Tvåfaldige mästaren: ”Jag var orolig att de skulle tacka nej”

Under karriären hann Tomas ”Lill-Affa” Jonsson med att vinna Stanley Cup, OS, VM och SM-guld.
Här berättar en av svensk hockey största om resan från start till mål, och höjdpunkterna däremellan.
– Under mina första ett och ett halvt år borta i NHL gjorde jag inga som helst intervjuer. Media undrade väl vad jag var för konstig figur.

Tomas ”Lill-Affa” Jonsson från Falun är en av svensk hockey absolut största spelare. Inte nog med att han verkligen brinner för ishockeyn, han har även skrivit in sig bland dom riktigt stora svenska spelarna genom att bland annat tillhöra den exklusiva samlingen i ”200-klubben” (minst 200 A-landskamper), vunnit Stanley Cup, OS, VM och SM. Till det kan vi dessutom lägga till att han 1995 fick utmärkelsen Guldpucken. Dessutom har han fått sin tröja hissad till taket på Tegera Arena i Leksand.
– Naturligtvis var det något väldigt stort. Jag hade nio väldigt fina år i Leksand som spelare och dessutom jobbade jag som fyra år där som assisterande tränare. Efter det har Leksand självklart en stor plats i mitt hjärta.
– Tittar du vilka som redan hänger där (Mats Åhlberg, Dan Söderström, Jonas Bergqvist, Nisse Nilsson, Vilgot Larsson, Åke Lassas, Christer Abris och Thommy Abrahamsson) så inser man snabbt hur stort det är för mig. Att sedan få tröjan upphissad samtidigt som ”Sigge” Svensson gjorde det här extra kul, berättar Tomas Jonsson för hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY.

Spelade du och Magnus Svensson tillsammans i samma backpar?
– Inte så att vi spelade tillsammans en hel säsong, utan det var mer i powerplay som vi gjorde det.

Vi börjar berättelsen av och med Tomas Jonsson i bandymetropolen Falun under 1960-talet. Trots att han var bollkalle åt bandylaget var det hockeyn som lockade mest.
– Hockeyn var ganska stark i stan och Falun var ett topplag i det som då hette division 2. Säsongen 1968/69 kvalade till och med Falun upp till allsvenskan, som högsta serien hette då. Under flera år på 1970-talet slogs man med Tunabro och Hofors om just kvalplatserna till allsvenskan. En av säsongerna var det Tunabro som drog det längsta strået och vann kvalserien och avancerade upp till allsvenskan.
– Det har även kommit fram väldigt många bra ishockeyspelare från Falun genom åren, t.ex. bröderna Christer och Thommy Abrahamsson, Bosse Andersson, Håkan Hedlöf, Hasse, Tommy och Stig Carlsson, Jan-Olov Kroon och så vidare. Så intresset var nog på topp för hockeyn då.
– Det är väl främst under 1990-talet som Falun har haft det jobbigt på hockeysidan med ett par konkurser och en ganska turbulent verksamhet.

”Affa” Jonsson, var kom namnet ” Affa” i från?
– Pappa, som gick bort för några år sedan nu, hette Alf, vilket blev ”Affa”. Så jag fick bli ”Lill-Affa” hemma i Falun, säger Tomas med sitt typiska leende.

Du debuterade redan som 14-åring i Faluns A-lag, något som måste ha varit väldigt stort?
– Absolut! Speciellt eftersom jag var och tittade på alla A-lagsmatcher redan som barn, men även var med på bortamatcherna som inte spelades alltför långt ifrån Falun. Pappa körde ju bussen åt Falu IF då.– Det var vid juluppehållet 1974 som jag fick chansen i en träningsmatch mot Yale University. I seriesammanhang debuterade jag mot Skogsbo SK samma säsong.
– Tommy Carlsson, som hade varit i Södertälje, och Stefan Perlström, som senare flyttade till Djurgården, var med. Året efter kom även Håkan Wickberg från Brynäs till Falun och spelade under en säsong och det var något väldigt stort för oss unga grabbar.
– När jag växte upp i Falun var, som sagt var, intresset för hockey här faktiskt ganska bra. Vi hade en uterink nere i stan och Falun var ganska ny som klubb då eftersom man bildats 1968, berättar Tomas Jonsson som själv är född 1960. 

Just derbyna mot Tunabro IF är något Tomas Jonsson själv minns som en höjdpunkt då han själv fortfarande spelade i Falun. 
– Det var riktigt tuffa matcher och lite hatstämning mellan Falun och Borlänge. Oftast var det jämna matcher. Tunabro gick upp i högsta serien, var där under några säsonger och fick fram en riktigt bra kull med Göran Högosta, Roland Eriksson, Ivan Hansen, Jan-Ove Viberg och allt vad dom hette. En bra stomme och då slank Tunabro förbi Falun. Under många år stod det mellan Falun och Tunabro om vilket som var topplaget.  

Hur ser du på att Falun gick från kval till elitserien till att kämpa för sin överlevnad ekonomiskt på några år?
– Det handlade om ekonomi och det är tufft att bedriva föreningsliv. I mitten på 1990-talet när klubben gick i konkurs… 
– Man låg i allsvenskan och ledde den efter fem omgångar. Det spelarmaterialet innehöll mycket folk utifrån och det kostade pengar. Bland annat var det många från Leksand som åkte emellan. Sådant kostar också.

Tror du klubben tappade många ungdomar som en ring på vattnet av konkursen?
– Nej, det tror jag inte. Ungdomssidan har alltid varit bra i Falun. I alla fall som jag kommer ihåg den. Nu var jag borta härifrån under 1980-talet. 
– Jag inbillar mig att pojklagen hela tiden hade mycket folk, till och med dubbla lag i många åldersgrupper. Klart att det blev ett tapp på senior och juniorsidan när man inte hade ett seniorlag. Man fick börja om i tvåan, men har också haft några år i ettan och åkt ur igen. Nu ska vi försöka bli ett stabilt Division 1-lag. 

Valde MoDo – och tog SM-guld: ”Ville komma bort”

Tomas gjorde inte bara stor succé i Falu IF utan även i olika juniorlandslag tillsammans med blivande storspelare så som Mats Näslund, Thomas Steen och Pelle Lindbergh. Men trots närheten mellan Falun och Leksand så valde han att flytta till Örnsköldsvik och Modo 1977.
– Leksand hade väldigt många bra spelare i olika landslag. På backsidan var flera av Leksands äldre landslagskillar kvar i laget som Gunnar Andersson, Roland Bond och Ulf Weinstock samtidigt som en yngre generation med Tomas Nord, Hans ”Lill-Mele Eriksson och Jan-Åke Danielson kommit upp i A-laget. Konkurrenssituationen i Leksand kändes helt enkelt lite för tuff för mig.
– En annan anledning till valet av Modo var att jag ville komma bort en bit från Falun. Hade jag spelat för Leksand hade jag förmodligen åkt hem till Falun varje kväll, men jag ville ju klara mig själv. Sedan fanns Tommy Sandlin i Modo och jag hade läst mycket om honom som tränare och jag ville verkligen träna under hans ledning.

Modo hade väl också ett bra lag med spelare som Tommy Själin, Per Lundqvist, Lars Molin, Hannu Niemi, Sture Andersson med flera, var det inte tufft att slå sig in där med?
– Helt klart hade även Modo ett mycket bra lag. Min tanke var i första hand att få träna med A-laget och spela matcher med juniorlaget. Fast jag fick chansen direkt i A-laget och sedan blev jag kvar där och det blev fyra härliga år i Örnsköldsvik.

Vad kom din backkollega Lasse Lindgren att betyda för dig?
– Han fick dras mycket med mig där uppe första året skrattar Jonsson och fortsätter:
– Jag fick härja ganska fritt allt medan Lasse hela tiden fanns på plats och sopade upp efter mig. Han har givetvis betytt väldigt mycket för mig och om det var i Falun som jag lärde mig grunderna inom hockeyn, så var det under de första åren i Modo som jag lärde mig tänka hockey.

Andra säsongen i Modo fick Tomas Jonsson som nittonåring vara med och vinna SM-guld med Modo. I finalserien besegrades Djurgården med 2-1 i matcher och Jonssons spel tog honom till VM i Moskva samma säsong.
– Den största anledningen till att vi vann SM det året var att vi tränade kopiöst hårt under Sandlins ledning. Sedan hade vi Sune Ödling i målet som gjorde en grymt bra säsong. Vi hade även en finsk landslagsman som heter Mikko Leinonen och som avgjorde flera viktiga matcher åt oss.
– Året därpå gick det sämre för Modo. Vi missade slutspelet och var till och med nära att hamna i kvalserien. Varför har jag inget bra svar på men det kan kanske ha handlat om att vi blev lite nöjda med att vi vunnit guldsäsongen dessförinnan. En liknande reaktion som Modo verkar ha haft efter guldet 2007.

Bytte Ö-vik mot New York: ”Skämdes över min engelska”

Du hade spelat i VM 1979 och OS 1980 och saknade inte NHL-anbud. Varför dröjde det till 1981 innan du åkte över till NHL och New York Islanders?
– Jag draftades redan 1979 av New York Islanders men jag pratade en hel del med Inge Hammarström och Dan Labraaten som var där borta och spelade då. Båda sa till mig att när du har spelat och varit ordinarie i två VM-turneringar då först är du mogen för att ta en plats även i NHL. Det här var något som jag tog fasta på och som gjorde att jag valde att vänta lite med att åka över dit.
– Samtidigt lockade spel i OS 1980, men även VM på hemmaplan 1981 vilket även också fick mig att vänta med att åka över.
– Vid VM 1981 åkte jag på en ledbandsskada i knäet redan efter en och en halv match. Jag var lite orolig att Islanders skulle tacka nej till mig. Men redan andra dagen på sjukhuset kom en fin blombukett från Islanders ledning där det stod att jag skulle krya på mig och att inget hade förändrats.

Du hade bott i Falun och i Örnsköldsvik, nu väntade alltså New York. Det måste ha varit en stor omställning socialt?
– Oh ja, speciellt som jag var riktigt dålig på engelska. Tack och lov fanns Anders Kallur och Stefan Persson redan på plats i New York då jag åkte över så jag hade turen att kunna ta rygg på dom båda.
– Under mina första ett och ett halvt år borta i NHL gjorde jag inga som helst intervjuer. Media undrade väl vad jag var för konstig figur. Men det handlade om att jag skämdes över min engelska. Då ångrade jag mig verkligen att jag inte gått in mer för skolan.
– Hockeyns språk är lika över hela världen så på isen fungerade det bra hela tiden. Men socialt var det betydligt tuffare. Min fru Kristina var ju redan innan vi åkte över väldigt bra på engelska så hon skötte allt runt omkring hockeyn i början.

När Tomas Jonsson kom över till New York Islanders hade klubben vunnit två raka Stanley Cup-titlar. Organisationen hade byggt upp ett helt nytt lag med relativt okända spelare som nu hade blommat ut till NHL-stjärnor. I laguppställningen fanns namn som Bryan Trottier, Mike Bossy, Billy Smith och Denis Potvin.
– Vi hade ett fantastiskt bra lag där egentligen alla spelare var drivande i och kring laget på sitt sätt. Trottier och Bossy avgjorde väldigt många jämna matcher åt oss. Vi hade hårt jobbande spelare så som ”Bobby” Nystrom, Clark Gillis, John Tonelli och Bob Bourne, bra backar som exempelvis Denis Potvin men även bra målvakter i Billy Smith och Roland Melanson. Just helheten i laget var nog vår styrka under åren som vi vann Stanley Cup.
– Kravbilden var att när vi väl kom till slutspelet skulle vi vinna. Utanför hockeyn var det väldigt mycket glädje och skoj, men också att vi skulle köra hårt på träningarna. 
– En sådan som Clark Gillies hade alltid något tok för sig. Det var mycket skratt och ett härligt gäng. Under mina åtta år jag var där, sista åren kanske det byttes ut några fler, men första sex åren var det bara två, tre man som byttes ut. Det här gjorde att vi blev otroligt tajta och samtidigt var det väldigt bra hockeyspelare. 

I andra omgången av Stanley Cup-slutspelet 1981/82 ställdes Tomas Jonsson och hans New York Islanders mot New York Rangers. 
– Rivaliteten var enorm och härlig. Under åren jag var i Islanders tror jag att vi mötte Rangers fyra gånger i slutspelet och vann alla fyra. Det känns fortfarande bra. Rangers var stadspojkarna och vi bönderna från Long Island. 
– Matcherna mot Rangers var en av höjdpunkterna under säsongen. Att åka till Montréal och spela i Montréal Forum var också en stor grej. Där finns en sådan historia. Toronto i Maple Leafs garden var också jättestort. 
– Jag är så jätteglad att jag har fått chansen att vara där borta och uppleva allt det här jag fått göra i mitt förra liv, som jag brukar skoja och säga, då jag spelade hockey. 

Lyfte Stanley Cup – två år i rad

I final väntade Vancouver. En finalserie som vanns med klara 4–0 i matcher. 
– Vi hade mött Quebec i semifinal och sedan Vancouver i final. Det började med två hemmamatcher. I första fighten låg vi under med 5–4. I slutet kvitterade vi (Mike Bossy) och vann sedan i förlängning (Mike Bossy igen).
– Islanders var det bättre laget och vi vann till slut i fyra raka. Jag spelade bara första två matcherna, men uppe i Vancouver fick jag inte spela. Jag var väldigt besviken, men när killarna sedan vann två raka där måste jag såklart glädjas åt det eftersom jag trots allt varit med ganska länge. 
– Vi var sju backar och dom spelade en äldre kille än jag sista två matcher, så jag var inte ens ombytt.

Blev det något snack med Thomas Gradin, Lasse Lindgren, Lasse Molin, Per-Olov Brasar och Anders Eldebrink i Vancouver under finalserien?
– Det blev inte så mycket. När vi var på Long Island bestämde jag och ”Molla” träff. Jag åkte och hämta honom på ett ställe där ingen kunde se oss, så jag tog hem honom. Det där var känsligt och ingenting man pratade högt om. 

I finalen 1983 ställdes Islanders mot Edmonton med bland andra Wayne Gretzky, Jari Kurri och Mark Messier i laget. Även då vann killarna från Long Island med 4–0 i matcher. 
– Då var jag mer delaktig hela vägen. Nu missade jag bara två matcher första året, men andra året var jag mer involverad i spelet. Jag spelade powerplay, boxplay och allting. Det var då en större känsla för mig att vinna än vad det var första gången. 

Kommer minnena och känslorna tillbaka då det är Stanley Cup-finaler på gång?
– Ja, att jag varit där. Sedan är det, på samma sätt som hemma här, att hockeyn går så enormt fort. Den har förändrats och det är nya regler. 
– När jag var där borta var det hakningar och fasthållningar hela tiden. Du kunde hålla fast en spelare hur länge som helst, vilket man inte får göra idag.

Går det att värdera vilket av Stanley Cup, OS, VM eller SM som är det största att vinna?
– För mig är det omöjligt. Jag värderar nog alla vinsterna lika högt och det härliga är nog att få vara med om att vinna något med ett lag.

”En jätterolig tid, men jag hade bestämt mig för att flytta hem”

Under Tomas Jonssons åttonde säsong i Islanders meddelade klubbens general manager, Bill Torrey, att Jonsson hade blivit köpt av Glen Sather i Edmonton Oilers. Där kom han att spela tillsammans med stora namn som Mark Messier, Glenn Anderson, Jari Kurri och Grant Fuhr.
– Edmonton var ganska likt hur det var i Islanders. Många vinnarskallar. Nu var inte (Wayne) Gretzky där samtidigt som jag, men alla andra var där.
– Nu var jag bara där i tre månader och vi åkte ur mot Los Angeles. Vi ledde med 3–1 matcher, men fick ändå stryk. Det var inget snack om att ”hade vi haft Gretzky hade vi vunnit”.
– Första fighten hemma i Edmonton tog (Mark) Messier Gretzky med en rejäl tackling. Publiken bara jublade (skratt). Ni förstår vilken känsla det var för deras lag. Detta trots att en kille som Gretzky gjort så enormt mycket för laget och Edmonton som stad. Folk bara skrek.
– Att en sådan som Messier satte in tacklingen… Messier var en av bästa spelarna i ligan och en stor ledare oavsett vart han kom någonstans. Att han då gjorde en sådan grej, körde över Gretzky och smällde på, var såklart något som gjorde att publiken i Edmonton jublade.

Det var inte bara i och kring arenan hockeyn var stor i Edmonton utan det är en riktigt hockeystad menar Tomas Jonsson.
– Ja, det är en hockeystad. Det var inget problem i Edmonton, men i New York kunde man gå ganska fritt. Det var ingen som visste vem du var. 
– I Edmonton är hockeyn så pass stor så folk kommer fram och vill prata. En mysig stad. Jag kom dit i februari och det var 20 grader kallt, skrattar Tomas Jonsson.
– När jag var i Islanders hatade jag killarna i Edmonton som pesten. Vi hade många tuffa matcher mot dem. När jag väl kom dit var alla suveräna killar, jättebra killar. 
– Esa Tikkanen hjälpte mig med att fixa bil och det ena med det andra. Jari Kurri var suverän… Det var en jätterolig tid, men jag hade bestämt mig för att flytta hem. Jag blev erbjuden ett tvåårskontrakt, men jag tackade nej.

Trots ett fint kontraktsförslag efter säsongen från Edmonton valde Jonsson att återvända hem till Sverige.
– Äldsta dottern, Camilla, var sju år då och skulle börja skolan och trots att vi pratade svenska när vi var i huset i New York talade hon mer engelska än svenska. Vi valde att flytta hem samtidigt som jag själv ville börja en utbildning för ett fortsatt liv efter hockeyn.
– Vi ville bo i Falun och jag kunde tänka mig att spela hockey ytterligare en eller två säsonger. Innan jag hade flyttat hem ringde Dan Labraaten mig och frågade om jag var intresserad av att spela för Leksand. Ja, ja jag kommer till er svarade jag men Danne trodde väl inte riktigt på det.
– Jag ville ju spela ishockey ett par år till och något annat alternativ än Leksand fanns aldrig för mig. Det var i Leksand jag ville spela och det blev inga två år utan det blev i stället nio säsonger. Mest berodde det på att vi hade enormt roligt tillsammans i Leksand under mina år i klubben.

”Vi fick åka runt med namnlappar på hjälmarna”

Tomas Jonssons första säsong i Leksand slutade med att Luleå vann den avgörande kvartsfinalen med 3-2. Leksands och Tomas Jonssons två säsonger därpå blev betydligt tuffare då det båda åren blev spel i hockeyallsvenskan efter jul.
– Första året i allsvenskan och kvalserien var jobbigast. Vi vann den allsvenska finalen, som det då hette, mot Frölunda med 3-1 i matcher och höll oss kvar i Elitserien. Jag hade satt en enorm press på mig själv och när vi väl hamnade i kvalserien tappade jag all glädje och kände i stället bara oro för att vi skulle åka ur. När slutsignalen ljöd efter den fjärde matchen och det stod klart att vi var klara för elitserien släppte all press och en enorm glädje och lättnad infann sig. Känslan var fantastisk när vi åkte omkring där på isen i ”gamla ladan” och blev hyllade av alla fansen.
– Andra året i kvalserien var jag egentligen aldrig orolig utan vi hade ett så pass bra lag att vi visste hela tiden att det skulle ordna sig.

Var det naturligt att du direkt vid din ankomst till Leksand skulle kliva i en ledarroll som spelare?
– Det bara blev så eftersom jag just kommit hem från NHL och dessutom spelade jag i landslaget…
Tomas tystnar lite innan han fortsätter:
– Med facit i hand tog jag kanske på mig för mycket ansvar för snabbt. Men samtidigt ville jag ju så enormt mycket med hockeyn och Leksand.

Ditt roligaste minne eller bästa säsong med Leksand?
– SM-slutspelet 1997 då vi förlorade semifinalspelet mot Färjestad med 3-2 i matcher. Jag tror inte mindre än fyra av matcherna gick till ”sudden”.
– En annan riktigt bra säsong var 1993/94 då vi hade Wayne Fleming som coach och vann elitserien. Vi hade ett riktigt bra lag då men jag vill nog säga att OS-turneringen i Lillehammer gjorde att vi inte vann guld det året eftersom vi hade väldigt många av våra spelare med där (Tomas Jonsson, Jonas Bergqvist, Niklas Eriksson, Roger Johansson, Magnus Svensson, Greg Parks och Peter Ciavaglia).
– Det var ganska turbulent under en tid i Leksand och mellan åren 1989 och 1992 hade vi inte mindre än åtta olika tränare (Christer Abris, Hans ”Lill-Mele” Eriksson, Bengt ”Fisken” Ohlson, Dan Labraaten, Staffan Tholson, Roger ”Sotarn” Lindqvist, Dan Söderström och Olle Öst.). Sedan kom Olle Öst och Björn Doverskog in och styrde upp Leksand då man bland annat tog in Wayne Fleming som tränare.
– Jag minns första träningen med Wayne när vi fick åka runt med namnlappar på hjälmarna och göra basic-övningar för att verkligen få killarna att börja om från början, skrattar Jonsson.

Två OS – sex VM: ”En fantastisk upplevelse”

Tomas Jonsson har gjort inte mindre än 200 A-landskamper och hans första stora turnering var vid VM 1979.
– Vid VM i Moskva kom vi trea minns jag. Hela turneringen var fantastiskt kul och vi ställde upp med ett väldigt ungt lag. Mats Näslund, Pelle Lindbergh, Thomas Eriksson, Bengt-Åke Gustafsson var exempelvis med.
– Det roligaste minnet från den turneringen var på banketten då det skulle delas ut pris till bästa målvakt, back och forward i respektive lag. Sovjet var först ut och där valdes Tretjak, Vasiljev och Petrov. När det var vår tur blev Pelle bästa målvakt, jag bästa back och Näslund bästa forward. En fantastisk upplevelse eftersom ryssarna som hade fått pris var mina idoler och som man haft på samlarbilder som grabb hemma i Falun.

Tomas Jonsson om OS 1980:
– Mitt första OS och det man tänker på direkt är ju när ryssarna fick stryk av USA. Jag minns då vi kom till hallen dagen efter den matchen och en hel vägg var fylld av olika gratulationstelegram till USA:s lag. Till och med presidenten hade skickat ett telegram.
– Vi spelade oavgjort i första matchen mot USA och blev ganska sågade i pressen dagen efter. Men Sverige skulle visa sig vara det enda lag som tog poäng av USA i den här turneringen.

Tomas Jonsson om Canada Cup 1981 och 1987:
– Canada Cup 1981 var ingen höjdare. Vi hade ett väldigt bra lag med en bra mix av spelare. Men vi visste inte hur vi skulle spela, om vi skulle spela som i NHL eller mer europeiskt. Sverige slutade väl näst sist har jag för mig.
– Canada Cup 1987 gick betydligt bättre och vi slog Sovjet i en mycket bra match som spelades i Calgary. Det var nog första gången som jag hade varit med och slagit ryssarna i en stor turnering. Senare förlorade vi semifinalen mot samma Sovjet med 4-2.

Tomas Jonsson om VM-guldet 1991:
– En enormt bra och kul turnering där vi hade ett väldigt starkt lag. Det första jag kommer att tänka på är Mats Sundins mål på Sovjet när han först rundar Fetisov och sedan lägger in pucken mellan benen på deras målvakt Trefilov.
– En annan viktig händelse i turneringen var då vi vände ett 2-4 under läge mot Finland i sista minuten genom två snabba mål av Mats Sundin. Det kom att betyda mycket för oss moraliskt.

Tomas Jonsson om OS 1994:
– Precis som i flera framgångsrika turneringar så hade vi en väldigt bra mix av gamla och unga spelare. Vi hade ett fruktansvärt bra powerplay och när vi fick chansen till att spela i numerärt överläge vankades det nästan alltid mål. Hela turneringen var fantastisk kul med mycket folk och en härlig inramning. Givetvis kommer man alltid att komma ihåg Peter Forsbergs straff i finalen.

Efter sin tid som spelare så har Tomas Jonsson tränat bland annat Leksand, Falun, Brynäs och Esbjerg men även provat på rollen som assisterande förbundskapten. I både Sverige och Danmark.
– Man får lägga ner betydligt mer tid som tränare än som spelare. Som spelare var hockeyn slut när du lämnade ishallen, men som tränare lever du i tankarna dygnet runt med hockey.
– Att få vara med Tre Kronor var något alldeles speciellt. Jag var med till Moskva och assisterade Bengt-Åke Gustafsson. Det blir inte riktigt samma sak som att träna ett lag eftersom du inte har speciellt lång förberedelsetid på dig inför turneringen. Vi hade med oss ett ungt lag dit och för mig och övriga ledare handlade det mycket om att vara med och hjälpa killarna med den omställning som det är att spela den turneringen. Trots allt har jag ju en viss erfarenhet därifrån genom åren.

Tomas Jonssons drömfemma

När Tomas Jonsson avslutningsvis plockar ut sin drömfemma blev det med spelare och ledare från hans tid i New York Islanders.

MÅLVAKT

Billy Smith
”Han var bra i grundserien, men när det vankades slutspel blev han superbra (skratt). Han kallade sig själv för ”Money-goalie” och ville tjäna så mycket pengar som möjligt. Billy var enorm i slutspelen, kunde vinna matcher själv och göra otroliga räddningar. Som person, matchdag två timmar innan nedsläpp satt han upp beskydden mot varandra. Sedan satt han på sin plats och stirrade på benskydden under två timmar. Det var ingen som tordes gå fram och prata med honom. Efter matcherna hade han lätt till skratt och sådana grejer, men jag fick lära mig väldigt tidigt att inte prata med Billy på matchdagen”

BACKAR

Denis Potvin
”Han kunde dominera matcherna fysiskt och tekniskt samtidigt som han hade ett bra skott. Han hade allt, var riktigt bra, gjorde mycket poäng och spelade mycket. Som kapten kanske han inte sa så mycket i omklädningsrummet, men visade ute på banan vart skåpet skulle stå. Dessutom var han en riktig tuffing med sina tacklingar, men han slogs aldrig. Det behövde han inte heller göra eftersom folk hade en sådan respekt för honom. Han kunde köra över folk, men även slå fina djupa passningar. Potvin var en av Islanders första rundare och var den som ledningen byggde laget runt”

Ken Morrow
”Den bästa defensiva back jag spelat med och den mest underskattade backen i historien. Kenny har betytt jättemycket för Islanders. Han var ingen märkvärdig skridskoåkare, hade nästan inget skott, men det var ingen som kom förbi honom. Dessutom hade han alltid ett bra förstapass. Han spelade alltid i kritiska situationerna och i slutet av matcherna. I början både spelade jag och bodde ihop med honom. Han sa inte så mycket utan flinade mest. Han var med i OS 80-laget som vann i Lake Placid. Mike Eruzione, kaptenen för OS-laget slutade efter guldet. Han sa efter turneringen då han tittat igenom alla matcher. ”Den jag såg mest var Kenny Morrow. Han gjorde inte ett misstag”. Kenny vann OS i februari och sedan kom han direkt in i Islanders och vann Stanley Cup. Totalt vann han fyra titlar med Islanders”

CENTER

Bryan Trottier
”Vilken ledare och spelare. Han var stark som en oxe och duktig på allt. Han var också rankad som tvåa efter (Wayne) Gretzky och viktig för hela Islanders organisation. Bara man ungefär visste vart på banan han var så kunde slå pucken ditåt. Han tog ändå alltid emot puckarna utan att gnälla och spelade på. Det var aldrig att man fick höra ”vilken jävla skitpass”. En enormt bra spelare och var väldigt stor borta i NHL”

FORWARDS

Mike Bossy
”En riktig målgörare. Två, tre man, kunde hänga på honom, men han tog ändå skott och gjorde mål, helt enormt. Han och Trottier tillsammans var ett riktigt radarpar i samma nivå som (Jari) Kurri och Gretzky. Bossy hade dålig rygg mot slutet, men gjorde tio säsonger. Under nio av dom säsongerna gjorde han över 50 mål. Det är helt enormt. Jag kommer ihåg en match hemma mot Toronto. Vi hade ganska många skador på forwards. Coachen, Al Arbour, satte uppe mig som vänsterforward med Trottier och Bossy. Första bytet, 1–0 till Islanders. Mål: Jonsson Pass: Trottier (skratt). Det glömmer jag aldrig. Det blev tre, fyra matcher med just Trottier och Bossy”

Clarke Gillies
”Han var en stor pjäs och duktig hockeyspelare. När han var på isen vågade inte någon vara ful mot någon annan. Man kan väl säga att han var en spelande polis. Första cupen Islanders vann mötte dom Boston som hade väldigt många slagskämpar. Då stod han upp, tog dom en efter en och visade vägen. Han var framför allt en bra spelare som var med i Kanadas lag i Canada Cup (1981). En respektfull man. Det här är stora delar av dom som låg bakom Islanders framgångar under åren dom var bra”

COACH

Al Arbour
”Han var hård och rättvis. Om man inte presterade var han på oss. Dessutom var han duktig på att säga rätt saker i rätt tid. Annars är den coach som betytt mest för mig personligen Tommy Sandlin. Det var han som fick mig att börja tänka och träna hockey”