Spelade för Djurgården och ”Bajen”: ”Fanns inga rivaliteter”

Orvar Stambert. Bara namnet får en hockeyälskare att bli nostalgisk.
I Old School Hockey berättar han om den stora karriären som började i södra Stockholm – och gick till Spanien via flera SM-guld.
Nu berättar den tidigare Djurgården- och Hammarbyspelaren hur det var att spela för båda klubbarna och hur rivaliteten var.
– Jag kände ändå till alla. Vi träffade varandra på tillställningar och när vi gick ut någon kväll. Då var vi en massa och fanns inga rivaliteter. Den fanns bara då vi hade matcher mot varandra.

HANINGE (HOCKEYSVERIGE.SE/OLD SCHOOL HOCKEY)

Orvar Stambert. Bara namnet får en hockeyälskare att bli nostalgisk. Tre SM-guld med Djurgården. Dessutom var han aktuell för spel i Canada Cup och OS innan några tuffa skador satte stopp för det. Idag driver han ett företag tillsammans med bland andra tidigare Hammarbyspelaren, Janne Lindberg i Haninge. Det är också där vi träffar honom för en intervju om hans karriär som inleddes i Rågsveds IF.
– Jag växte upp i Hagsätra. Det var bra eftersom jag hade nära till rinken så jag kunde sätta på klabbarna och gå ner dit rinken för att köra allmänheten, berättar Orvar Stambert och fortsätter:
– Det var många Hammarbyare som också var där och körde, Håkan Ferm, Peter Lindgren (Idag: Hellenberg), Hasse Holmqvist och så vidare. Några av dom gick i samma klass och Curre Lindström var deras lärare.
– Det är fina minnen och hade man pengar med sig kunde man köpa fika och någon godisbit på Rågsveds Idrottsplats. Alla spelade mot alla och det var alla åldrar.

Som dom flesta andra spelade han även fotboll.
– Det var också i Rågsved och sedan blev det Hammarby precis som i hockeyn.
– Att det sedan blev hockeyn jag satsade på berodde nog på att jag var bättre i det än i fotboll. Jag spelade ändå juniorelit både i Rågsveds fotboll och hockey.
– Hockeyn tog också mer och mer tid från fotbollen samtidigt som jag utvecklades bättre i den.

Hade du några förebilder inom hockeyn under uppväxten?
– När jag blev lite äldre var det Bobby Orr. Samtidigt visste jag inte så mycket mer än att han var väldigt bra, spelskicklig och välkänd.
– Jag har inte sett honom jättemycket och det var inte som idag när du kan gå in på nätet och titta på vilken match som helst.

Orvar Stambert gjorde dessutom en kort sväng till AIK som pojklagsspelare.
– Jag gick först till Hammarby. Vi hade Curre Lindström som tränare och vann St. Erikscupen. Det här var 1971. Efter två, tre år slutade alla ledare. Då gick halva Hammarbylaget till AIK, vilket var bästa laget i Stockholm då. Då vann vi också St. Erikscupen.
– Efter det gick jag tillbaka till Hammarby och började spela med spelarna som var ett år äldre.

Varför blev det Hammarby efter Rågsved?
– Hammarby hade en tryout på Kärrtorp för 60-killarna. Det här måste ha varit runt 1969, 1970 när jag var nio, tio år.
– Jag minns att vi fick åka, dribbla och hålla på med en massa grejer. Jag var en kantboll på att få komma med, men mina föräldrar tjatade på deras ledare, så jag blev kvar där.

Var det en stor kontrast att komma till Hammarby från Rågsved?
– Ja, så var det. I Rågsved hade vi ”Geten” som tränare och lagledare. Han kom på en moppe till träningarna. En äldre farbror och eldsjäl både i fotbollen och hockeyn.
– När jag var i Hammarby kände man inte bara skillnaden i laget utan runt hela organisationen och allt runtomkring. Där hade vi dessutom Curre Lindström som gillade hockey, planerade, organiserade och var påhittig.
– Dessutom var jag och halva Hammarbylaget på kollo på Barnens Ö. Curre var ledare där och det blev som en idrottsskola. Fotboll, löpträningar, tennis och allt möjligt. Vi hade även en lite hamn med båtar så vi kunde ut och segla.

Innan vi går vidare på din resa, vart kommer namnet Stambert ifrån?
– Från början hette vi Andersson. Då bodde vi i Hagsätra och jag tror att det var fem familjer i huset som hette just Andersson.
– En släkting till oss hette Stambert och jag tror det namnet från början kommer från Belgien, så vi bytte till det.

Säsongen 1978/79 debuterade Orvar Stambert i Hammarbys A-lag under tränaren Bert-Ola Nordlanders ledning.
– Det var stort. Jag kände redan lite folk där efter att ha tränat tillsammans med några av dom, men det var ett stort steg från juniorerna.
– Jag har aldrig haft, från det att jag var ung, tankar på att skulle bli jättebra, spela i högsta ligan eller landslaget. Jag spelade för att det var roligt samtidigt som vi alltid hade bra folk runt omkring oss.
– Samtidigt hade juniorerna i Hammarby också sitt på Hovet, så vi hade allt på plats där redan.

Ur laguppställningen från hans första säsong i Division 1 Östra med Hammarby kan nämnas Pelle Lindbergh, Roffe Riddervall, Kjelle Keijser, Janne Lindberg, Börje Skogs, Mats Larsson, Kalle Lilja, Janne Järlefelt, Robin Figren, Stephan ”Lillis” Lund, Hasse Malm, Tony Landeskog, Peter Lindgren med flera.
– Jag blev bra mottagen och spelade i backpar med Hasse Malm. Det var många lagspelare, en bra gruppkänsla och många olika personligheter. Så har det för övrigt varit i alla lag.
– Jag spelade med 59:orna. Dom killarna var uppe i A-laget året innan jag kom upp. Dessutom kände jag till dom flesta där uppe. Hasse Malms mamma jobbade i köket och när jag flyttat hemifrån kunde jag efter träningen gå in och äta middag där. Det blev också en samlingspunkt för oss hockeykillar. Då var även Djurgårdens A-lag och juniorer där, vilket gjorde att man kände igen alla.

Hur tajta var ni spelare med varandra inom Hammarby, Djurgården och AIK vid den här tiden?
– Killarna som var mest utåtriktade knöt många kontakter, men jag har varit lite mer ”laid back”.
– Jag kände ändå till alla. Vi träffade varandra på tillställningar och när vi gick ut någon kväll. Då var vi en massa och fanns inga rivaliteter. Den fanns bara då vi hade matcher mot varandra.

Hammarby hade många bra ledare under Orvar Stamberts tid i klubben och en del av dessa har också betytt mycket både för honom och klubben.
– I Hammarby var det mycket kamrater och allt var enklare. Inte heller samma organisation och målsättningar som i Djurgården. Det hade ändå börjat byggas upp i och med att vi hade bra tränare som Verner Persson och ”Boorken” (Leif Boork”).
– Framför allt var det ”Boorken” som började tänka längre framåt och ha en helt annan målbild än vi haft tidigare. Visst, vi ville även innan ”Boorken” gå upp till elitserien med Hammarby, men nu började man förbereda sig bättre för att kunna ta nästa steg. Jämfört med innan då vi bara spelade för att det var roligt.

Säsongen 1981/82 kvalade Hammarby upp till elitserien. Avgörandet kom i sista kvalmatchen mot Södertälje inför drygt 9000 åskådare i Scaniarinken.
– Det var fantastiskt kul och första stora genombrottet för mig, om vi inte tar med St. Erikscupen.
– Södertälje och vi var rivaler och hade varit så under några år. Några av killarna som spelade den matchen brukar vara här och fika på fredagar. Då pratas det ibland om just den matchen, säger Orvar Stambert med ett skratt.

Hur minns du själva matchen som ni vann med 5-3?
– Att den var tajt. Sedan lyckades Per Levin dribbla in pucken då vi spelade tre mot fem. Det var ingen som tog honom utan lyckades åka upp och sätta dit den. Sagolikt. Det ska inte gå.

Vad tror det betydde för Hammarby att ta steget upp till elitserien?
– Hammarby hade mycket publik och folk runtomkring, men kanske inte riktigt fullt ut runt laget. Hammarby var ändå på gång med ”Boorken” och Peter Johansson.
– Vi hade ett fantastiskt bra lag i Hammarby, men kanske inte jättetydliga målbilder. Organisationen växte egentligen inte något heller.

Blev det ett stort steg för dig att kliva in i elitserien med tanke på att du tog plats i Vikingarna (B-landslaget) redan första säsongen?
– När jag satt och läste igenom lite gammal historia så upplevde jag nog inte steget så stort. Det var jag, Anders Johnson och Pelle Göransson från Hammarby som var med i Vikingarna den säsongen.
– Jag jobbade som ”mek” på Bilia då. Eftersom jag ville träna mer var min arbetsgivare schysst och gav mig ledigt tre förmiddagar i veckan. Vi var ett gäng Hammarbyare som tränade tre dagar i veckan på ett gym inne vid Malmen. Dessutom tränade vi på is under kvällarna.
– Sedan hade vi Kicki och Kaj som hade en restaurang på söder och som sponsrade Hammarby. När vi gick upp till elitserien fick jag i sista matchen ett pris så jag kunde käka gratis där under ett år.
– Killarna som tränade tillsammans käkade där för att sedan åka och jobba lite, vilket skapade en bra sammanhållning.

Att få den här möjligheten till extra träning utvecklade såklart Orvar Stambert som hockeyspelare.
– Ja, jag tyckte om att träna och gör så fortfarande. Jag tror att det ändå var en stor del i min utveckling.
– Jag hade några ryska landslagsspelare som förebilder. Även Verner Persson som hade varit mycket i Sovjet och hade med sig en bibba med övningar därifrån. Ryssarna var kända för att träna mycket redan då.

Trots ett stark lag och med Peter Johansson som tränare lyckades inte Hammarby hålla sig kvar i elitserien utan slutade sist med 19 inspelade poäng. Endast fem poäng upp till MoDo på kvalplats.
– Jag tror att vi hade 13 uddamålsförluster och skyllde lite på det. Som jag sa tror jag inte att vi hade målbilden riktigt tydlig för oss. Vi var bara glada att var där.
– Sedan hade vi slagit flera av lagen säsongerna innan i kval och så vidare. Lite orutin. Sedan är det också så att när man får möta bättre spelare, i Hammarby var vi bra allihop, men när vi tog nästa steg blev det en hårdare konkurrens.
– När jag sedan gick till Djurgården var det nästan bara landslagsspelare där. Då blev det också tuffare och en hårdare konkurrens, vilket gjorde att jag måste lyfta mig. Hade vi i Hammarby fått 10–15 träningsmatcher mot elitserielag innan serien började så hade vi lärt oss deras spel också.
– Det var nytt för dom allra flesta av oss att möta Sveriges bästa lag i stället för att spela mot Division 1 eller allsvenska lag.
– För mig har det samtidigt varit en otroligt bra resa där jag fick vara med i Vikingarna och möta, kanske inte det allra bästa, Ryssland som var mycket bättre än oss. Vikingarna var annars mycket bättre än alla andra länders B-landslag.
– Att möta Italien, Tyskland eller Tjeckoslovakien med Vikingarna var ingen utveckling. Då hade vi en bättre utveckling i elitserien.
– När jag sedan kom till Djurgården var det också en helt annan konkurrens i laget. Alla hade, som sagt var, mer eller mindre spelat i landslaget och där lärde jag mig hela tiden saker.
– Även i landslaget fick jag möjligheten att läsa av spelare efter att jag spelat mot dom några gånger. Första gången hade jag ingen aning om hur dom jag mötte spelade. Idag tittar man på spelare på ett helt annat sätt och går igenom alla brister och fördelar spelarna har. Sedan matcharna man folk mot varandra.

Blev du värvad till Djurgården 1983?
– Ja, men alla klubbar i Sverige ringde. Det var positivt såklart och gav självförtroende. Samtidigt ville jag vara kvar i Stockholm. Södertälje var ganska på.
– Jag, ”Acke” (Johnson), Peter (Nilsson) och ”Pelle” (Göransson) pratade med Djurgården och det var lättast att gå dit eftersom det var där vi kände flest spelare. Dessutom kände jag ”Boorken” som var tränare där då. På så vis blev det ganska lätt att bara flytta till nästa dörr.

Det Djurgården Orvar Stambert kom till hade säsongen innan vunnit SM-guld så konkurrensen var knivskarp och förväntningarna höga.
– Jag har aldrig haft den här superambitionen, vilket alla har idag, att jag skulle komma till NHL. Jag tyckte att det var kul att träna och spela, men jag tänkte inte mer än så.

Var det lätt för dig att ta plats i det här ganska stjärnspäckade gänget?
– På isen har jag alltid tagit plats, men i omklädningsrummet har jag aldrig varit den som tagit mest plats. Då hade vi ”Acke” och Peter som var mer snackiga och utåtriktade. Pelle var också bra och stabil, men framför allt var det inga problem för någon av oss att komma in i laget.

Redan under första säsongen i Djurgården kom chansen för Orvar Stambert att debutera i Tre Kronor.  Förlust mot Sovjet med 1-10.
– Ryssarna var dom jag lärde mig mest av. Vi fick en stortorsk där. Matchen efter blev det 3-7 (Orvar Stambert ett mål).
– Senare (1986) spelade vi med Vikingarna mot Sovjet uppe i Kalix och lyckas slå ryssarna för första gången på säkert tio år med ett seniorlandslag. Vi bröt den trenden.
– Vi (Djurgården) spelade även mot ryssarna i Europa Cupen några gånger. Där lyckades vi också till slut lura ut hur vi skulle spela för att det i alla fall skulle bli jämnare matcher. – Mot slutet slog vi dessutom Dynamo Moskva som var ryssarnas bästa lag. När vi såg på deras uppvärmning kändes det som att ryssarna åkte dubbelt så snabbt och sköt fruktansvärt bra. Ändå lyckades vi vinna. Att vi då lyckades bryta den trenden kändes väldigt stort. Det blev mentalt viktigt för alla svenska seniorlandslag att det gick och slå ryssarna.

Vad var svårigheten med att möta femma med Viacheslav Fetisov, Alex Kasatonov, Igor Larionov, Vladimir Krutov och Sergei Makarov?
– Dom var samspelta, lite snabbare och lite starkare, men framför allt jäkligt bra, skrattar Orvar Stambert och fortsätter:
– Det var ändå den femma jag lärde mig mest av. Givetvis också av alla andra landslag och svenska lag också som vi spelade mot, men mest ryssarna. Hade jag fått spela lite mer i landslaget hade jag fått lärt mig lite till.
– Vi var även över till Ryssland med Djurgården och spelade mot ett yngre lag. Inte mot superfemman utan nästa generation ryska spelare. Då blev vi också överkörda i någon match och torskade med 7-2 eller något.
– När jag spelade Izvestia fick jag faktiskt forward. Vi var en Djurgårdskedja med Anders Johnson och Peter Nilsson. Då stod det i tidningarna ”Han gjorde ett bra jobb även som forward”, skrattar Orvar Stambert.

Trots att han spelade en del i Tre Kronor kom han aldrig till spel i VM, OS eller Canada Cup.
– Jag var nära vid Canada Cup 1984. Vi var på träningsläger i Enköping. Allt såg jättebra ut och vi skulle åka över till Kanada veckan efter. Då sköt Kenta Nilsson ett slagskott som tig på insidan av min fot.
– Det gick att fortfarande cykla lite, men framför allt fick jag vila efter det där. Det här hade jag sedan problem med halva säsongen. Jag var högerback och när jag skulle vända och åka höger fick jag vända åt andra hållet. Jag tror aldrig folk märkte det här och man pratade aldrig om skador.
– Framför allt blev det inget Canada Cup. Sedan var jag uttagen till OS. Vi hade haft träningsläger och jag hade provat ut kläder. Allt var klart. Vi hade en match kvar hemma i elitserien innan OS. Då blev jag hakad bakifrån av Tomas Sandström i ögat så då försvann den resan också.

Hur känner du kring att du aldrig fick möjligheten att spela OS eller Canada Cup?
– Det hade varit kul att fått köra någon turnering. Nu var det en väldigt hård konkurrens och vi som ofta spelade i Vikingarna gled lite mellan landslagen.
– Om inte dom två grejerna hade hänt skulle jag kanske ändå ha fått spela mer matcher i Tre Kronor.

Du var draftad av Buffalo och hade du spelat Canada Cup kanske det skulle blivit aktuellt med spel i NHL?
– Scotty Bowman ringde mig vid något tillfälle mitt i natten. Dessutom hade jag varit ute på kvällen. Jag vaknade vid tre och fattade inte ens först att det var han som ringde.
– Vi pratade lite och han ville att jag skulle åka över på campen, men vi skulle samtidigt åka till Italien och spela slutspel Europacupen. Vi mötte bland annat CSKA. Fetisov fick kliva av efter att ha fått en stressfraktur i vaden. Det var nog efter det att jag stressat honom, säger Stamberg med ett leende.
– Jag fick inte åka till campen för Djurgården. Om jag ändå hade åkt hade jag kunnat bli avstängd på livstid. Nu vet jag inte heller om jag skulle känt mig helt bekväm med att spela där borta. Det var enklare att byta omklädningsrum som jag gjorde till Djurgården än att om jag skulle åkt över dit och kanske bli skadad och när jag då ville komma hem fått höra ”Du får inte spela här”.  Det vågade jag inte chansa på.

Mellan åren 1989 till 1991 fick Orvar Stambert vara med om att vinna tre SM-guld i rad med Djurgården. En era som egentligen avslutades 1992 med att Djurgården förlorade SM-finalerna mot Malmö.
– Det var en bra nivå hela tiden i Djurgården. Alla hade höga ambitioner och var jäkligt bra. Jag utmanades, men skulle kanske själv haft högre ambitioner. Jag spelade, som sagt var, ändå för att jag tyckte det var roligt.
– I Djurgården var det en helt annan konkurrens och vi mötte bättre spelare än vad jag gjorde i Hammarby.

Stämmer din bild, vilket många av spelarna som var med då vittnat om, att det var tuffare under träningarna än matcher och upplevde du att det kunde vara nyckeln till att ni var så bra under dom här åren?
– Dels var målbilden i Djurgården helt annorlunda än i Hammarby. Det var utmaningar hela tiden. Sedan var många i laget vinnarskallar. Jag kan också vara tjurskallig om det inte går bra.

Finalen 1989 spelades mellan Djurgården och Leksand. 1990 och 1991 var det Färjestad som stod för motståndet.- Det enda som var synd 1989 var att vi vann uppe i Leksand. Det hade varit skönt att få vinna hemma. Nu blev det en lång bussresa hem.

Du gjorde ett mål i avgörande finalen.
– Ja, det stämmer.

1990 mot Färjestad.
– Alla var mer erfarna samtidigt som det hade gått och kommit lite folk i laget. Bland annat hade Thomas Eriksson kommit tillbaka. Även då vann vi där var det en bortamatch.
– Det var lite extra skönt att vinna där. Leksand har jag alltid haft lite varmare hjärta till och killarna där har alltid varit snälla. Mot Färjestad hade vi en speciell rivalitet och hade så under många år. Färjestad var tuffare och hade bättre spelare. Leksand var också bra, men Färjestad hade högre kvalité sett över alla spelare.

Och du gjorde mål i den avgörande finalen 1990, samma sak 1991.
– Stämmer. Jag har en film med från 1991 och finalen. Den ser jag på ibland och kan få en ”feel good” känsla.
– Synd bara att det kom in så mycket folk på isen efter slutsignalen. Man vill gärna hinna fira lite själva först, men det var härligt i sluttampen av matchen när Färjestad gav upp.

Blev det en annan och speciell känsla att få vinna på hemmaplan i Globen?
– Ja, så var det, men det var lika skönt att vinna andra finalerna. Innan jag var med och vann första finalen hade vi torskat två.
– Att komma till final var såklart bra och totalt blev det sex finaler inklusive finalen mot Malmö 1992 som vi torskade.
– När jag tänker igenom dom åren får jag en skön känsla och det var mycket ”feel good”.

Vad fattades i finalerna mot Malmö 1992?
– Att jag var skadad (skratt). Skämt åsido hade vi en del småskador. Jag hade haft problem med en axel delar av den säsongen, men man pratade, som sagt var, aldrig om sådant.
– Personligen, hade jag varit hel skulle det varit roligare. En säsong var det båtbenet och då spelade jag med ett skydd på den handen, vilket gjorde att den blev stel, så det blev en del skador genom åren.

Vilken av alla backar fungerade du bäst med under dina år i Djurgården?
– Jag började med (Mats) Waltin. Sedan blev det Kalle Lilja. När (Marcus) Ragnarsson kom upp spelade jag mycket med honom. Han var ung och var lite valpig i början. Sedan kom han in i det mer och blev verkligen jättebra.
– Kalle har jättebra handleder. Själv tyckte jag om att spela fysiskt, så vi matchade varandra. Waltin hade också bra handleder. Ragnarsson fick också det efter ett tag. Han blev bra på egentligen allting till slut.

Det här gänget som samlade på SM-finaler blev också tajta vid sidan av hockeyn.
– Vi hade tillställningar, fester, nyår, resor… ”Acke”, (Janne) Viktorsson, Peter Nilsson och dom här killarna var mycket mer utåtriktade och surriga. Jag var mer ”laid back”, vilket jag egentligen är fortfarande. Under åren har jag ju träffat många människor…

Var du mindre social och verbal på den tiden jämfört med idag?
– Ja, så var det. Jag är inte jätteverbal idag heller, men har jobbat inom Brandkåren i 32 år. Det tyckte jag om eftersom folket där har energi. Så har jag även känt i laget, att hellre haft personer omkring mig med för mycket energi än för lite.
– Just folk som har mycket energi har jag alltid haft lätt att hänga med. Vi balanserar varandra eftersom jag är lugnare.

Inför säsongen 1992/93 lämnade Orvar Stambert Djurgården för att i stället spela med Huddinge i Division 1.
– Jag fick inte plats efter säsongen där vi mötte Malmö i finalen. Laget var väldigt trötta på ”Falken” (Lasse Falk), men ingen sa något. Jag sa det till honom och det var inte bra. Dessutom hade jag varit skadad halva den säsongen med axeln.
– När jag började försäsongen gick hälsenan av. Då tappade halva säsongen samtidigt som axeln inte var helt okej. När jag kom i gång med rehaben frågade ”Putte” (Ingvar Carlsson) mig om jag ville komma till Huddinge där han var tränare.
– Samtidigt kom jag in på brandkåren i Södertörn. Jag började på brandkåren i Huddinge. Sedan var jag i Nynäshamn under tre eller fyra år. Efter det gick jag förmansplugget och hamnade i Haninge. Där blev jag arbetsledare och styrkeledare för en grupp. Sista 20 åren har jag varit styrkeledare i Huddinge. Sedan gick jag i pension då jag fyllde 64 år.

Det blev två säsonger för Stambert med Huddinge i Division 1.
– ”Nicke” (Bengt Nilsson) levde fortfarande. Han var skön och hade mycket energi. En eldsjäl. Det var flera djurgårdare där och första säsongen var väldigt bra.
– Jag kom i gång under hösten då hälsenan hade läkt ihop. Det var många roliga matcher och en av dom var då vi slog AIK på Globen (5-3) i allsvenskan. Det var enormt stort för Huddinge. ”Nicke” chansade lite med att vi skulle spela i Globen, men det gick jättebra och kom över 12000 åskådare. 

Huddinge var också nära att ta steget upp till elitserien den säsongen.
– Ja, men vi förlorade den allsvenska finalen mot Frölunda.

Efter tiden i Huddinge blev det två säsonger med Haninge.
– När jag började jobba inom brandkåren var vi ett gäng från Huddinge, Nynäs och lite stockholmsfolk som surrade om att dra ihop ett hockeylag för att åka och spela World fire games 1996 i Edmonton. Alltså brandkårs-VM i hockey.
– Många var intresserade och vi fick ihop två lag. Vi hade fester, sålde lotter, t-shirtar och tröjor för att få ihop pengar. Sedan fick vi också lite bidrag för att vi åkte och representerade. Vi mötte Edmonton i finalen och vann ganska stort. Jag kommer ihåg att det var jättejobbigt med liten rink när man inte var van vid det. Andralaget kom trea.
– Det här var en liten morot för mig att köra vidare. Jag hade precis separerat och hade barn som skulle hämtas och lämnas. Haninge blev det då för att fortsätta hålla i gång. Curre Larsson var tränare och jag kände lite folk i laget redan innan. Jag spelade mest matcher, men var med på lite träningar. På brandkåren jobbade man skift, kvällar och helger, så man fick pussla lite.
– Bra lag. Många talanger som inte hade blommat ut riktigt. Kanske inte heller haft den här målbilden. Efter Haninge blev det Lidingö och Tyresö, men det var också för att hålla i gång lite inför flera VM med brandkåren.
– 1999 skulle vi vara med på World Police and fire games i Stockholm. Vi hade nästan samma lag och alla hade minst spelat minst i Division 1. Vi vann finalen mot New York-polisen på Hovet med 6-1. Då var dom inte glada.

Orvar Stambert kan även titulera sig spansk mästare efter att Bruno Ohlzon dragit med honom och Kenta Nilsson dit för att spela med Majadahonda.
– Det var under fyra helger. Vi åkte bara ner dit för att spela matcher. Jag och Kenta spelade bara en match tillsammans. Han var inte med på slutet. Jag tror att han var skadad.
– Dels spelade vi en ganska liten hall. Lite liknande den i Huddinge. Träningarna var oftast halv tio på kvällarna. Matcherna var också sent, runt nio. Jag flög ner, tränade dagen innan match. Vi hade en svensk femma, en inte spanske och en spansk.
-Spanska femman hade väl inte kommit så långt i sin utveckling medan svenska femman var Division 1 och 2 spelare. I finalen mötte vi Puigcerdà uppe i bergen. Dom hade två ryssar som var jättebra. Vi låg under med två puckar inför tredje perioden, men Bruno gjorde två mål och någon assist så vi lyckades vända den matchen och vinna.

Hur har livet varit efter hockeyn?
– Jag åker fortfarande skridskor. När jag började på brandkåren körde vi hockeybockey som fys. Då började vi spela i en serie som gick på Sätra Idrottsplats. Brandkåren vann den serien ganska många gånger, men det var flera bra lag med.
– Dessutom spelade vi internationella matcher och vi körde mot Finland som var jättebra. Vi mötte deras landslag och fick stortorsk innan vi lärde oss hur man kan spela rinkboll. Vid World Cup i Omsk, Sibiren 1997 var även vitryska landslaget var med. Finnarna var favoriter och ryssarna hade haft träningsläger under tre veckor.
– Omsk är en tvillingstad till Tomsk och ligger i Sibirien. En miljonstad. Hallen tog sex tusen och var fullsatt. Invigningen och alla matcher direktsändes i TV. Vi kom trea i alla fall, vilket jag måste säga var bra gjort. Då fick jag en guldhjälm som ett bevis på att jag var bästa försvarsspelare i turneringen.
– Bor i Trångsund. Efter det att jag gått i pension kan jag komma hit och jobba lite när jag känner för det. Inte styrd av några tider. Marie och jag tränar mycket tillsammans. Dessutom gick vi en buggkurs tillsammans för 17 år sedan, så vi åker på kryssningar och buggar, men vi har även varit på bland annat dansbandsveckan i Malung. På Kanarieöarna, där vi brukar vara, finns det dessutom några ställen man kan gå till och bugga. Där nere är vi två gånger om året.
– När jag nu reflekterar över vad jag varit med om hur jag har det nu så trivs jag jättebra, avslutar Orvar Stambert.