. I början av säsongen hade jag ett ruskigt bra läge att slå mig in i OS-truppen. Jag hade gjort ett VM redan och kände att det skulle varit grymt roligt att få ha gjort ett OS. Jag visste att alla NHL-spelare skulle vara med. Henke (Lundqvist) och ”Tellan” (Mikael Tellqvist) var klara. Sedan brottades jag och Stefan (Liv) om tredje platsen.
– Jag fick klartecken att vara med i den preliminära OS-truppen och det kändes enormt häftigt. Jag åkte för att spela Karjala Cup. Under träningen i Jönköping fick jag ett skott på foten. Det gjorde otroligt ont, men tänkte att det skulle gå bra. Jag åkte och röntgade foten, men man såg ingenting trots att jag inte kunde gå på den.
– Jag kände att det vara bara att bita ihop eftersom det var OS det handlade om. Det visade sig sedan att foten var bruten, hem och gipsa och missa OS. Det var brutalt jobbigt. Nu blev det OS-guld och jag hade svårt att se killarna stå där och fira, men jag kände samtidigt att jag skulle tillbaka och siktade på VM.

Tog för sig i VM: "Kände att det var min plats"

Johan Holmqvist hade spelat bra i Brynäs innan skadan och fortsatte storspela när han var tillbaka igen.
– När jag kom till VM, det här var första gången jag började ta för mig lite, kände jag att det här var min plats och jag kommer göra det här bra.
– Det sades att vi var det sämsta landslag som åkt till ett VM (skratt). Vi åkte till Riga och kände att det här var ganska roligt ändå. Vi startade turneringen helt okej. Sedan blev det grymt bra när Detroit-gänget och Micke Nylander kom. Nylander var grymt sugen och var en av bästa forwards i Rangers under den tiden. Vi fick dom perfekta pusselbitarna.
– Det blev också en rolig resa med Nicklas (Bäckström) som jag sett växa upp. Han var bara 18 år då och spelade med ”Zäta” (Henrik Zetterberg). Vi blev så otroligt bra helt enkelt. Dessutom var ”Bengan” (Bengt-Åke Gustafsson) kung på att få ihop gruppen. Jag har mycket att tacka honom för och han var grym på att skapa ett härligt klimat. Alla ville vara med och det var roligt att spela med Tre Kronor.

Som målvaktskollega i VM 2006 hade Johan Holmqvist Daniel Henriksson men även nu avlidne Stefan Liv.
– Det är fortfarande känsligt…, säger förre Tre Kronor målvakten som tystnar en stund innan han fortsätter:
– Först och främst minns jag Stefan med enormt mycket värme. Vi har haft väldigt mycket roligt ihop. Målvaktsplatsen är speciell eftersom vi tävlade om samma jobb, men vi hade väldigt kul. Vid VM 2005 i Wien var ”Henke” grym och fick sitt genombrott. Jag och Stefan var också anmälda. Det började med att jag och Stefan satt på bänken varannan match. ”Henke” stod alla matcher.
– VM är långt och vi hade inte spelat på ett tag. Jag kommer ihåg att Stefan sa till mig ”Vi får be till gud att det inte händer ”Henke” någonting för jag är i en så jäkla dålig form”. När han sa det (skratt)…
– När olyckan hände trodde jag först inte att det var sant. Det var fruktansvärt och jag var inte mig själv på flera dagar och satt själv uppe på rinken och grät. Det var jättejobbigt och tycker fortfarande det är jobbigt, säger Johan Holmqvist med en röst som helt förståeligt inte riktigt håller.

Johan Holmqvist fortsätter:
– Han var en otroligt, varm och glad människa som alltid bjöd på sig själv och var mån om att alla andra hade det bra. En grym glädjespridare och han har funnits med på mina masker sedan dess.

Under säsongen 2007/08 blir ”Lill-Honken” trejdad till Dallas, en flytt som han blev besviken över.
– Ja, så var det. Det som var roligt var att jag visste att Dallas skulle gå för Stanley Cup. Samtidigt visste jag att dom hade Marty Turco så jag hade förmodligen spelat klart den säsongen.
– Jag spelade 45 matcher med Tampa fram till deadline, vilket är ganska mycket. När jag kom till Dallas märkte jag direkt att jag inte skulle få lira. Då var jag irriterad. Sedan blev det en häftig resa att få vara med om, att gå långt i Stanley Cup.

Kände du dig färdig med NHL efter den säsongen?
– Absolut inte. Jag hade precis fått smak på att spela väldigt mycket. Jag spelade nästan 100 matcher på två säsonger på ett minimumkontrakt. Det var också problemet. Politiskt sett fanns det ingenstans att sätta mig.
– Jag var för bra som andrekeeper, men var jag tillräckligt bra föra att vara första? Nej, det var jag inte och diskussionerna rann bara ut. Där satt jag och såg att allting bara försvann fram till det att det inte fanns några jobb kvar. Då var jag helt knäckt. Jag hade kämpat så in i… och hade bevisat att jag kunde spela i NHL.
– Självklart är jag enormt stolt över att jag fått vara förstamålvakt i NHL och hade jag fått vara kvar i Tampa så hade jag blivit kvar i NHL.
– Det var Brad Richard som upphävde sin ”non-trejd”. Då skulle jag ingå i den trejden. Hade Brad inte upphävt den så hade det inte blivit någon trejd. Jag brukade ofta säga till honom ”Det är ditt fel” ha ha…

Trivdes i Göteborg: "Fanns inte från början"

När Johan Holmqvist efter säsongen återvände till Sverige blev det inte spel i Brynäs utan i Frölunda.
– Jag hade bra kontakt med Brynäs hela tiden. Under den här tiden hade det kommit fram några unga lovande grabbar i Brynäs. Just då var det (Jacob) Markström och Anders Lindbäck så det fanns ingen plats för mig.
– Det hade känts väldigt fel att åka hem på ett mindre bra kontrakt bara för att få spela i Brynäs och då sabbat för någon annan. Dessutom var det här våra egna killar som kommit fram. Då fanns det en lite lucka för att åka till Ryssland, men jag hade inte sett min familj och barn på fyra månader. Om jag skulle spela i Ryssland skulle jag fått vara hemma i två veckor och sedan åka dit bort på träningsläger. För mig kändes det som att det inte fanns en chans i världen att jag skulle åka.
– Jag hade haft Uffe Dahlén som tränare i Dallas och visste att han skulle bli tränare i Frölunda. Samtidigt visste jag att det fanns ett intresse därifrån.

Det blev tre säsonger i Göteborgsklubben.
– Tiden där var fantastiskt kul. Jag och familjen älskade Göteborg och hade tre fantastiska år där. Det var på vippen att vi fått vinna där också. Hade det blivit något år till i Frölunda hade vi säkert blivit kvar som familj i Göteborg.
– Jag kan ärligt också säga att det var jättekonstigt att se mig själv spela någon annanstans än i Brynäs. Det fanns inte från början.

Hur var det då att komma till Gavlerinken och spela mot Brynäs?
– Jag grät när jag åkte ut på isen… Dessutom har fansen varit… Oavsett vart jag varit, när jag kommit hem till Gavlerinken har det varit så otroligt fint det dom gjort mot mig, vilket jag är väldigt tacksam för.

Det är samtidigt ett tecken på att du gjort något för Brynäs också.
– Återigen, jag tänker inte så. När det blir sådana grejer ”åh, herregud vad fint”, sedan gråter jag.

Blev du sedan värvad hem till Brynäs?
– Det var så här. Jag fick reda på att jag inte skulle få vara kvar i Frölunda. Jag ville vara kvar, men samtidigt visste jag att Brynäs hade en lucka. Jag hade mött Brynäs säsongen innan och sett potentialen i det laget.
– Då ringde jag faktiskt till Sundlöv och sa ”Jag kommer hem”. Då sa Micke ”Det har vi inte råd med”. ”Jo, det har ni. Vi måste komma överens om någonting”. Efter många griniga förhandlingar från hans sida (skratt) kom vi överens.
– Jag visste att vi hade ett lag som skulle kunna vinna SM-guld eftersom den ”powern” som var i dom här unga killarna vet jag inte om vi får uppleva igen. (Calle) Järnkrok, (Jacob) Silfverberg, Johan Larsson och dom här var så jävla bra helt enkelt.
– Det här ville jag vara med om. Med min erfarenhet och rutin kunde jag kanske få dom att förstå att dom kunde vinna. Nu ska jag inte säga att jag var anledning till att vi vann guldet, men jag tror att jag sådde några frön i vissa killar.

Hade du rent av en viktigare roll vid sidan av än på isen?
– Ja, det tror jag. Jag tycker att jag själv hade en kanonsäsong och stod mer än hälften av matcherna. Det var jag och Niklas Svedberg som delade. Sedan blev jag sjuk i slutet. Då var det bra att vi hade spelat ungefär lika mycket. Niklas kom in och spelade helt otroligt.
– Jag låg hemma med bihåleinflammation och luftrörskatarr och jublade eftersom jag var så glad över att han var så otroligt bra. Jag är också glad över att jag kom tillbaka och fick vara med i slutet av resan i alla fall.

En ytterligare som betytt mycket för Johan Holmqvist i Brynäs är målvaktstränaren Pekka Alcén.
– Vi har nog betytt mycket för varandra. Vi hade ingen målvaktstränare i Brynäs. (Leif) Boork kom in som tränare och hade ett förslag på målvaktstränare. Jag tyckte inte det var bra. Då sa jag ”Den här ska vi ha” och det var Pekka.
– Jag hade jobbat med Pekka på målvaktsskolor. Bland annat med Johan Hedberg i Leksand. Vi hade även en målvaktsskola nere i Nyköping där vi samarbetade. På den vägen var det. Tillsammans skapade vi hur vi målvakter är i Brynäs.
– Det är väldigt roligt att se hur han utvecklat sig själv, hans resa… Han har betytt otroligt mycket. Jag hoppas att han säger likadant. Han är en riktig juvel och drivit på många bra målvakter i många år och gör det bra.

Vad visste du om Karlskrona innan du skrev på inför säsongen 2015/16?
– Säsongen innan spelade jag i Almtuna, men redan efter säsongen dessförinnan tänkte jag faktiskt lägga av. Då var jag piss-less och tyckte inte det var något kul med hockey längre.
– Jag fick en förfrågan av Almtuna. Mitt svar var ”Är ni helt galna, det funkar inte”. Sedan höll dom på en och en halv månad och tjatade. Dom vände och vred på allt.
– Jag tänkte då att om jag nollställer allt i systemet, mina tankar och hur man är då kunde det vara rätt häftigt. Det skulle vara tillbaka till mina rötter, Tierp, Uppsala och Upplandshockeyn har betytt otroligt mycket för mig genom åren. Jag kunde kanske ge tillbaka någonting. Dessutom skulle jag få jobba med Micce Andreasson som har betytt otroligt mycket för mig sista fem åren i min karriär.
– Där började en fantastisk resa. Jag tror det är den roligaste resan jag gjort under hela min karriär. Jag förstod igen varför jag stod i mål och fick se alla krigare i Almtuna.

"Karlskronatiden blev väldigt speciell"

Det var också då han var till Karlskrona för första gången för att spela elithockey.
– Det var ett jäkla drag där nere. Det var också vad jag visste om Karlskrona när jag skrev.
– Karlskronatiden blev väldigt speciell. Jag visste om tidigt att det fanns ett intresse eftersom Sundlöv hade hört av sig. Jag sa till honom tidigt på säsongen att han måste omvärdera målvaktssituationen eftersom två rookiemålvakter första säsongen som nykomlingar är inte schysst.
– Då skrattade han åt mig och menade att det var något jag inte hade en aning om. Sedan ringde Micke, vilket var lite kul, skrattar Johan Holmqvist.

Han tackade inte ja direkt då Michael Sundlöv ringde honom.
– Först studerade jag Karlskrona ganska hårt. Vad bristerna var, fanns det en möjlighet att kunna göra någonting åt det här? Jag kände att det kunde vara en enorm utmaning, men också en rolig sådan.
– Min kära fru hade opererat höften så jag kunde inte åka på en gång. Jag åkte ner precis före jul första säsongen där.

Hade du familjen med dig ner till Karlskrona?
– Nej, dom var kvar i Gävle, vilket var tufft det också och inte optimalt. Det var ”all in” i bubblan för att rädda Karlskrona kvar. Vi lyckades och det var en väldigt häftig resa.
– Jag är glad och väldigt stolt över vad jag har fått vara med om, men nu kommer en massa andra härliga saker jag får hålla på med samtidigt som jag vill landa i det, avslutar Johan Holmqvist.